Tyckande och smak / Vinst-maximering i konsertvärlden.

Jag är lite lullig, har precis kommit tillbaka från en spelning med Local Natives på Sticky. Jag tänkte dela upp den här essän i två delar:

1. Identifikation ger dig din musiksmak?

Jag gillar Local Natives, de är riktigt duktiga på att bygga bra melodier och de har tagit det bästa av flera av de senaste årens indiesucéer såsom Fleet Foxes stämsång och The Dodos “trumma på kanten av trumman”. Att de sedan har lyssnat en hel del på Animal Collective går uppför mig nu när jag sitter här och lyssnar på original-versionen av deras fantastiska Purple Bottle (Purple Bottle (Stevie Wonder version)). I detta original så finns en vers där de sjunger “I just called to say I like you” likt Stevie Wonders “I just called to say I love you”. De skickade låten till Stevies manager, som hatade den, och vägrade att låta dem ha med den versen, så den fick strykas. Låten är suverän oavsett om den versen är med eller ej. Nu fick jag för mig att jag inte faller för Infödingarna för att de känns daterade, men det stämmer ju inte riktigt, de har ju bara kramat ut essensen ur de senaste årens musik. En annan anledning till att jag inte omfamnar dem totalt tror jag har lite med vad man kan identifiera sig med. De är helt enkelt för coola, de har sina flanellskjortor, mustascher och essens-musik. Det blir för mig rätt ointressant i längden för en ytligt ointressant herre som undertecknad. Samma sak är det med Vampire Weekend, de gör förträfflig musik, men är för coola för att det ska tilltala mig till fullo.

Jag tittar på min lista över vad jag lyssnar mest på och finner flera band som Shelley kallar Sad Bastard Music (hon kallade mig för övrigt en romantiker ty jag vill att de låttexterna nån gång ska vara sanningen) och det är deras texter jag känner igen mig i. Jag menar, jag tyckte inte musiken på Eels skiva från förra året, Hombre Lobo, var så värst fantastisk, men med de texterna gick den rakt in i mig. Sån är jag.

2. Vinst-maximering i konsertlivet.

Jag gillar verkligen inte utvecklingen i konsertlokalsvärlden, ikväll var jag som tidigare påpekats, på Local Natives konsert på Sticky. Enligt uppgift av bland annat den ohövlige vakten som slängde ut oss från soundchecket (så tidiga var vi) skulle bandet börjar 21.30. Det är tiden som getts innan kvällen i ära lika så, 21.30 står de lokala infödingarna på scen. Vi är där strax efter åtta och möter upp med några kortare vänner, som är där tidigt för att få tag på det eftertraktade stolarna på andra våning, där man ser perfekt oavsett kroppslängd. Det spelas musik, mycket bra musik, två Beach House-låtar och ett störande moment när jag inte kommer på att det är en Born Ruffians-låt. Problemet att det är på en fantasiskt hög nivå, så att jag hamnar mitt emellan Mullis och Sara. Den höga volymen gör det mer eller mindre omöjligt för Sara till höger om mig att höra Mullis på min vänstra sida. Jag trivs jävligt dåligt i sitsen där jag måste välja mitt umgänge istället för att försöka skapa nån sorts samkväm. För att inte tala om Saras kompis Elin, som sitter där borta, på andra sidan bordet! Det är lönlöst. Det är så jävla stark volym att man helt enkelt inte kan föra en vettig konversation, man får ta till skrik om man alls vill konversera. Tanken är givetvis att man ska “hålla käften och dricka”. Konsumera mera! 21.30 skulle de börja sades det. Strax innan tio kommer killen som ska sköta ljuset (vi står precis bredvid ljusbordet) varpå vi givetvis frågar när de ska börja spela och får då svaret “om fem minuter, vid tio”. Gött stäm. Jag tror de börjar tio över, alltså är det halv tio man säger till folket, tio till personalen, och sedan kanske bandet vill dricka upp sista pilsnern innan de går på. Där fick Sticky en halvtimme till av bärs-försäljning. Och nu, det här med att de ska börja halv tio, det har det ju sags i många år, kanske du tänker nu, men egentligen så har det funnits en oskriven regel om att förbandet kanske kan börja vid halv tio och huvudakten runt halv elva. Så har det ju alltid varit, varför ändra på det? Jo, för några månader sedan var jag på en spelning med Fuck Buttons på Parken, jag och en vän släntrade in vid tio i tio-tiden och förväntade oss inte att ha kommit mitt i spelning, men det hade vi. Vi fick förvisso komma in till halva priset, men att starta en spelning halv tio är fan inte ok. Det är ju på gränsen till Konserthuset. Det här är en klubb-spelning. Hur vinst-maximeras då en klubb-spelning? Jo, det hela är mycket enkelt, vi lägger den så tidigt att vi kan starta en klubb efter spelningen. Så var fallet denna kväll då communityn Nattstad skulle ha nån klubb efter Fuck Buttons gett oss, en helt annan publik, en timme underbart dunkande noise.

Fjärde kvartalsrapporten 2009.

Jag tänkte populistiskt ge er det ni vill ha. De av mina inlägg som mest brukar uppskattas här på Heylisa är när jag ger er musiktips (även om peppen inte alltid kommer i form av kommentarer här på sidan). Därför tänkte jag börja med en kvartalsrapport där jag skriver lite om de låtar jag lagt till under det senaste kvartalet och gett fyra eller fem i betyg. Hoppas ni tycker det är kul, här kommer kvartalsrapporten för fjärde kvartalet 2009. Torrent-filen finner ni här. I och med att det är en sådan fil kan man plocka russinen ur kakan eller ladda ner alltihop och göra en spellista som kanske kan kallas Bobs kvartalsrapport eller vad ni nu behagar.

Aidan Moffat & The Best-Ofs - Plastic Mistletoe

Aidan Moffat sjöng tidigare i ljuvliga Arab Strap där han nästan alltid sjöng om att supa och ha fyllesex, på ett tidigare en skådat vis. Under det här kvartalet köpte jag faktiskt en skiva, och den var av just Aidan, ett poesialbum där albumet bestod av andra delen i en historia, första delen fanns i text-form i boklet:en. Smart. Skivan med The Best-Ofs, How to get to Heaven from Scotland, finns även i en begränsad utgåva där det även ingår ett brädspel. Jag älskar Aidan. Läs gärna hans sex-upplysningsspalt på The Quietus.

Alan Vega - Jukebox Babe & Speedway

LCD Soundsystem släppte en cover på Alan Vegas Bye Bye Bayou så jag laddade ner dennes debut-album. Bra sit, Jukebox Babe är underbar no-wave rockabilly. Känn på den genre-clashen! Alan Vega var även sångare i Suicide, som ju ska öppna för The Stooges när jag och Johan ska se dem framför Raw Power. Suicide i sin tur spelar sin självbetitlade debut, den har sina stunder den med!

Alfie - People

Alfie är ett av 00-talets mest förbisedda engelska popband, denna låt hade Flaming Lips med på sin LateNightTales-blandning och jag insåg först nu att den ju låg på en skiva jag helt missat!

Animal Collective - Graze

Kollektivet följde upp underbara Merriweather Post Paviliion med en fin liten ep, Fall Be Kind. Jag älskar när flöjten hittar in i den här galna låten!

The Antlers - Two

Jag hade egentligen aldrig kollat upp Antlers och har ärligt talat ännu inte lyssnat på dem tillräckligt för att komma fram till om de verkligen platsar på allas årsbästa-listor.

Beach House - Master of None (från deras självbetitlade album), Heart of Chambers (från Devotion) samt Zebra, Norway, Walk in the Park och Better Times (från kommande Teen Dream).

Jag gav er Walk in the Park i julklapp, själv fick jag detta underbara band tillsammans med deras tre skivor och fina spelning av de som står bakom Primavera Sound/Club. Snart kommer de till Götet. Missa för guds skull inte!

The Black Heart Procession - Tropics of Love

BHP stod för en av de bästa spelningarna på Primavera Club, och innan den laddade jag än en gång ner deras underbara Amore del Tropico där denna låt är en höjdpunkt.

Blitzen Trapper - Black River Killer

Tills Blitzen får ur sig ett nytt album har de släppt en ep runt Black River Killer, fast tyvärr är den full med låtar från tidigare EPs. Bu för sånt, ge oss en ny Furr!

The Bobby Fuller Four - Let Her Dance

Fantastic Mr. Fox, Wes Andersons kommande film, har givetvis ett underbart soundtrack signerat alltid lika skicklige musikövervakaren Randall Poster, som alltid ger oss musik som gör även dåliga filmer bra. Ser mycket fram emot det här äventyret.

Built to Spill - Aisle 13, Hindsight

Jag gillar Built to Spill. Jag kommer ihåg på gymnasiet, då gillade folk dem, jag hade ingen aning om vad det där Byggd att spilla betyder. Jag har ännu ej lyckats se dem live, det är störande. Snart släpper Primavera lite fler band, jag håller tummarna.

Cat Power - Metal Heart, Minnie Riperton - Lovin’ You samt Elliott Smith - Let’s Get Lost

Alla dessa underbara låtar har Air med på sin LateNightTales. Tyvärr har jag glömt att betygsätta fler och således kommer varken Sabbath eller Cure med här. Riktigt spretande och rolig blandning. Ladda ner den vettja! Själv har jag starka relationer med dessa tre, Cat Power är ju som ni vet min musa, Minnies låt hade jag med på nåt blandband jag gjorde till Jessica för många år sedan (kanske det jag gömde under en båt?). Elliotts postuma skiva From a Basement on a Hill är för alltid starkt förknippat med en regnig kväll i San Martin de los Andes, enda kvällen den hösten då det kändes som höst, jag gick på en vacker kvällspromenad själv och Elliott, käre Elliott, jag hade gärna haft dig i handen, men du fick omfamna mina öron istället.

Chic - Everybody Dance

Jag såg Last Days of Disco, och man vill ju bara dansa!

Creedence Clearwater Revival - Bad Moon Rising

-Not much hope for the tape deck, though. -Or the Creedence.

Cut Chemist and Hymnal - What’s the Attitude?

Drew Barrymore är smart. Hur gör man en kult-indiefilm? Jo, man sätter nyligen nämnda Randall Poster på Soundtrack-uppgiften, Ellen Page i rollbesättningen och ha ett manus med nördar. Trots avsaknaden av Devo gillade jag soundtracket till Whip It, ikväll tror jag bestämt jag ska se filmen också!

Cymbals Eat Guitars - Wind Phoenix (Proper Name)

Cymbals Eat Guitars är en av de få bokningar Way Out West släppt än så länge. Jag såg dem i Madrid för några veckor sedan och jag tyckte att de var sådär live, på skiva skiner de dock upp ibland.

Delphic - Counterpoint

Fransk electro, från England. Me like, tack Luger för tipset (de spelar med andra ord här snart, men tyärr bara i Stockholm).

Do Make Say Think - Fredericia & Horns of a Rabbit

Jag hade en dålig version av DMSTs platta Winter Hymn Country Hymn Secret Hymn så jag laddade ner en ny, då dyker den upp här på listan och jag kan passa på att tipsa om att ett av mina favoritmoment i hela postrock-scenen är när basen mullrar 8.18 in i låten (effekten kommer dock inte om du snabbspolar dit). David skickade den fina skärmdumpen ovan när jag funderade på att hälsa på honom och titta på dem, men bangade och såg Alkberg istället. Do Midget have night vision?

Dr. Dog - Hang On, The Old Days & My Friend

Dr. Dog är ett ruskigt dåligt bandnamn, men ett ruskigt bra band. De kommer till Primavera i vår och jag kollade upp dem på grund av det, helt klart största peppen av de band som jag inte hört talas om som kommer till Sound ‘10. Bästa gubbrocken sedan, tja, Fleet Foxes?

Faithless feat. Cat Power - A Kind of Peace

Faithless är jag inte mycket för, men till och med den här rätt enkla klinkelilåten lyfter med världens vackraste stämma.

The Flaming Lips - The Ego’s Last Stand & Watching the Planets (feat. Karen O)

Jag mailade David en skärmdump med rätt mediokra betyg för Flaming Lips senaste verk Embryonic, men jag kände på mig att den skulle växa, det gör deras skivor alltid. För övrigt kan jag säga att deras The Soft Bulletin, som Johan Hallström lånade mig på gymnasiet nån gång. Den är en av anledningarna att jag är den musiknörd jag är idag, tack som fan, Johan. För det var du, väl? Eller var det Magnus? Förlåt som fan att jag inte kommer ihåg. Jag lånade även Travis, varpå jag gick på en spelning med dem på Kåren med Hanna Norlin, hon var en av de få som fyllt arton med mig, jag köpte en t-shirt. Den hade jag på mig första gången jag hånglade, det var med en schackmästarinna. Eller hur var det med det egentligen?

Harold Melvin & The Blue Notes - Don’t Leave Me This Way

Ah, den här gamle godingen, som Lambchop satte på under en spelning nån gång, antagligen den i Malmö, där jag lyckades somna stående!

Hefner - The Hymn for Alcohol

Delar av Hefner körde Hefner-låtar på Primavera för nåt år sedan, fan att man inte var där och kollade. Snart är det väl dags att spela The Day When Thatcher Dies och låta dagen hamna i nutid?

Ike and Tina Turner - All I Can Do is Cry samt John Prine and Iris Dement - In Spite of Ourselves

Laddade än en gång ner John Waters blandning A Date with John Waters, där dessa två låtar är höjdpunkterna, Tina Turner sjunger om när hon ser sin kärlek gifta sig samt den okända duetten som har textrader i stil med “[he] drinks his beer like it’s oxygen” och “convict movies makes her horny”. Det är en vacker kärleksförklaring.

Jim Ford - Linda Comes Running

Slangen och Figge gav mig Jim Fords Harlan County (vem som ska ha credden vet jag inte riktigt, ni var, med all rätt, eld och lågor båda två), en skiva så bra att jag en gång körde in i en annan bil när jag lyssnade på den. Den här låten är från en av de nya skivor med outgivna låtar som de hittat nånstans. Tyvärr går inget på skivan upp mot mästerverket Harlan County.

Jónsi - Boy Lilikoi

Sigur Rós sångare Jónsi släppte en skiva tillsammans med sin kille Alex, som Riceboy Sleeps förra året, en skiva jag aldrig riktigt fastnade för. Den här godbiten från kommande soloalbumet gör mig dock pepp på framtiden! En liten rolig grej jag läste nyligen är att de skrev deras underbara Gobbledigook som en direkt följd efter att bevittnat det hemska i Eurovision Song Contest. Jag skulle nog också vilja slänga av mig alla kläder och bara springa ut i naturen om jag skulle bevittna den skiten.

Local Natives - Wide Eyes

Nån som är pepp att se dem om två veckor?

Low - Just Like Christmas

Nån gång ska jag göra en spellista med bra jullåtar, den här är helt klart med. “On our way from Stockholm it started to snow and you said it was like christmas, but you were wrong, wasn’t like christmas at all, by the time we got to Oslo, the snow was gone and we got lost…”

M. Ward - Carolina

Jag hittade en fin liten ep med geniet Matt. Mums.

Malcolm Middleton - Marguerita Red

Malcolm hamnar lite i Aidans skugga efter Arab Strap nuförtiden, hans problem är att han släpper på tok för mycket skivor, kill your darlings, mate!

Mattias Alkberg BD - Ragnar

Märkligt nog har jag inte gett nån fyra till Visst vet du att jag skiter i allt eller Jag bara tänkte, liksom, att, men Ragnar han fick sig en fyra när han nu dök upp i mitt iTunes igen.

Nicolai Dunger - Can You

Ibland briljerar han, jag borde lyssna bra mycket mer på hans senaste alster, Play.

Peter Broderick & Machinefabriek - Homecoming

Svävande och vackert. Ett fint samarbete.

Samara Lubelski - Field The Mine

Varför gick jag inte på den där spelningen på Koloni?

Trans Am - The Film

När jag letade reda på allt Aidan Moffat någonsin rört vid hittade jag en samlingsskiva som den underbare konstnären David Shrigley stod bakom, Worried Noodles. På den fanns bland annat den här fina postrocken.

The Turtles - Happy Together

När var det senaste gången man såg en Wong Kar-Wai-rulle egentligen? Jag kommer väl ihåg när vi bodde i Camden och jag hade varit i den underbara videoaffären på Kentish Town Road, precis över gatan alltså, och hyrt Happy Together. Det var lite roligt när Chrille, Marcus och jag fick se första scenen, som är ett samlag mellan två män. Inte riktigt vad vi räknat med. Så kan det gå.

Yeah Yeah Yeahs - Maps (iTunes Originals Version)

En skitfin akustisk version av en av 00-talets bästa låtar. Wait, they don’t love you, like I love you.

Marcus, you’re gonna love this, part two.

Way overdue, but this is the continued story of my trip to North America. I gotta get this out there. Here’s Part 1 (Quick recap: We’ve been driving from Colorado, east to California and Part 1 ended in Seattle).

May 4th. Seattle, WA - Vancouver, BC. 4541 km.

Monday morning. We woke up and found a nice little note Marie had left us. We left the flour we’d bought as a gift to the bakers and said goodbye to Cookie and each other. Ellen was going to go back to Portland and would go to Canada later on. Gabe came by and we drove the few hours across the border to Canada. And no, we had never had a fire arm in the car.

We arrived in Vancouver and walked around before we met up with our hosts, Evan and Spencer. The buses said Sorry, there was nice street art and very clever garbage bins.

May 5th. Vancouver, BC. 4541 km.

We started the day with eating Zouvlaki for brunch. Not at Sweet Revenge, though. It was closed. I will avenge them.

Tourists. You gotta love ‘em. The bus driver was really cool and was a bit disappointed when I paid too much for the bus fare. On the bus back home at night we rode for free. I love Canadian bus drivers!

Vancouver has a really pretty harbour and skyline.

Told ya.

And airplanes that land on lakes. I wanna go in one of those, weee (that’s what you say when you’re having fun - you refer to yourself and some other people)!

They’ve got ducks. I like.

And black squirrels! We walked around in this nice big park I’ve forgotten the name of.

And bigger ducks, a.k.a. swans!

More people than I like ducks. These people do. The ducks’ opinion of them was influenced.

We ate at this place where people put up currency on the wall. Some Swedes from Umeå had put a Selma on the wall.

After visiting the art gallery and seen Cockfighter at the local Cinemateque (they had snacks after the film, get inspired SFI) we got all artsy ourselves and took a nice photographing walk.

It was a beautiful night.

Gabe took these great shots with a long exposure time and then Spencer picked us up in his van that made a lot of noise.

May 6th. Vancouver, BC - Calgary, AB. 5523 km.

We start the long drive for someone with nothing to think about by having another Horton’s bagel after saying good-bye to our boys in Vancouver.

Where we at, Gabe? -Lilloet. -Oh.

Apparently this view use to be on a Canadian bill. I can see why.

I’m finishing my coffee. This isn’t a first amendment issue.

Smörgåsbord!

Screamers are back!

Salmon Arm! My favourite village name.

I wonder if Johan S is practising his “semi-trajler” accent in California these days (damn it, he’s in Australia now)…

Banff was beautiful, but covered in snow. That means no go for a hike with a twisted ankle. We kept on truckin’ and slept at a motel in Calgary.

May 7th. Calgary, AB - Winnipeg, MA. 6857 km.

I could drive forever is a good song by Smog. We just drove and drove and late at night met up with Nicole and became her first surfers. She was super excited and had a really old cat. She also had some hamsters, and one of them died. Sad day, yo. Small Deaths are the Saddest, says Múm, I don’t know about that.

May 8th, Winnipeg, MA. 6857 km.

We drove around in Nicole’s targa, looking for “Erotic Bakery”, I am very sad to say we never found it.

It’s Ringo!

Probably the world’s oldest cat.

May 9th, Winnipeg, MA - Sault Ste. Marie, ON. 8241 km.

We took off in the snow (!) and had Tim Horton’s for breakfast (we were hooked on that special caffeine or whatever), lunch at a Finnish restaurant in the middle of nowhere (thanks Lonely Planet!). Felt like being in a canteen. Strange, but good food.

We stopped at a lake where Drifters normally stop too…

Especially Gabe was amused by the Night Danger. We arrive late at a Jodi’s house, she was an aerial student, so were most of her flat-mates, two of them came in all dressed up, apparently they had tried to get into a wedding they weren’t invited to, sneaky! We had some noodles and went off to bed, did you hear me?, I wrote bed, Jodi was kind enough to let us surf her bed and she took the couch. She insisted on it. Very kind soul.

May 10th, Sault Ste. Marie - Toronto, ON. 8919 km.

We overslept and had to leave in a hurry, barely said a word to our kind host, yeah yeah, sometimes you have to be a moocher, ey? We wanted to catch a gig with Dan Deacon (who I saw in Barcelona a couple of weeks after this and he was fun, making dance contests in the audience and whatnot!), but it sold out and we ended up with Dan, our host, at the last day of a Documentary festival that was going on. We saw a film called 65 red roses, about a girl who got a terrible disease but found friends with the same sickness online. Pretty good.

May 11th, Toronto, ON. 8919 km.

We started the day with walking up to Casa Loma, Henry Mill Pellatt’s castle. Unfortunately that’s where my camera died, so we’d had so suffice with just Gabe’s afterwards, so the rest of the pictures is by him, but I borrowed it occasionally.

After a pineapple break we went to Chinatown and Kensington Market, which was closed and we strolled around, found a bar where a sign said “what people remember is the shit on the walls” and there was a lot of stuff on their walls, we continue to another bar where a tired old gubbrock-band was playing.

May 12th, Toronto, ON - Montreal, QC. 9719 km.

Have you ever been to Niagara falls? I have seen water, it’s water, that’s all. We weren’t super stoked about Niagara, Gabe had seen them before but it wasn’t that much of a detour so we went down there and checked out the water for half an hour and kept on truckin’.

We had lunch in Kingston and arrived in Montreal at night and went out and got ourselves a batch of Poutine (which is French fries with gravy that has big pieces of cheese in it), probably the fattest thing I’ve ever eaten. I have. Once. This is the picture to prove it. I won’t again. I can’t prove that. We met our hosts, Roxy and Julia, the latter had really good music taste. The thing with beer in the States and Canada is not as good though, in my humble opinion. We tried some and considered riding an electric bull. I have lost a lot of sleep because we didn’t ride that bull.

May 13th, Montreal, QC. 9719 km.

We started the day with a HUGE breakfast, I’ve never had so much for breakfast, it included everything, I mean, everything, bacon, eggs, toast, yoghurt and whatnot. Mmm. Then we climbed Mont Royal, which you might have guess is what Montreal is named after. I made a detour.

We liked the city a lot, my favorite Canadian city actually.

But I wouldn’t eat or drink here!

Modern art is rubbish. However, I did find a street-art book where somebody in Stockholm had put up swings around the city. I like that.

We met up with our hosts and went for an art opening and strolled around and had some free wine before we stopped by a cake shop and had the biggest pieces of cake I’ve ever seen. Dual-Layered Carrot Cake, damn it! I want that, NOW! In stead we had pale ale bla bla near the so-called “Bar” (-Honey, I’m heading down to the “bar”). The girls were surprised to hear that I’ve never been to a strip club and we almost took my strip-virginity. Almost, instead we had noodles with peanut butter. Lo-fi.

May 14th, Montreal, QC - Sharon, MA. 10227 km.

We started with REAL maple syrup pancakes at Beauty’s. Delicious, then we drove as fast as we could into the US and Boston. When we were outside Boston we did a 360 on the highway. We drove a fourth of the equator and when we were 40 km from our destination we almost crashed. Luckily no cars were around us so we got away scot-free. We reached our destination, Gabe’s parents house in Sharon, outside Boston. Gabe’s sister had a Sunn O))) t-shirt. They’re one of the weirdest bands I’ve seen live, I watched some of their gig at Primavera, it was like a cymbal stroke then another five seconds later. Kinda dull.

May 15th, Sharon, MA - Boston, MA. 10267 km.

We drove into town and saw the Shepard Fairey exhibition (he’s the guy behind OBEY and the Obama’s campaign). It was really good in my opinion, Gabe didn’t like it at all. He drove me to the train station and we said adieu. I was gonna couch surf with some girls, but they kinda made the impression that they thought it was a hassle having to host me (don’t know why they agreed in the first place) so I walked around for a few hours and took a Chinatown bus back to New York. Checked if Vickie was at the hut, she was not. She had quit that gig, but I did see her a couple of times before I went to Barcelona and Primavera. Here comes a few random shot from my cell phone camera the last week in New York. Enjoy.

Me and Russ was at a rooftop party, you could see both Empire State Building and the Chrysler Building, top-notch.

Ben’s restaurant had the best signs. Apparently Natalie Portman was a customer too. Sweet.

A new kind of advertising?

Finally!

Me and Johan went to this great restaurant where you bought meat by the pound, it use to be an automechanic workshop. Cool atmosphere, but damn it, we should’ve gone to Peter Luger after all, ey?

This reminds me of that Banksy spoof on Paris Hilton (Scroll down passed the Mitch Hedberg quotes).

I went shopping with Vickie. We saw a man not obeying the rules!

Politix.

Några tankar från den Bobska hjärnan. Jag orkar inte fundera mer på det här utan känner för att bara få det ur mig. Jag sitter här en sen jävla tisdag och kollar igenom gamla Lokko-krönikor på Svenskans hemsida. En av dem pratar om The Thick of It (som jag, Chrille, Frans och David nog alla förälskat oss i, nu när In te Loop fått oss att få upp ögonen för Armando Iannuccis komediserie, han kommer förresten till filmfestivalen). Därefter skriver Lokko om en snart 18-årig MUF-are som heter Anton Abele, som blivit känd för att ha skapat en Facebook-grupp som suktar till att tukta Gatuvåldet. Dennes youtube-klipp där han lägger fram sina åsikter (som för övrigt bara handlar om tre saker; trygghet, skolan och integriteten) är faktiskt lite småroliga. Hans hemsida är snygg och up-to-date med både YouTube och Twitter. Dessutom kan man ungdomar lägga in sitt stöd, så här lyder till exempel Isabella L:s inlägg:

»Snygg och duktig ung man«
Inte är han bara snygg utan så sjuuukt duktig. Har träffat på Anton ett par gånger och han är alltid lika klipsk och duktig. Ett plus är ju helt klart att han ser bra ut ;)
Skrivet av: Isabella L, 27 augusti 2009

Det är flera saker jag stör mig på just i dagens poltik: 1) att Moderaterna (som har en gigantisk valkampanjsbudget även denna gång) har fattat att sociala medierna är sättet att få tag i ungdomarna (så som Isabella här uppe). Eller snarare att Vänsterblocket inte lyckats med nåt liknande, det här valet måste kännas ungefär som de som röstade på Obama för att slippa McCain, inte för att stödja Nader eller vem de egentligen vill stödja. Populistiskt och gött. 2) att vi går mot, likt landet i väst, ett två parti-system, med en allians å ena sidan och en å den andra, jag menar hur mycket meningsskiljaktigheter har vi sett under dessa drygt tre år med alliansen? 3) att Alliansen försöker cementera nån sorts slavgörare, inte bara genom alla jävla bemanningsbyråer och urholkat skyddsnät om du blir av med jobbet, utan också genom att plocka bort att man får 0,5 extra på högskoleprovet för arbetslivserfarenhet, hela komvux-köret och enligt vad jag läst i en insändare (jag orkar inte researcha halv två på natten) ska de även ta bort rättigheten till att få tjänstledigt för att studera.

Ah, jag är skeptisk till om administratören på Antonabele.se kommer godkänna den här kommentaren som jag skrev under frågan “Varför stödjer du?”
Jag har inget bättre alternativ.
Eftersom vänsterblocket inte tittat på, och tagit lärdom av, Obamas populism på nätet. De lever kvar i en värld där man vinner röster genom att sätta upp skyltar. Men tacka då gudarna för att vi har fått en liten MUF-are till vår räddning. Wordpressad och klar. Hoppas nu inte Moderaterna får sina stålar från amerikanska vapenindustrin, som ju finansierade merparten av Obamas kampanj, utan att de nöjer sig med finansiellt stöd från Timbro och de andra rika gubbarna i de kretsarna.
Ardi Ee-rek-shən

Författat till tonerna av Vampire Weekends nya skiva, Contras. Väl mött.

God jul! Årets julklapp är svävande.

Beach House

Imorn, juldagen, vad händer? Holler!