A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z
1 2 3 4 5 6 7 8 9 0
Alla (även de som börjar med å, ä och ö.)

Långt ner i halsen (4/10).
(Deep Throat, Gerard Damiano, USA, 1972. IMDb.)
Jag såg en dokumentär om censur och sex i film och där var det bland annat med en scen från Deep Throat, som var oväntat humoristisk så jag laddade ner och kollade detta porrens genombrott. Filmen, som faktiskt har en handling, (annars hade jag aldrig fått för mig att ladda ner äcklig 70-talsporr), handlar om Linda Lovelace, som har den underliga åkomman att hon inte har klittan på det vanliga stället utan långt ner i halsen... Filmen öppnar kungligt med att Linda kör bil och titeln dyker upp snyggt och försvinner när rutan vevas ner. Dessutom är det fantastisk musik, som jag faktiskt sitter och lyssnar på nu. Filmen är dock inget jag rekommenderar nån att titta på, jag lät den rulla på stora skärmen medan jag satte mig här och jiddrade med nån på msn eller nåt.


Låt den rätte komma in (7/10).
(Tomas Alfredson, Sverige, 2008. IMDb. KG.)
Tomas Alfredson har här filmatiserat John Ajvide Lindqvists roman om en mobbad pojke som blir kär i en jämngammal vampyr. Och det är väl just storyn jag inte gillade, jag föll aldrig riktigt för hela grejen, vilket är synd. Hade jag gjort det hade jag likt mitt entourage gillat den, ty den är ju perfekt produktionsmässigt, måhända lite väl maffig musik, men fotot och scenografin är ypperligt. Alfredson ska dock ha cred för att han lyckats göra det han vill i Sveriges ganska bistra filmklimat.

[..]

Den är rätt bra ändå. Snygg som attan. (Höjde betyg från 5 till 7)


Lèon (10/10).
(Luc Besson, Frankrike / USA, 1994. IMDb.)
Suverän film. Den är smått underbar och var helt klart värd att hyras igen.


Löftet (8/10).
(The Pledge, Sean Penn, USA, 2001. IMDb.)
Jack Nicholson spelar en polis som går i pension. Samma natt som hans avskedskalas händer nåt för jävligt, nån har hittat en liten flicka våldtagen och mördad. Eftersom Jack fortfarande har åtta timmar kvar i tjänst tar sig an fallet och kan givetvis inte släppa det bara för att han ska gå i pension.. Det är en riktigt bra film, detta, dock innehåller den en del klychor, men det vägs upp av Nicholsons strålande spel. Förutom klychorna är det bara en sak jag har att klaga på, det är det här med trenden att ha samma klipp som förstascen och sistascen. Man fattar ingenting första gången man ser det ju.. Jävla pretto. Haha.


L'Atalante (8/10).
(Jean Vigo, Frankrike, 1934. IMDb.)
Fråga: Vad är oddsen för att jag hyrde denna film på Marilyn i förra veckan och att Linnèa igår skickar ett SMS och frågar om jag vill se den på bio idag? Höga! Vi snackar trots allt om en gammal fransk film! En bra gammal fransk film, kan vi tillägga. Det är en historia om en tjej som gifter sig med en skeppare och de seglar iväg. De bråkar och skepparen åker iväg. Men tjejen vet vilken rutt båten har så hon tar tåget och vad som händer sedan kan ni få fundera på. Om ni ser den får ni ändå, i prologen, reda på slutet. Det gillar jag inte. Jaja. Filmen som jag kommer att tänka på mest är Truffauts De 400 slagen. Varför? För att det även här är roliga katter med i bilden. Där jamar de i all oändlighet, här är det med i bild i tid och otid. Mycket trevligt. Katter är goa. Det finns även en liten gnutta socialkritik i en scen då tjejen ska köpa en tågbiljett och en snubbe tränger sig före och köper en första klass-biljett till tåget som precis går. Hon köper en tredje-klass. Hm, märkligt: Nu läser jag att SVT ska visa Bonnie & Clyde på måndag. Även den hyrdes i fredags. Jaja, när får vi Godards Föraktet, då?


L'enfer d'Henri-Georges Clouzot (7/10).
(Serge Bromberg & Ruxandra Medrea, Frankrike, 2009. IMDb. KG.)
Clouzot var en av Frankrikes bästa regissörer när han 1964 började sitt projekt L'Enfer, där han ville revolutionera filmmediet. Filmbolaget Columbia var på plats och gav dem unlimited budget. Därefter snurrade allt till sig – expermientiella, vackra bilder lekte de till sig och Cluozot började gå skådespelarna på nerverna med sina många omtagningar. Det här är dokumentären om dessa bilder. Skickligt gjort och jag blir lite pepp på att se Claude Chabrols version av denna film, som aldrig blev klar.


La Strada - Landsvägen (7/10).
(La Strada, Federico Fellini, Italien, 1954. IMDb.)
En film där en lite bortkommen flicka åker med en cirkusartist och hennes mor får 10000 lire för det. Hon trivs inte riktigt med Zampan?, och försöker rymma, men lyckas inte och så hänger hon trots allt kvar hos honom.. Det är Giulietta Masinas skådespel och hennes underbara uttryckssätt som gör den här filmen så fin. Hon är som en dåtidens Amelie. Man blir glad så fort man ser henne. Jag störde mig lite på dubbningen när Anthony Quinn snackade..


La Tregua (7/10).
(Francesco Rosi, Italien / Frankrike / Tyskland / Schweiz, 1996. IMDb.)
En film om italienska judar och några andra som nu har släppts ur Auschwitz och ska nu ta sig tillbaka till Italien. En lång resa blir det då tågen inte går riktigt som de ska så här i krigstider och vi får följa deras långa resa hem. En långsamt berättat film med vissa starka scener i klass med Schindlers list, men väl ur lägret och alla scener där de går känns ibland lite väl många, men visst filmen är en intressant historia om många saker, men att han träffar sin vän igen är ganska osannolikt, men men.. Skådespelet är superbt, man hajar varför bröderna Coen använder Turturro om och om igen..


La Zona (7/10).
(Rodrigo Plå, Mexiko, 2007. IMDb.)
Bra samhällskritik.


Lady Vengeance (8/10).
(Chinjeolhan geumjassi, Chan-wook Park, Sydkorea, 2005. IMDb.)
För jävla bra rulle. Lite onödigt mycket våld kanske med alla anhöriga där... Jag är för trött för att skriva nåt vettigt.


Lagaan (4/10).
(Lagaan: Once Upon a Time in India, Ashutosh Gowariker, Indien, 2001. IMDb.)
En LÅNG film. Anna Nylander frågade om jag ville gå, och jag tänkte, va fan, kan ju inte vara sjukt dåligt då Frideborg visar den, eller? Den var inte sjukt dålig, men dock sjukt lång. 3,44. Det är långt. Jaja, hur var den då? Den var för lång. Den skulle kunna kortats ner till hälften. Lätt. Känns som snubben som gjort den inte ville klippa ner nåt. Det handlar om en indisk by, som tvingas betala dubbel skatt till den brittiska kolonialmakten. Då går de och klagar och den brittiske kaptenen föreslår att de ska spela en match cricket om saken. Antingen spelar de och om de vinner, slipper de skatt i tre år, förlorar de måste de betala trippel lagaan (skatt). Ok, det här en sorts saga, så man kanske ska ta den som en saga, men ändock, det håller inte. Den avgörande kricketmatchen är filmens sista timme, då fattar ni hur mycket man hade kunnat korta ner den.. Men visst, den är lite skoj ibland och han den konstige, buskige snubben var förbannat rolig..


Lake Tahoe (7/10).
(Fernando Eimbcke, Mexico, 2008. IMDb. KG.)
Jag kom tillbaka till NYC från Mexico. Och så har Duck Season-regissörens nya dykt upp. Fint! Udda och fint. Me like, inte lika bra som Duck Season, men den är ju svår att toppa!


Land och Frihet (8/10).
(Land and Freedom, Ken Loach, England / Spanien / Tyskland / Italien, 1995. IMDb.)
En mycket intressant och känslig film. Filmen omsjungs i Doktor Kosmos låt Jag låg med henne i Tjeckoslovakien; 'en film utav Ken Loach om kärlek i ett kommunistparti.' Och det är vad det är och en film om att det inte blir någon revolution om inte alla olika kommunister enade sig, vilket de inte gör. Bra slut. Bra skådisar. Bra manus. Bra film.


Lantana (9/10).
(Ray Lawrence, Australien / Tyskland, 2001. IMDb.)
Jag har precis sett en fantastiskt bra film. Jag var helt överväldigad av dessa skådespelare! Så fantastisk rollsättning så det går inte att hitta en enda roll som kunde varit bättre castad. Jag älskade filmen och drogs med till den grad att när det äntligen (förvisso väntat) brister ut i gråt hänger jag på. Jag har blivit en riktig Cry-Baby... Jag tror det är en bra utveckling, men kanske säger det mer om mig och hur jag mår än filmen? Det här är ingen recension, för fan, det är en dagboksanteckning. En riktig dagbok. Ingen blog.


Laputa: Castle in the Sky (6/10).
(Tenkû no shiro Rapyuta, Hayao Miyazaki, Japan, 1986. IMDb.)
Ännu en Ghibli-rulle har passerat mina ögon. Faktiskt den tråkigaste hittills. Inte så rolig som de andra och inte lika söt. Men det betyder ju inte att det är dåligt, bara mindre bra. Slår ju fortfarande Disney i vart fall. Jag gillar för övrigt inte att det är just Disney som distribuerar Ghiblis filmer..


Lars and the Real Girl (8/10).
(Craig Gillespie, USA, 2007. IMDb.)
Lars and the Real Girl är en varm film om en ack så ensam man. Han båda föräldrar har gått bort och han och brorsan delar broderligt på huset de lämnade efter sig; brorsan bor i huset och Lars i garaget. Dock vill brorsan, och framför allt, hans fru att Lars ska komma in och i alla fall äta med dem. Döm om deras förvåning när Lars en dag berättar att han har besök. Jag gillade filmen skarpt och den behandlade som sagt den lite underliga historien med en oerhörd värme. Jag älskade brorsans fru, som spelas av XXXX. Lars spelas av Ryan Gosling, som jag gillade i XXX, men som här går upp till en av liten favorit och jag är nu löjligt peppad på vad han kan åstadkomma när han blir filmad av Dagur Kari (Dark Horse, No? Albinoi).


Lasermannen (8/10).
(Mikael Marcimain, Sverige, 2005. IMDb.)
Jag brukar inte recensera tv-serier, men den här såg jag faktiskt som en en och halv timme lång film. Riktigt bra, med andra ord. Tyvärr blev jag påmind om att se den i dessa mörka tider. :(


Last Days of Disco (6/10).
(Whit Stillman, USA, 1998. IMDb. KG.)
Pratig film om när discon dog. Helt ok.


Last tango in Paris (6/10).
(Ultimo tango a Parigi, Bernardo Bertolucci, Italien / Frankrike, 1972. IMDb.)
Antagligen den enda filmen man kan se en av de stora, Marlon Brando, smöra in en kvinnas anal med smör för att sedan jämna henne med marken. Perverst är förnamnet, men samtidigt ganska intressant.


Le Batteur du boléro (4/10).
(Patrice Leconte, Frankrike, 1992. IMDb.)
En kortfilm om en man som spelar trummor i ett stycke regissören hatar. Trummorna är likadana hela tiden så batteristen är lätt uttråkad... Finns på youtube.


Le Deuxieme Souffle (8/10).
(Jean-Pierre Melville, Frankrike, 1966. IMDb. KG.)
Underbart. Som alltid från Melville.


Le Havre (7/10).
(Aki Kaurismäki, Finland / Frankrike / Tyskland, 2011. IMDb. KG.)
Fin historia där Kaurismäki har flytt Finland och hamnat där de skickade iväg containrar med flickor till Baltimore i The Wire, Le Havre. Även här har vi människor i en container, denna gång afrikanska flyktingar. En av dem, pojken Idrissa (spelad av Blondin Miguel) rymmer och den äldre fransosen Marcel tar honom till sitt hjärta.


Le SamouraÏ (9/10).
(Jean-Pierre Melville, Frankrike / Italien, 1967. IMDb.)
Suverän film om en yrkesmördare som man får följa extremt detaljerat. Detta är något jag är jävligt svag för, sjukligt detaljerade saker.. Filmen är helt underbart fotograferad, jag har nog aldrig sett någon så vacker, nedgången lägenhet tidigare. Det märks att Luc Besson har inspirerats lite av den här till Lèon, men framför allt har den inspirerat Jim Jarmusch och hans mästerverk, Ghost Dog. Fan vad mycket snyggare allt var på sextiotalet. Speciellt bilarna. Europeiska bilar från sextiotalet. Underbara.


Le Silence De La Mer (9/10).
(Jean-Pierre Melville , Frankrike, 1947. IMDb.)
En fantastiskt bra film. Jag hade inga direkta förväntningar. Cinematekets filmer håller alltid hög klass, men om den här har de skrivit: "Dömd kärlek under ockupationen i Vercors som påverkat Bressen, Resnais och Duras; gjord på överbliven råfilm, köpt på kredit". Jaha, sa mig inte så mycket, men jag tänkte att den här Melville verkar vara en skön snubbe. De kör ju special och allt. Man förstår varför. Ok, här är det manuset som är det starkaste, det handlar om en SS-officer som, i det ockuperade Frankrike, inkvarterar sig i en gubbes och dennes brorsdotters lanthus. De säger inte ett ord till honom, trots att han varje kväll kommer ner till brasan där gubben och brorsdottern röker pipa, respektive stickar. Han pratar på och hans monolog blir en del av deras liv. Trots att de håller på sig och inte säger ett knyst och ignorerar honom totalt. Aldrig tidigare har en nazist blivit så fint beskriven. Suveränt. Det som gör att det inte blir en tia, är att det blir en aning teatralt.


Lebanon (7/10).
(Levanon, Samuel Maoz, Israel/Frankrike/Libanon/Tyskland, 2009. IMDb. KG.)
Klaustrofobiskt om de unga män som på första dagen i kriget mot Libanon stöter på problem. Det sägs att man är vuxen när man är 18. Det vete fan. Barnsoldater är vad de är. Inte för att jag inte skulle reagerat likadant och jag är ju 29 om ett par dagar!


Led Zeppelin: Celebration Day (4/10).
(Dick Carruthers, England, 2012. IMDb.)
Klipp till klipparen! En kollega fick huvudvärk och lämnade biosalongen. Att ha klipp som inte är längre än tre sekunder är inte "fräckt", det är bara irriterande. Komiskt för övrigt att alla klippbilder från de som stod längst fram var unga, glada tjejer och inte, som jag tror var det verkliga fallet — gråtande män i övre medelåldern.


Let It Be (5/10).
(Michael Lindsay-Hogg, England, 1970. IMDb.)
Det blev tyvärr bara en Beatlesfilm på Draken igår, Filmfestivalen hade plockat bort 16mm-projektorn så jag fick inte sett What's Happening!: The Beatles in the USA. Jaja, denna var ingen höjdare, först repar de en massa och sedan spelar de på taket till Applebyggnaden. Det senare gav upphov till ett av det roligaste i filmen, när de frågade en man på gatan vad han tyckte om att de spelade där uppe, han säger att det är för jävligt att de spelar där mitt på dagen och stör alla i deras kontorsarbete. Dock är väl han relativt ensamt med den åsikten.. Absolut roligast var något Lennon sa; Marie (inte säker på det) Duncan has a job at Telefunken. Haha, förbannat roligt. Ett par gånger rös man till, det var för min del vid I've got a feeling, Across the universe, Long and winding road och Let it be. Men det är inte särskilt bra, annars..


Leva Livet (8/10).
(Mikael Håfström, Sverige, 2001. IMDb.)
Den bästa svenska filmen sedan Vuxna människor. Vi följer en dammsugarförsäljare (film nummer två av dammsugarförsäljarfilmer för min del..), som inte bryr sig så mycket om försäljningen, utan mer om människorna han kommer och besöker. Han jobbar med andra ord antagligen inte på provision. Hehe. Här får vi följa honom när han åker ut på landet med sin dödssjuka fru och hon frågar honom om hur sista dagen på jobbet har varit. Då får vi höra hans berättelse om de olika familjerna i ett hus. Det är ruskigt bra skådespel för att vara svensk film, finns ingen att klaga på där. Den är förbannat rolig, Kjell Bergqvist är roligast av de seriösa skådespelarna i Sverige, inget snack. Historierna är annorlunda och det är bra övergångar mellan de olika familjerna och man har inga problem att hänga med i alla olika karaktärsskildringar.


Life During Wartime (7/10).
(Todd Solondz, USA, 2009. IMDb.)
Det här är en fristående fortsättning på mästerverket Happiness, vi får träffa Joy och hennes systrar igen, men denna gång har alla karaktärer nya skådespelare i sann Solondzk anda. Jag gillade den, men den hade en ganska bitter syn på rehabilitering.


Liftaren (8/10).
(The Hitcher, Robert Harmon, USA, 1986. IMDb.)
Höjdarrulle. Hejdlöst spännande. Och oerhört smart gjord. Jävlar. Jag är nästan skakis. Haha. Skitbra, verkligen.


Lilja 4-ever (6/10).
(Lukas Moodysson, Sverige / Danmark, 2002. IMDb.)
Ingen höjdare, ärligt talat. Det är en bra historia, oerhört deprimerande, men då Moodysson är så sjukt övertydlig; Vingar, för helvete? Vingar? Det kanske är för att filmen ska gå hem hos generationen som älskade Fucking Åmål, jag syftar på femtonåringa tjejer nu, även om det finns andra som gillar den också, såsom mig själv.. Men sådan övertydlighet är något av det värsta jag vet. Och filmmusiken, den är ta mig fan värre än "fun, fun, fun in the sun, sun, sun".. Det som ger filmen en sexa i alla fall är det fina skådespelet och att det är en bra film i dess budskap, att få fram det här problemet i fokus.


Limits of Control (5/10).
(Jim Jarmusch, USA / Japan, 2009. IMDb. KG.)
Halvdan Jarmusch. Suverän musik, drones funkar fint i soundtrack, lite av dem gjorda av Jarmusch själv, andra av Earth och Sunn 0))).


Linje Lusta (7/10).
(A Streetcar Named Desire, Elia Kazan, USA, 1951. IMDb.)
Is this desire? I suppose. En fin rulle, som dock inte är riktigt så bra som jag hade anat, anledningen är att det blir för mycket teater med den extremt neurotiska Vivian Leigh som går mig på nerverna. Men sedan lyser filmen upp varenda bildruta Marlon Brando är med. Det är en betraktelse av denna neurotiska kvinnas förfall och påverkan på hennes syster och dennes sambo (Brando). Ett bra slut lyfter betyget från en sexa. Och förresten, en Streetcar är tydligen en spårvagn, jag trodde nämligen detta skulle vara en film om tuffa bilar. I was wrong.


Little Dieter Needs to Fly (7/10).
(Werner Herzog, Frankrike, 1997. IMDb. KG.)
Ett väldigt annorlunda levnadsöde skildras metodiskt av Herzog. Ett levnadsöde som innebar tortyr i Vietnam etc. Herzog gjorde sedan en spelfilm av hans historia med Christian Bale, Rescue Dawn. Den är på nedgång.


Little Malcolm (6/10).
(Stuart Cooper, England, 1974. IMDb. KG.)
Jag letade efter en dokumentär om Malcolm X som hette Little innan han bytte till X för att visa att han inte ville förknippas med slavägaren som gav sina förfäder detta namn. I den processen hittade jag till denna lilla pärla som sålde mig på IMDb med följande synopsis: "An art student is thrown out of college. Depressed, he comes up with the Party of Dynamic Erection, a near fascist "party" that promotes male sexual dominance and which attracts a couple of other unsavory confused characters." Om en vill lära sig om hur tankegångarna och bakgrunderna till hur en fascist eller en "Sverigedemokrat" går kan en nog lära sig ett och annat om att titta på lille Malcolm. Fantastiskt spel av John Hurt för övrigt.


Little Miss Sunshine (7/10).
(Jonathan Dayton & Valerie Faris, USA, 2006. IMDb.)
Mysfilm. Skön farfar framför allt. Manusförfattaren hade tänkt samma tanke som Frans och jag hade när vi åkte från Mellerud nån gång; att börja knarka när vi blir gamla. Vad har man då att leva för? Men sedan är det ju det här med kids och sånt... Jaja, skön rulle iaf, vinterns feelgood antagligen.


Little Rural Riding Hood (8/10).
(Tex Avery, USA, 1949. IMDb. KG.)
Underbart.


Little Voice (8/10).
(Mark Herman, England, 1998. IMDb.)
Fin film om en flicka som kallas LV (vad står det för tror du?), som lever i sitt rum med sin fars skivsamling. Hon har lärt sig imitera sina favoriter oerhört väl och hennes röst hörs av agenten Ray Say, som försöker få sina kassa artister några spelningar. Nu har han gjort sitt livs fynd och ska ta henne till stjärnorna. Dock är LV inte lika intresserad av det och här börjar problemen. Detta är en suverän film! Michael Caine är suverän och Jane Horrocks är helt fantastisk! Vilken röst och ett suveränt skådespel! Dessutom är Evan McGregor med på ett hörn, och han är ju bara med i bra filmer, eller hur?


Livet är att vissla (4/10).
(La Vida es silbar, Fernando Pèrez, Kuba / Spanien, 1998. IMDb.)
Flummig film där en sorts medusa berättar om några människor, som först ses med mycket snyggt foto och framför allt fin miljö, tillbringa sin tid på ett barnhem och sedan följer vi dem lite i vuxenlivet. Det är ganska ointressant och det engagerar då inte mig.


Livet è Python (8/10).
(And Now for Something Completely Different, Terry Gilliam & Ian MacNaughton, England, 1971. IMDb.)
Skoj som fan, dock inte de bästa bara..


Livet i 8 bitar (5/10).
(Jonathan Metzger, Sverige, 2002. IMDb.)
Utan Jan Malmsjö och givetvis Kjell Bergqvist hade den här filmen inte ens nått upp till en trea. Men de är förbannat roliga, speciellt när Kjell skäller på sina egna barn. Värt att se bara för det.


Living in Oblivion (4/10).
(Tom DiCillo, USA, 1995. IMDb. KG.)
Nja, ingen höjdare. Inte urusel, men inget speciellt heller. Men fan vad fin Catherine Keener är...


Livvakten (10/10).
(Yojimbo, Akira Kurosawa, Japan, 1961. IMDb.)
Jag gjorde för ett par år sedan misstaget att gå på Last Man Standing med Bruce Willis. Allt jag vet är att jag nästan somnade i biostolen. Den var riktigt trist. Men varför skriver jag då det här? Jo, den är tydligen en remake av den westernfilm som var en remake av Yojimbo.. Men till skillnad mot Last Man Standing är det här en utomordentligt lysande film. Bra skådespel, bra manus och underbart foto. Enda att hacka på är att jag tycker att det filmas genom fönster för mycket. Fönster med stora balkar som gör att man bara ser de delarna av bilden som är intressanta. Ett skitbra sätt att få åskådarens blick där man vill ha den, men det är lite irriterande i längden, speciellt om man kollar på en liten tv i widescreen utan widescreen... Coolast i filmen var Kaninen. Bara så ni vet.


Ljudet från Kristallfågeln (8/10).
(L'Uccello dalle piume di cristallo, Dario Argento, Italien / Västtyskland, 1970. IMDb.)
En film som mest får mig att tänka på filmen Halloween, tror jag. Många scener där man får följa en person som förföljer en annan. Och det är mycket spännande gjort, och med mycket bättre musik än i Halloween. Jazzigare.


Ljuva morgondag (10/10).
(The Sweet Hereafter, Atom Egoyan, Kanada, 1997. IMDb.)
Mycket starkt drama om en skolbuss som råkar ut för en olycka och bara ett av barnen och chauffören överlever. Helt klart bästa sedan Dancer in the dark. Ett av de många skälen är att filmen är estetiskt vacker, till skillnad från de flesta dramer. Dessutom är det under hela filmen ett flöde som gör att den aldrig blir tråkig, detta hjälps mycket av Ian Holms gestaltning av advokaten som fått i uppdrag att stämma kommunen för olyckan. En solklar tia. För övrigt har Ralph Myerz & The Jack Herren Band samplat ett citat i filmen; "What is it turned to? It turns to steaming piss" i låten Nikita som ni säkert hört då ni sett en reklam för Volkswagen Passat. Kuriosa.


Logorama (6/10).
(François Alaux, Hervé de Crécy & Ludovic Houplain, Frankrike, 2009. IMDb. KG.)
En kortfilm som bara består av kända företags loggor. Oväntat nog vann den en Oscar för bästa kortfilm.


LOL (3/10).
(Joe Swanberg, USA, 2006. IMDb.)
Otroligt ful, seg och ganska tråkig film om några killar och hur de ser på kärlek och hur de använder tekniken för att behandla den. Bu!


Lolita (8/10).
(Stanley Kubrick, USA, 1962. IMDb.)
Första DVDn jag köpt. Hittade den på Andra långgatans skivhandel. Hundrafyrtio bagis. För en film jag antagligen inte kommer se om. Jag har inte riktigt hajat det här med att köpa DVD egentligen. Ska man bara köpa filmer man vill se om och om igen? De är väl ändå inte så många? Big Lebowski borde mao införskaffas. ;) Hur som helst, här är en av Kubricks ganska tidiga filmer. Det är en film om en man som hyr ett rum hos en kvinna och då han ser kvinnans unga dotter genast flyttar in. Han förälskar sig i henne och gifter sig till och med modern för att komma henne nära.. Det är en bra film, men gillade inte riktigt upplägget, då man ganska snart kan klura ut hur det hela förhåller sig. Men, med hjälp av Perry Mason blir detta en höjdare, trots det något dumma sättet att lägga upp kronologin.


Lolita (3/10).
(Adrian Lyne, USA / Frankrike, 1997. IMDb.)
Skitfilm. Jag såg om Kubricks fina filmatisering och tänkte att jag lika gärna kan se denna med. Dock kanske jag inte borde sett dem efter varandra. Hur som helst är detta en värdelös rulle där de inte koncentrerar sig på det cyniska i att Humbert gifter sig med morsan för att komma när Lolita utan snarare på när de åker omkring och knullar... Givetvis är det Jeremy Irons som spelar Humbert.


Lone Star (9/10).
(John Sayles, USA, 1996. IMDb.)
Helt suverän film. Ett klurigt manus och helt underbart bra skådisar. Det jag gillar mest är att man inte får allt slängt i ansiktet som man brukar få, utan att man måste tänka lite i alla fall. Sedan gillar jag verkligen årerblickar i ett klipp. Det är snyggt.


Look at what the light did now (6/10).
(Anthony Seck, Kanada, 2010. IMDb.)
Rysningar i plural. Som film är det väl dock sådär. Ge oss en nya skiva, Leslie! Och jag saknade Broken Social Scene, eller ja, musikerna var där, men jag undrar när hon slutade spela med dem och fick satsa på sin solokarriär, jag menar, jag kommer ihåg när hon spelade på Pustervik efter Let it Die-plattan och hon sa i förbifarten "my other band, Broken Social Scene", det var så jag fick reda på kopplingen och oj vad förvånad jag var att här kom en tjej som lät lite sådär härligt 80-talsnostalgisk som jag tyckte den plattan var, och blev känd som fan, och så visar det sig att hon ju sjunger och spelar i ett annat av mina favoritband! Chock. Bonus med hiphop dock! Det jag ogillar mest är den övertydliga inzoomning i sista scenen. Come on, we saw it!


Los Enchiladas! (6/10).
(Mitch Hedberg, USA, 1999. IMDb. KG.)
Äntligen fick jag då se filmen världens roligaste man, Mitch Hedberg, gjorde för tolv år sedan. Är det ett mästerverk? Nej, knappast. Är det varmt, roligt och Hedbergskt? Absolut. Men antagligen måste man vara en riktig nörd för att se den...


Lost Book Found (4/10).
(Jem Cohen, USA, 1996. IMDb. KG.)
En snubbe berättar om att han en gång jobbade som en gatuförsäljare, att han sålde jordnötter på en aveny i New York. Där möter han en man som vill sälja en märklig bok, men den är för dyr, men minnet av boken, som han fått tjuvläsa under ett arbetspass lever kvar. Flummigt och sådär.


Lost in Translation (8/10).
(Sofia Coppola, USA / Japan, 2003. IMDb.)
Suverän film där Bill Murray spelar en skådis som åker till Japan för att göra reklam för Whiskey. Han möter Scarlett Johansson och en viss attraktion uppstår. De är båda vilse i denna hypertekniska värld. Filmen är stundtals vacker (i princip alla scener med Scarlett) och stundtals skitrolig (i princip alla scener med Bill). Rakt igenom är det en skön historia och lika svepande långsamt berättad som Virgin Suicides. Men, då Virgin Suicides var en ljus film, är detta en mörk film. Och nu snackar jag estetiskt, handlingsmässigt är det totala motsatsen. Det är intressant hur Sofia och Roman Coppola utvecklas. Båda är mycket fascinerade av yta, men vill man ha nåt innehåll är det bäst att hålla sig till Sofias filmer. CQ var ju ingen höjdare direkt..

Kevin Shields nyskrivna musik, som till stor del har skapat hypen till den här filmen är ok, men inte direkt suveränt. Jag var aldrig nån My Bloody Valentine-fan, men Sunny Sundae Smile är en jävla bra låt. Man funderar lite på hur Sofia lyckades få honom att skriva nytt material för första gången på tio år.


Lost Paradise (6/10).
(Oded Binnun & Mihal Brezis, Israel / Frankrike, 2009. IMDb.)
Ett älskande par och jag trodde det skulle bli en hbt-film när han hittade en present i hennes trosor, men så var inte fallet. Istället blir det en politisk intressant film. Snygg och helt ok.


Lost Weekend (8/10).
(Dagur Kári, Danmark, 1999. IMDb. KG.)
Så när som på slutet älskade jag den här. Den har samma härliga stämning och humor som Káris senare mästerverk Nói albínói och Dark Horse. Dock gillade jag inte slutet, även om det har Exit music (for a film) i ljudspåret...


Love in the Afternoon (5/10).
(Billy Wilder, USA, 1957. IMDb. KG.)
En lek med tidens könsroller med en del humor, men för lång. Se bara om du älskar Audrey Hepburn.


Love Liza (6/10).
(Todd Louiso, USA / Frankrike / Tyskland, 2002. IMDb.)
Philip Seymour Hoffman får äntligen spela huvudroll. Det har han ju förvisso gjort i Capote nu också, denna film har några år på nacken. Det är en historia om en webdesigner vars fru tar livet av sig och han går ner sig på det vanliga viset; fuckar upp jobbet, börjar sniffa bensin och köra radiostyrda flygplan. Till tonerna av Jim O'Rourkes storslagna musik. Jag hade stora förhoppningar, men tyvärr är det bara en ok film.


Love you more (8/10).
(Sam Taylor Wood, England, 2008. IMDb. KG.)
Underbar liten kortfilm där två kids möts när de båda ska köpa en Buzzcocks-singel. En film som gör att man nästan börjar köpa skivor igen. Men det har man ju gjort förr och inte fan kom det några damer som gillade samma musik och ville ligga inte!


Luau (4/10).
(Tim Burton & Jerry Rees, USA, 1982. IMDb. KG.)
En kultrulle som inte är mycket att ha, det är tydligen ett gäng Disney-medarbetare som spelar i filmen. Man borde nog se den packad och i gott sällskap.


Lucky Ducky (7/10).
(Tex Avery, USA, 1948. IMDb. KG.)
Det är ankjakt! Men bara mellan 6 am och 5 pm. ^_^


Luna Papa (9/10).
(Bakhtyar Khudojnazarov, Ryssland / Tyskland / Japan / Tajikistan / Uzbekistan / Österrike / Schweiz / Frankrike, 1999. IMDb. KG.)
Den här rullen har legat på min hårddisk sedan jag läste i Filter om nån skådespelerska som hade den här som favoritrulle. Synd att det tog mig så lång tid innan jag såg den, men nu är jag ack så glad här på långfredagen!


Lust, Caution (4/10).
(Se, jie, Ang Lee, USA/Kina/Taiwan/Hong Kong, 2007. IMDb.)
Ang Lees nya film är en erotiskt laddad spionhistoria, där det inte riktigt känns som Ang är sig själv, jag tycker att det känns som han försöker göra en Wong Kar-Wai med löjligt mycket sex (de går praktiskt taget igenom hela Kama Sutra). Spelet är fint, men man vill ju ha Christopher Doyles foto när man ska göra en historia från Kina på 30-talet!


Låt tågen gå! (4/10).
(Ostre sledované vlaky, Jirí Menzel, Tjeckoslovakien, 1966. IMDb. KG.)
På Couchsurfing har jag sedan ett tag tillbaka haft frågan om vad personen som vill sova på min soffa har för favoritfilm från sitt eget land oc en tjeck hade denna. Jag var inte alls lika lyrisk över en film om en man som försöker ta livet av sig för att han leder av för tidig utlösning.