Det var en söndag då solen stod i zenit, som jag klippte mitt hår. Det är en verksamhet som de flesta begagnar sig av från diverse salonger på någorlunda regelbunden basis. För mig var det första gången. Det är inte så att det var första gången jag klippte mig. Det var däremot första gången min mor inte klippte mig (hon är frisör). Det kan tyckas något märkligt, undertecknad är först att påpeka detta. Ibland har detta haft olyckliga konsekvenser som under min drygt fem månader långa vistelse i Australien (se den stora bilden nedan). Oftast har dock våra vägar mötts med några månaders mellanrum varför den värsta överväxten har avstyrts i tid.
Jag gick till närmaste salong. En billig historia som frigör dig från ditt ogräs för en hundralapp. Den opererades av en kvinna som bröt på ryska och äldre arabisk herre som omgående visade sig oförmögen att tala engelska. Då jag inte talar arabiska var det upplagt för missförstånd. Så blev också fallet. Han satte igång. Jag avbröt. Jag vet inte om han hade någon standardklippning, kanske till och med ett mästerverk på lager, men jag ville vara involverad i processen. Det hjälpte dock föga. Jag förklarade att jag vill ha det kortare upp i, samt lite längre i nacken, inte så att det blir en hockeyfrilla, men lite längre. Han replikerade:
- You want army?
- What? No, NO!
Slutresultatet blev kortklippt i nacken varpå han knappt klippte något upp i. Borde jag ha frågat tvärtom? Trots att slutprodukten inte blev alls vad jag tänkt mig har jag sett klart värre resultat efter språkförbistring med saxhållaren. Kinesiskan på jobbet erbjöd sig att klippa mig nästa gång. Jag tror att jag ger henne chansen. Nedan återfinns ett par kort på min frisyr under de senaste tre åren. Jag måste säga att i dagsläget ligger hockeyglamrockaren nere till vänster bra till för nästa gång. Vad tycker du?
I veckan studerades match sju mellan Caps och Rangers på en sportbar ett par minuter från min dörr i Brooklyn. Alla älskade Sjöström och Lundqvist. Näslund? Inte så mycket. Lundqvist räddade tre mål men det räckte inte. Jag var yngst med 25 fem år, men samtidigt äldst med 25 år. Gubbar som betedde sig som barn och pratade om sitt hat för Islanders, särskilt fokuserat till deras storhetsperiod under tidigt 80-tal. Alla köpte öl åt alla tills en stackare gick till baren och fick höra:
- For fucks sake Stephen, you’ve got no fuckin’ free beer, have you lost your head? You fuckin’ moron, this ain’t no open bar!
Han frös, men fann sig snart. Stephen vände sig lugnt om. Sedan röt han med en lungkapacitet som hade dragit ner stående applåder på vilken opera som helst. Hela sällskapet, på omkring tio herrar, fick sig en hårtork av episka mått. En ovetande Sir Alex blev mjuk i knäna då en bris av Stephens vibrationer sköljde över honom från andra sidan Atlanten. Stephen köpte inga mer öl den kvällen. Jag tror inte att någon riktigt visste vem som glömt köpa åt honom, bara att det inte fick hända igen. Jag kommer att frekventera denna sportbar så länge jag bor i Brooklyn.
Den senaste tiden har bjudit på underbart väder. Den 27e april slogs till och med det tidigare värmerekordet på, passande nog, 27 grader. Det måste varit omkring 40 grader i solen. Jag tror att vädret till mångt och mycket bidragit till mitt goda humör det senaste. Det finns dock fler variabler än hönan och ägget i den kråksången. Min mage har upplevt en storhetstid den senaste månaden. Detta har till min glädje fått mig att försaka en av mina specialiteter, överdrivet tunga bakfyllor. Det är en utveckling jag kan leva med. Vidare går fint beröm från höga chefer i god för att det går fortsatt bra på jobbet.
Jag har under de senaste tre veckorna drivit ett videoprojekt som skall visas på en presentation imorgon. Vår enhet jobbar normalt sett inte med visuell media, men då en annan avdelning drog sig ur projektet då de ansåg att de hade för lite tid tillfrågades vi. Min chef gick till mig då jag har erfarenhet av redigering och frågade om vi kunde ta oss an videon. I torsdags, en dag före utsatt tid, var videon klar. Alla mellanchefer och självaste högsta hönset på DPI tog sig en titt och blev mycket nöjda. Kul! Måste säga att det känts något märkligt att basa över projektet, då det inneburit att jag, med bara drygt två månader på FN, chefat över mina kollegor. Det gav mersmak på många plan, för samtliga inblandade. Mycket talar till exempel för att vi kommer att syssla mer med visuell media, med mig som huvudspindel.
Med sommar och fint väder kommer musik. Jag lyssnar nog egentligen mer på musik under vintern, men den känns mäktigare just då sommaren gör sitt intåg. Varje låt delger mig en känsla. Pearl Jams starka Marker in the Sand förde mig tillbaka till Brisbane, medan The Fall of Troys experimentella Semi-Fiction placerade mig på Åvägen i Gårda. Min kropp delas itu. Christians hemresa förde mig själsligt till Kings Head och till alla er som jag önskar kunde vara här med mig. Det fick mig osökt att spela Broder Daniels tidlösa klassiker Shoreline.
- This town kills you when you’re young … you die when you’re young … this town got the youth of me
Känslan för mig tillbaka till januari. Då satt jag på min kammare i Gårda och höll på att missa min praktik på grund av administrativt dravel. Jag jobbade för Academic Work, som inte hade några pass. Jag var arbetslös, utan pengar, utan framtid. Det värsta var dock att jag var så fruktansvärt trött på att snurra i samma hjulspår i Göteborg. Jag visste att jag var tvungen att lämna för att inte själsligt förtäras av vardagens tristess i en stad som inte längre erbjöd mig några nya upplevelser. En stad utan utmaningar. Ett par veckor senare var jag i New York. Inte längre en skugga i en gränd. När jag tar vagnen till jobbet på morgonen kan se jag frihetsgudinnan. Jag har Times Square i ryggen när jag passerar 5th Avenue på väg till FN. Det är en rätt hyfsad start på dagen även för en morgontrött jävel som mig själv. Känslan är lika god som varm, jag klarade det, jag lämnade, jag vann!
Han hade varit en grymt bra farbror!
Man vill ju ha honom som farbror!
Dr Phil, aka. Rolf, var min handledare under en kortare period da min riktige handledare var pa semester. Du ser ju pa bilden att det var en fantastiskt rolig herre! Han var extremt trevlig, samt mycket noga med sin mustasch. Vidare ett stort fan av bush-walking, han fick aven med mig pa en exkursion.
Måste bara undra lite vem den skalliga Dr Phil-mannen som talar i tungor är.
Hej!!! Trevligt att du verkar så nöjd med livet!!!! Det är alltid bra! Solen skiner rätt bra här hemma i lilla Sverige med! Jag tycker frisyren blev bra. Men prova du kinesiskan så kanske det blir som du vill! Ha det gott!!!! Systern