För oss som älskar hockey hägrar JVM som uppladdning inför OS i Vancouver. För att inte tråka ut de utan sportintresse bjuder jag på en straff från William Wallén, 18 år, ett klipp som torde uppskattas av alla!
Visa kommentarer (4) »
Jag gillar hockey, i alla fall NHL, men hela sporten som sådan lider av en kris vad gäller målgester och -firande. Det går inte att få samma explosionsartade känslosvall som i exempelvis fotboll. Visst, man kan hoppa in i sargen och släppa lös besten i sig i en kort sekund. Eller gå ner på knä och låtsas att klubban är ett tufft svärd. Men det blir mest mesigt. Antagligen nöjer man sig med att låta lagkamraterna åka fram till en så att de kan klämma på ens hjälm och sedan sätter man sig i båset.
Detta är en åsikt som grundar sig på flera hockeymatcher jag sett på TV.
David, till finns dock spelare som insett detta och vill ta hockeyns målgester in i en ny era. Kolla klippet. http://www.youtube.com/watch?v=nOBoI_C3Ly4&feature=PlayList&p=C9D530E56B78DDDC&playnext=1&playnext_from=PL&index=32
Haha. En variant på min best-gest, fast med svansen mellan benen. I rest my case — det går inte att fira ett hockeymål med hedern i behåll.
David har inte helt fel har. I Kanada anses det osportsligt att gora malgester. Darfor ar trycket pa spelarna att vara just samlade efter malen. Jag haller med om att det ar trakigt och det var faktiskt uppe pa debatt sa sent som i forra veckan pa nagon kanal jag tittade pa.
Jag hoppas att ni inte missade den underbare kommentatorn!
Jag börjar i kronologiskt slut. Generalförsamlingsinlägget vilar vidare i tidsbristens sparsamt inredda himmel. Efter utbegärd ledighet intogs JFK och flight mot Chicago i torsdagsgryningen. Landade i en stad som kanske på grund av världens tyngst trafikerade flygplats insett att dra spårvagnen rätt in i flygplatsen. Lokaltaxa till innerstan på 40 minuter. Klass rakt igenom. Gediget eller rekorderligt som andra heylisor skulle säga.
Jag steg av på hållplats som såg direkt nedlagd ut. Utsikten bestod av byggnadsarbeten och övergivna fabriker. Det var allt jag kunde se genom regnet och den piskande vinden. Windy City? Check. Efter att först gått fel och fått hjälp av Iphone GPS uppdagades nästa fel. Väl på grekiskt hostel fanns inte mitt namn att finna över de som skulle checka in. Idioter, tänkte undertecknad lagom högt. Innan anklagad idiot uppdagade riktig idiot. Jag hade bokat rätt dagar, men fel månad.
Millennium Park
Det hela löste sig smärtfritt då jag i väntan på mitt singelrum fick dela rum med en tysk första natten. Vi delade senare även på en kanna öl och snackade om Shalkes arena i Gelsenkirchen, gamla Bayern München och New York som han egentligen åkt för att besöka men sparat pengar på flighten genom att stanna en natt i Chicago. Innan dess hade jag vandrat Chicagos gator och fastnat särskilt hårt för Millennium Park mellan stadens shoppinggata, Michigan Avenue, och Lake Michigan. Chicago är späckat av ny intressant arkitektur och coola små promenadstråk. En vass kombination som höjdes av annan vass kombination, mp3-spelare och pigga ben.
The Bean, Millennium Park
Mina skor var dock mindre pigga. Som direkt följd av att jag var mindre pigg på torsdagsmorgonen. Jag lyckades ta på mig det enda par som absolut inte klarar av vatten. Regniga Chicago gjorde processen kort. Trots desperat försök under andra dagen med plastpåsar över sockorna var hoppet ute. Tricket höll tassande tossar torra i drygt fem timmar och omkring tre mil, klart överstigande de golfrundor som en gång i tiden fick mig att komma på idén. Ett par svarta puma inhandlade av föräldrar från fulhandlare i Bulgarien lämnades på grekiskt hostel. Utgådda, gick de ut så som skor alltid borde gås ut.
Du minns väl Polk High? Al Bundy's high school!
Lördagen stod för resans höjdpunkt. Nashville Predators gästade Blackhawks i United Center. Vansinnigt fräsch arena fylld till bredden av fanatiska fans. Rangers och MSG utklassat. Jag satt högst upp i hela arenan och såg perfekt. Klass. Högst upp i NHL har jag lärt mig att du sitter omgiven av säsongskortsinnehavare. Det är underbart. Sammansvetsade av gemensam kärlek är de en enda stor familj. Chicago vann till en ruggig ljudkuliss trots en relativt meningslös match i en 82 matcher lång grundserie. Imponerande. Gåshud.
En slutsignal senare gick jag tillsammans med folkhavet till en av alla de pubar med Blackhawks tröjor i fönsterna som kantar Madison Avenue från United Center hela vägen in till centrum cirka 45 minuters apostlahäst travande bort. Trycket på krogen var som på matchen. Alla jag träffade var enormt trevliga, Chicago kan definitivt rekommenderas.
Chicago är oerhört vackert beläget vid Lake Michigan. En stor flod rinner genom stad som länkas samman av ett omfattande bronätverk. Resultatet är vackert och lugnande. Kaffe intogs och skyskrapor åktes upp i. Från Hancock Centers 94 våning 333 meter upp i luften var Chicago om möjligt ännu vackrare. Obefläckad milslång kust skedar Lake Michigan. Fint. Inbjudande.
Lake Michigan och Navy Pier från Hancock Center
Deprimerande var annars uteliggarna som i antal tycktes vida överstiga New Yorks motsvarighet. Många var dessutom yngre. En vräkt kvinna i tjugofemårsåldern satt med sin katt i knät och grät mitt på Michigan Avenue. En påminnelse om hur varmt USA är på insidan, men också hur oerhört kallt det är på utsidan. Ett jobb senare kan nästan vem som helst bo under en bro, i en trappuppgång eller tunnelbanenedgång.
Visa kommentarer (4) »
OMG! Vad var dagens give-away på Oprah?!
Antar att du syftar på sista stycket. Trots att jag ser uteliggare dagligen känns det fortfarande förjävligt varje gång. Ju yngre desto sämre. Oprah eller inte.
Visst känns det förjävligt. Jag blev förskräckt av hur kall och rationell jag snabbt blev inför konfrontationen med de utslagna i Kalifornien. Usch.
Dock syftade jag mer att Oprah/Harpo bor i Chicago och utgick från att ingen vettig människa lämnar staden utan att ha varit publik till programmet.
Snygga bilder. Ha det så bra på din golgata genom NHL. Kul att följa genom din blogg. Vi ses till jul. / Patrik
Ledighet utbegärd, papper påskrivna. Resande till hälften omsatt från planer till biljetter. Laddningen enorm.
Torsdagen den 22 oktober bordas Jet Blue plan med destination Chicago. Hemresa satt till söndag. En av många mycket omtyckt stad som jag ser fram mot att stifta bekantskap med. Under lördagen föräras Union Center med min närvaro. Chicagos Svarthökar mot Nashvilles Rovdjur för ynka 22 dollar. 22 dollar! Ett pris som kan få svagsinnade att bli religiösa. Åtminstone sådär jag-tror-på-nåt religiösa. Vad f-n innebär det? Jag-tror-på-nåt!? Den sortens människor skall bemötas med genuint förakt. Står inte ens för sin idioti. Hualigen. Som att tycka illa om glass. Som att i oförsiktighet råka sikta på vänner med laddat vapen. Som att för skojs skull mörda kattungar.
Mellan den 5-8 november upplevs närliggande Boston via ledighet skapad långhelg. Välrenommerad lekplats som lockar. I likhet med de andra resmålen kommer mer specifika planer att dras när spektakel närmar sig. En sak är dock hemma. Undertecknad sitter i Garden när Bostons Björnar tar sig an Buffalos Bufflar. Boston blir mitt fjärde “Original Six” lag. Det femte avverkas i slutet av november. Innan dess avbryts resandet för finfrämmat.
Otto släntrar in och förgyller ett då antagligen kylslaget New York. Skall bli enormt kul att se ett bekant ansikte igen. Vad Otton har på schemat vet jag i skrivande stund inte, förutom hockey när Washingtons Huvudstadspojkar besöker MSG. Kan bli något glas…
I slutet av november infaller Thanksgiving. Det känns så amerikanskt så jag flyr landet och landar den 26 november i Montreal. Det resmål som jag ser överlägset mest fram mot. Montreal är Kanada. Kanada är en liten dröm. Kommer kännas speciellt. Får tre dagar i staden som toppas med - wait for it - hockey naturligtvis! Bell Centre för Montreals Kanadicker mot Washingtons Huvudstadspojkar. Hade fler semesterdagar funnits hade resan förlängts över den 1 december, då Torontos Lönnlöv besöker Montreal. Får suga på det sista Original Six laget lite till. Resan avslutas aningen annorlunda då jag valde att hugga ett tåg tillbaka. En dryg 11 timmar lång resa. Hoppas på vackra motiv från tågfönster samtidigt som jag ser mig själv med en kopp kaffe och en grönrutig filt i knät. Mer oväntad än transportalternativet känns filten. Kaffe och filt, brukar det vara kallt på tåg?
Sista resan innan hemresan till Sverige över jul och nyår går till Washington. 11 december möter min sätesmuskulatur bussäte för kärt återseende. Då jag avverkat huvudstaden en gång tidigare siktar jag nu in mig på museum, samt Verizon Center. Huvudstadspojkarna, mitt favoritlag just nu om inte det framgått, intar tillsammans med Carolinas Orkaner ladan för en garanterat fartfylld drabbning.
Heltidsjobb, fyra städer, fem konserter och minst sju hockeymatcher på två månader. Himmelskt hektiskt!
Visa kommentarer (2) »
Svin. Grävt i mitt inre efter ett annat ord men svin är det enda jag får fram. Dock fantastiskt kul för dig.
Lycklig är i underkant. Jag är så jävla laddad. Skall bli så coolt. Framförallt Habs i hemmaladan!
Visa kommentarer (3) »
Din länk hade blivit galen så jag uppdaterade den.
Admin bob ftw!
bäsch låt btw
Extrem trötthet. Förkyld. 12-14 timmars pass. Imorgon inget undantag. Min senaste månad lämnar mig undrandes, vad fan hände med att slita ut en generation i taget?
Generalförsamlingen anno 2009 är enorm för undertecknad. Bevakar alla tal. Springer i alla korridorer. Rosa är mitt tillgång till allt pass. Det som inte ses och upplevs i person återberättas från insatt. Nära är närheten. Krävande är kreativiteten. Glädjen i tröttheten är absolut.
Niva skrev i en krönika att det inte finns något större än att befinna sig på just den plats i världen du helst av allt vill vara på just då. Det är där jag är. Det är inga 90 minuter plus tillägg. Det är mer än en vecka. Det är bliss.
Visa kommentarer (3) »
Såg du The Daily Shows spoof på att Khadaffi fick prata i en och en halv timme? Mycket roligt.
Nix, du får gärna hala över en länk… Fick och fick. Han körde på helt enkelt. Var hyfsat tomt i salen på slutet. Delegaterna blev helt enkelt förbannade och drog… Chavez kommer in som tvåa med en dryg timme.
Båda ligger dock i lä. Tidiernas klara rekordhållare är allas vpr favoritkuban, Fidel, med över tre timmar…
Ehm, det var torsdagens eller onsdagens avsnitt. Samantha bee gjorde inslaget. Sök på dailyshow.com eller ladda ner från tvtorrents.
”Håller med dig om “Swim”. Inte alls så katastrofal som befarat! Alltid ett bra betyg.”
david på
"Oops, they’re gonna do it again!..."
För 14 timmar sedan
”tack”
marcus på
"Oops, they’re gonna do it again!..."
För 14 timmar sedan
”Om journalisten tyckte att det var fullt av data 1995, undra hur han ser på alla bloggar idag. »Every voice can be heard cheaply...”
bob på
"Bakåtsträvan..."
För 7 dagar sedan
”obs.det var inte ett seriöst inlägg vill jag...”
lotta på
"Nu skall jag skita i det blå skåpet: Är fundersam över mental hållning bland alla de ..."
För 8 dagar sedan
”hm. facebookstatus/skriva inlägg på heylisa ekvation=...”
lotta på
"Nu skall jag skita i det blå skåpet: Är fundersam över mental hållning bland alla de ..."
För 8 dagar sedan