Så var själen såld, nu har jag en blogg

Det är säkert en och annan som tittar in här och förväntar sig att jag skall redogöra för min första månad i New York. Det har jag inte för avsikt att göra, men för att inte avskräcka alla nya läsare på en gång följer några random iakttagelser nedan. Naturligtvis i form av en imponerande formell punktlista!

• Att inte somna på flyget och vara vaken i 40 timmar för att sedan gå av på Bergen St hållplatsen med två resväskor och handbagage och få förklarat för sig att det finns två hållplatser med samma namn är tungt…
• Du kan få gratis öl under en timme samt tre livespelningar på en krog nära dig…
• Att jag, i likhet med Reservoir Dogs Mr. Pink (Steve Buscemi), anser att drickssystemet är åt helvete och bör skrotas…
• New Yorks sophantering är en hyllning till medeltidens motsvarighet…
• Skottlossning är roligare på film…
• Att armén har ett rekryteringscenter mitt i centrum av Times Square…
• Gnagare också inhyses på kontoret…
• En dollarkurs över 9 kr leder till budgetunderskott…
• Att en viss lägenhetsägare ALDRIG äter hemma, varför dennes hyresgäster, trots IKEA besök, använder hammare som konservöppnare…
• Ground Zero är en byggarbetsplats och inte värt en 40 minuters promenad…
• Att korpfotboll i staterna är värre än drickssytemet, skottlossning, insomnia, tveksam rekryteringspolitik och New Yorks sophantering saammantaget…
• Att öl efter korpfotboll i staterna är både trevligt och gott…

Den inledande tiden på jobbet innebar inte mycket arbete. Mer rutinerade interner påtalar att detta tycks gälla även de som inkasserar en löneutbetalning varje månad. Det gäller dock inte på min avdelning. Det kan bero på att vår enhet har en medelålder kring säg 35 år, uppskattningsvis omkring 15-20 år yngre än totalgenomsnittet. Så när jag tågade in i chefens bås och sade att jag ville ha mer att göra, samt ett par förslag på vad, så gavs både grundkrav och mina förlsag bifall. Sedan dess har det varit åka av. Jag har kul och chefen säger att han är nöjd.

På torsdag får vi besök. Bob trillar in. Det firar vi med en Soundtrack of Our Lives spelning. Den missar Oljares och Ipot som sticker in näsan i vår enkla boning på fredag. Jag ser fram mot att äta kött kring vår på gatan upphittade bordsskiva under deras vistelse. Kött är billigt i det här landet. Kött är det enda i det här landet som är billigt. Det skall också bli trevligt att bjuda hela herrskapet på en nybryggd Monster på Brooklyn Brewery.

Jag har fortfarande inte sett någon NHL-hockey. Det klarar helt enkelt inte min budget av. Om det inte vore för de svältande barnen i Afrika hade jag öppnat ett 90-postgirokonto. Det kan dock bli ändring på det innan månadens slut. Min gode kusin kommer på besök och har lovat att pröjsa en biljett åt mig om han kan bo hos oss. Det samtalet med lägenhetsägaren blir intressant, särskilt som Oljares och Ipot bor här precis innan.

Jag är inte civilingengör, ekonom eller kristen. Det kan man tycka vad som helst om. Det gör också majoriteten av alla stipendiefonder. Det tycker att man borde vara civilingengör, ekonom eller kristen. Det kan man tycka vad som helst om. Jag till exempel, tycker inte om det. Så när jag i mars månad söker stipendie från Ljungbergstiftelsen i Ljungskile så är det av stor betydelse, till och med avgörande för att kurera budgetunderskottet. När jag var i Australien sade de att jag fått 50000 kr, när jag ringde tillbaka ett par veckor senare och undrade när pengarna skulle sättas in visade det sig att det fanns en namne i landet som fått stipendiet. Nu är jag tillbaka på hästen. Jag gillar inte att rida, det faller mig så att säga inte i smaken, men pengar skulle smaka det.

Om du orkat läsa hela vägen hit så har du likt mig missförstått syftet med en blogg. Den skall vara kort och koncis. Detta inlägg är långt och har en träffbild som påminner om en toalettbesökare på krogen. Jag är villig att lära mig av mitt misstag, samtidigt som jag hoppas att du är oförmögen till detta. Ty då finns chansen att vi återses på en blogg nära dig. Annars fick jag inte mycket för själen min.