Marcus, you’re gonna love this, part two.

Way overdue, but this is the continued story of my trip to North America. I gotta get this out there. Here’s Part 1 (Quick recap: We’ve been driving from Colorado, east to California and Part 1 ended in Seattle).

May 4th. Seattle, WA – Vancouver, BC. 4541 km.

Monday morning. We woke up and found a nice little note Marie had left us. We left the flour we’d bought as a gift to the bakers and said goodbye to Cookie and each other. Ellen was going to go back to Portland and would go to Canada later on. Gabe came by and we drove the few hours across the border to Canada. And no, we had never had a fire arm in the car.

We arrived in Vancouver and walked around before we met up with our hosts, Evan and Spencer. The buses said Sorry, there was nice street art and very clever garbage bins.

May 5th. Vancouver, BC. 4541 km.

We started the day with eating Zouvlaki for brunch. Not at Sweet Revenge, though. It was closed. I will avenge them.

Tourists. You gotta love ‘em. The bus driver was really cool and was a bit disappointed when I paid too much for the bus fare. On the bus back home at night we rode for free. I love Canadian bus drivers!

Vancouver has a really pretty harbour and skyline.

Told ya.

And airplanes that land on lakes. I wanna go in one of those, weee (that’s what you say when you’re having fun – you refer to yourself and some other people)!

They’ve got ducks. I like.

And black squirrels! We walked around in this nice big park I’ve forgotten the name of.

And bigger ducks, a.k.a. swans!

More people than I like ducks. These people do. The ducks’ opinion of them was influenced.

We ate at this place where people put up currency on the wall. Some Swedes from Umeå had put a Selma on the wall.

After visiting the art gallery and seen Cockfighter at the local Cinemateque (they had snacks after the film, get inspired SFI) we got all artsy ourselves and took a nice photographing walk.

It was a beautiful night.

Gabe took these great shots with a long exposure time and then Spencer picked us up in his van that made a lot of noise.

May 6th. Vancouver, BC – Calgary, AB. 5523 km.

We start the long drive for someone with nothing to think about by having another Horton’s bagel after saying good-bye to our boys in Vancouver.

Where we at, Gabe? -Lilloet. -Oh.

Apparently this view use to be on a Canadian bill. I can see why.

I’m finishing my coffee. This isn’t a first amendment issue.

Smörgåsbord!

Screamers are back!

Salmon Arm! My favourite village name.

I wonder if Johan S is practising his “semi-trajler” accent in California these days (damn it, he’s in Australia now)…

Banff was beautiful, but covered in snow. That means no go for a hike with a twisted ankle. We kept on truckin’ and slept at a motel in Calgary.

May 7th. Calgary, AB – Winnipeg, MA. 6857 km.

I could drive forever is a good song by Smog. We just drove and drove and late at night met up with Nicole and became her first surfers. She was super excited and had a really old cat. She also had some hamsters, and one of them died. Sad day, yo. Small Deaths are the Saddest, says Múm, I don’t know about that.

May 8th, Winnipeg, MA. 6857 km.

We drove around in Nicole’s targa, looking for “Erotic Bakery”, I am very sad to say we never found it.

It’s Ringo!

Probably the world’s oldest cat.

May 9th, Winnipeg, MA – Sault Ste. Marie, ON. 8241 km.

We took off in the snow (!) and had Tim Horton’s for breakfast (we were hooked on that special caffeine or whatever), lunch at a Finnish restaurant in the middle of nowhere (thanks Lonely Planet!). Felt like being in a canteen. Strange, but good food.

We stopped at a lake where Drifters normally stop too…

Especially Gabe was amused by the Night Danger. We arrive late at a Jodi’s house, she was an aerial student, so were most of her flat-mates, two of them came in all dressed up, apparently they had tried to get into a wedding they weren’t invited to, sneaky! We had some noodles and went off to bed, did you hear me?, I wrote bed, Jodi was kind enough to let us surf her bed and she took the couch. She insisted on it. Very kind soul.

May 10th, Sault Ste. Marie – Toronto, ON. 8919 km.

We overslept and had to leave in a hurry, barely said a word to our kind host, yeah yeah, sometimes you have to be a moocher, ey? We wanted to catch a gig with Dan Deacon (who I saw in Barcelona a couple of weeks after this and he was fun, making dance contests in the audience and whatnot!), but it sold out and we ended up with Dan, our host, at the last day of a Documentary festival that was going on. We saw a film called 65 red roses, about a girl who got a terrible disease but found friends with the same sickness online. Pretty good.

May 11th, Toronto, ON. 8919 km.

We started the day with walking up to Casa Loma, Henry Mill Pellatt’s castle. Unfortunately that’s where my camera died, so we’d had so suffice with just Gabe’s afterwards, so the rest of the pictures is by him, but I borrowed it occasionally.

After a pineapple break we went to Chinatown and Kensington Market, which was closed and we strolled around, found a bar where a sign said “what people remember is the shit on the walls” and there was a lot of stuff on their walls, we continue to another bar where a tired old gubbrock-band was playing.

May 12th, Toronto, ON – Montreal, QC. 9719 km.

Have you ever been to Niagara falls? I have seen water, it’s water, that’s all. We weren’t super stoked about Niagara, Gabe had seen them before but it wasn’t that much of a detour so we went down there and checked out the water for half an hour and kept on truckin’.

We had lunch in Kingston and arrived in Montreal at night and went out and got ourselves a batch of Poutine (which is French fries with gravy that has big pieces of cheese in it), probably the fattest thing I’ve ever eaten. I have. Once. This is the picture to prove it. I won’t again. I can’t prove that. We met our hosts, Roxy and Julia, the latter had really good music taste. The thing with beer in the States and Canada is not as good though, in my humble opinion. We tried some and considered riding an electric bull. I have lost a lot of sleep because we didn’t ride that bull.

May 13th, Montreal, QC. 9719 km.

We started the day with a HUGE breakfast, I’ve never had so much for breakfast, it included everything, I mean, everything, bacon, eggs, toast, yoghurt and whatnot. Mmm. Then we climbed Mont Royal, which you might have guess is what Montreal is named after. I made a detour.

We liked the city a lot, my favorite Canadian city actually.

But I wouldn’t eat or drink here!

Modern art is rubbish. However, I did find a street-art book where somebody in Stockholm had put up swings around the city. I like that.

We met up with our hosts and went for an art opening and strolled around and had some free wine before we stopped by a cake shop and had the biggest pieces of cake I’ve ever seen. Dual-Layered Carrot Cake, damn it! I want that, NOW! In stead we had pale ale bla bla near the so-called “Bar” (-Honey, I’m heading down to the “bar”). The girls were surprised to hear that I’ve never been to a strip club and we almost took my strip-virginity. Almost, instead we had noodles with peanut butter. Lo-fi.

May 14th, Montreal, QC – Sharon, MA. 10227 km.

We started with REAL maple syrup pancakes at Beauty’s. Delicious, then we drove as fast as we could into the US and Boston. When we were outside Boston we did a 360 on the highway. We drove a fourth of the equator and when we were 40 km from our destination we almost crashed. Luckily no cars were around us so we got away scot-free. We reached our destination, Gabe’s parents house in Sharon, outside Boston. Gabe’s sister had a Sunn O))) t-shirt. They’re one of the weirdest bands I’ve seen live, I watched some of their gig at Primavera, it was like a cymbal stroke then another five seconds later. Kinda dull.

May 15th, Sharon, MA – Boston, MA. 10267 km.

We drove into town and saw the Shepard Fairey exhibition (he’s the guy behind OBEY and the Obama’s campaign). It was really good in my opinion, Gabe didn’t like it at all. He drove me to the train station and we said adieu. I was gonna couch surf with some girls, but they kinda made the impression that they thought it was a hassle having to host me (don’t know why they agreed in the first place) so I walked around for a few hours and took a Chinatown bus back to New York. Checked if Vickie was at the hut, she was not. She had quit that gig, but I did see her a couple of times before I went to Barcelona and Primavera. Here comes a few random shot from my cell phone camera the last week in New York. Enjoy.

Me and Russ was at a rooftop party, you could see both Empire State Building and the Chrysler Building, top-notch.

Ben’s restaurant had the best signs. Apparently Natalie Portman was a customer too. Sweet.

A new kind of advertising?

Finally!

Me and Johan went to this great restaurant where you bought meat by the pound, it use to be an automechanic workshop. Cool atmosphere, but damn it, we should’ve gone to Peter Luger after all, ey?

This reminds me of that Banksy spoof on Paris Hilton (Scroll down passed the Mitch Hedberg quotes).

I went shopping with Vickie. We saw a man not obeying the rules!

En spaning efter den tid som flytt.

Jag var på Ikea i Brooklyn, lingondrycken smakade saft. Sunkigt.

Den här hittade jag när jag letade efter den där jazzklubben.

Jag började jag springa den där veckan när jag kommit tillbaka till NYC från Mexico, kan det varit nummer tretton? Vad vet jag? vecka.nu är min favoritsida. Hur som haver fortsatte mitt springande på tisdagen, inte lika långt som dagen innan, men det höll allt i sig och även på onsdagen var jag ute och sprang. Sedan sprack det, onsdagen bjöd på Brooklyn-möte med Couchsurfing. Vi som dök upp var jag och två vilsna norskar. Bu. Men vi hade i vart fall trevligt och Russell kom bort en stund också. De hade en go’ karta över alla klassiska rockställen i NYC och hade varit och köpt varsin trave vinyl. Respekt. Torsdagen vet jag inte riktigt vad som hände, kanske var det en sån där dag när man bara satt inne och knapprade css-kod.

Jag tog en promenad en dag. Givetvis hade jag inte med den bra kameran. Dumt. Jävla fina de där gamla taxibilarna.

En dag mötte jag upp med Shoko, en japansk tjej som skulle kolla in en fotoutställning i Chelsea innan hon skulle lämna NYC. Vi hade jävligt trevligt.

Vi åkte upp i en skyskrapa och hittade helt oväntat ett helt tomt plan och ett annat där man kunde läsa Moment 22. Flott.

Sedan kollade vi fin konst. Sedan skulle hon iväg så jag spatserade vidare själv.

Nere vid Hudson River hittade jag ett intressant hjul.

Sedan fotade jag random grejer i Chelsea.

Chrille och jag var på Boat och valde låtar som killen i baren som valde skit verkligen inte tyckte om. Gött jön.

Den följande helgen var helt galen. Jag åkte upp till Bushwick där Paul, en soffsurfarsnubbe i de övre 40 åren hade en togafest. Det var dock bara Paul som var klädd i toga a.k.a. sarong utan nåt under vilket gav full insyn i vissa vinklar. Vi hade dock trevligt och jag slaggade över på en av hans många extrasängar. Nästa dag vaknar jag till att Paul sitter och läser tidningen och dricker kaffe – naken. Paul är nudist. Dock är han inte så snuskig som han nu låter. Det heter väl naturist och det kändes helt naturligt att han var naken. Eller ja, lite skumt var det naturligtvis. Jag och Jeremy, en skön snubbe från Boston som också slaggade hos Paul begav oss in till Manhattan vi hängde i Chinatown ett tag innan vi mötte upp ett gäng andra soffsurfare för ett dim sum-möte. Dim sum är äkta kinesisk mat, ej anpassad för västerländska smaklökar, vilket innebär att vissa saker smakar skit, annat smakar märkligt och en tredjedel smakar gött. Kycklingfötter tillhör väl det första. Men jag var tvungen att testa. Allt annat var bara tråkmat. Men vilket gigantiskt ställe! Och kösystemet var helt underbart anarkistiskt. Alla stod nere på gatan, kanske ett femtiotal personer i kö och sedan var det walkie-talkies och högtalare. Mycket underhållande. Efter mötet gick vi omkring i Chinatown och jag åt grön te-glass. Ingen höjdare, men bättre än kycklingfötter, that’s for sure! Till slut hamnade några av oss på Union Bar, där det var nåt sorts språkmöte. Jag och en finska satt och skrattade över hur galna två kinesiska tjejer betedde sig. Vi gissade på att de var 19-20, de var 25 och 27 eller nåt. Galet. Jag och Emilia åt en burgare och drack några öl istället. Mer skandinaviskt och bra. Hon var jetlaggad och gick hem och sov. Jag mötte upp med Russell och hans schysta polare Danny och vi gick till det jötaste stället på Bleecker St, där man får en bägare amerikanskt öl för sju dollares. Kvällen bjöd på beer pong (jag vann!), Rocky Horror Picture show samt karaoke (skakande skrek jag Generals gathered in their masses, just like witches at black masses), bartendern bjöd på en tequila. Kul helg.

Dagen efter mötte jag upp med finska Emilia samt engelska Thomas för en tripp till Coney Island. Första fotot har jag snott av Thomas.

Coney Island är ett knasigt ställe fullt med judar i roliga hattar samt galna saker.

Mest roligt hade vi åt den tvåhudade ungen och det faktum att farsan har en cigarr det står It’s a goat på. Märkligt.

Jag och Thomas var Very Special, tyckte Emilia, som tog detta kort.

Man kunde välja om man ville ta vackra kort…

…eller dumma kort. En sjöjungfru med en korv-o-brô, det är väl vad man vill ha?

Det här hjulet kommer snart snurra framför Chrilles ögon när han tar vagnen över bron…

Galenskap. Korven var dessutom rätt sunkig. Ölen var dock desto större, till och med för en britt.

Efter en dag på “ön” åkte vi hem till mina Brooklynkvarter och tog en öl på Boat, sedan fotade jag och Thomas åt varsitt håll. Där skiljdes vi sedan åt. Jag gick och såg en ok Wilco-dokumentär som hette Ashes of American Flags, den fokuserade lite för mycket på spelningarna, men var helt ok. Lite gåshud ibland på de riktiga bra låtarna.

Dagen efter var det Brooklyn-möte igen. Denna gång på Union Bar, trevligt hak, även det med boccia. Märkligt. Mindre märkligt när man får reda på att det är samma ägare som den andra bocciabaren. Vid en viss tidpunkt tyckte alla (vi var kanske 20 pers) att det var dags att avsluta kvällen. Ben, en snubbe jag jiddrade med tyckte dock att vi skulle gå vidare. Det var han och jag. Vi försökte hitta till en bar där de skulle spela balkanmusik. De hade dock slutat spela när vi kom dit. Trist. Vi barhoppade och lärde känna varandra. Ben är en bitter alkad jävel. Jag tyckte mycket om honom.

Förschvinn!

Efter en jävla sen kväll med Ben sov jag länge, sedan tog jag mig i kragen och lånade Chrilles racerbike. Cyklade bort till Atlantic och pumpade upp däcken, fortsatte norrut och svängde in på en “cykelväg” under Manhattan Bridge, cyklade ner i ett stort jävla hål och sedan hamnade innerslangen på utsidan och jag steg av och tittade på bakdäcket. Då exploderade det.

Jag hade inte mycket annat val än att knata hemåt. Tyvärr hade jag inte med kameran den här dagen heller. Dock mobilkameran, därav den kassa kvalitén.

“No, pa.”

Dagen efter tog jag mig en lång härlig promenad. Härlig reklam där i Brooklyn.

Den här brownstoneinnehavaren har nog nöjda grannar…

Senare på kvällen mötte jag upp med ett gäng och kollade in Museum of art and design. Trevligt ställe. Jag gillade speciellt trådrullarna som blev en Mona Lisa med en kamera framför om man kollade i en kula framför. Sweet. Kvällen avslutades med Couchsurfingmöte på Revival. Jävla trevligt, dock så nära speed-dating jag har kommit. Jag har ingen aning hur kvällen slutade.

Mycket konstiga ägg i NYC.

MoMA

Dagen efter skulle en tjej ha “kaffemöte”, jag var tjugo minuter sen och missade det så jag snurrade runt och mötte upp med en svenska och en spanska, tog en burgare på Burger Joint, som antagligen är New Yorks skummaste hamburgerhak, det ligger nämligen en korridor in från en mycket flott hotell-lobby! Bra burgare ock. Därefter mötte vi upp med några fler för MoMA-mötet jag styrt upp. Den gigantiska kön på gratisfredagar går skitfort så om du går dit, låt dig inte skrämmas av att behöva gå runt hörnet! Jag tyckte bland annat om mannen som stod lutad mot spegeln. Den står mitt bland alla Warhol-grejer.

Efter museumbesöket mötte vi upp med tjejen som haft kaffemötet, en annan tjej hade nämligen ett möte med ölklubben! Haha. Härligt. Jag snackade bland annat med Brian från New Jersey, han säljer luftkonditioneringar tror jag. Mötet tog lika abrupt slut precis innan Mathias hann komma förbi. Nåväl, vi tre musketörer uppsökte närmsta bar och Brian började limma på första bästa tjej. Det var sletet. Kåtast i New Jersey döpte vi honom till. Vi gick vidare, vad har vi där? Coyote Ugly. I värsta VT-stil måste vi ju testa. Där beställer vi in en runda öl och ser på spektaklet: en tjej dansar på bardisken, drar av t-shirten av en man, binder den som en ögonbindel och häller sedan ner öl i sin stövel varpå han låter honom dricka skiten samt hälla is i hans skrev. Det var bisarrt. Vi drog vidare. Mötte upp med Ben, som jobbar på Angelic Kitchen, en restaurang som kvällen till ära besökts av Natalie Portman. Inte illa. Vi tar en öl på ett ställe som har FÖR många ölsorter så jag väljer Brooklyn Pilsner. Brian lämnar vi kvar när en vän till Ben ger oss skjuts till en svartklubb ett stenkast från Baltic Street. En stor studiolägenhet var för kvällen inredd med både dj-bås och öppen bar (det var inträde på en tjuga eller nåt). Vi drack och drack, men jag vart trött och hungrig. Mathias begav sig söderut i Brooklyn medan jag köpte mig en veggiehero och fick lite sömn.

Chrille på Baltic Street. Vår gata.

Mathias mötte upp oss i Prospect park för ett gött parkhäng.

Vi käkade Fish n’ Chips på Chip Shop. Det var fyllt med Beatles på väggarna men radion sprudlade dålig R n’ B och käket var kasst. Ett blad sallad fick jag. Det var faktiskt rätt engelskt. Vi låtsades även hänga på en brownstone som om det vore vår uppgång. Så schangtilt bodde ju inte jag och Chrille. Mathias bor i Brownstone sägs det. Ska försöka hinna med ett besök dit när jag återkommer till NYC om nån dag.

I’m a lumberjack and I’m ok…

Word!

Efter kass mat gick vi till baren Zombie hut och satte oss på bakgården och drog igång ett parti Risk! Chrille tyckte om att påpeka att det fick man inga brudar på. Det må vara sant. Klockan tolv stängde de ner bakgården för att inte störa grannarna och vi fick avsluta spelet utan vinnare. Segt. Vi fortsatte i vart fall dricka PBR och kom i samspråk med bouncern som var en söt tjej som hette Vicky.

Hon kunde inte riktigt tricket men vi hade jävligt kul för det. Kollade leg på folk och snackade skit i många timmar. Hon fick skjuts hem av en full polare (0.8 promille här vettni) som inte verkade vara så full.

Mathias begav sig hemåt, men det gick inga tåg. Oflyt för herrn. Vi hade däremot flyt och Eureka!, vi hittade The Boss! Chrille dessutom med cigg både här och där. Väl hemma med dammsugaren slängde Russ ut den helt sonika pga bed bugs. Skitsnack, men vem bryr sig.

Dagen efter skulle vi se premiären av Filip och Fredriks program. Vi väntade i många timmar i väntrummet till Martha Stewart (hon var på flertalet tavlor med fula hundar på väggarna), men till slut fick vi inte komma in. Den var överbokad. Jävla dåligt produktionsbolag det där STO-CPH. Vi var uppe och vände i studion, sedan skulle vi få se skiten på en tv där vi suttit och väntat. Skitsnack, vi drog till Williamsburg och käkade gött istället. Därefter gick jag och Mathias på en lång härlig promenad hem. Flott.

Tisdagen därefter var det Brooklyn-Couchsurfingmöte på ett ställe där det var gratis PBR i en och en halv timme. Härligt. Jag tog en Stella framför datorn hemma innan jag drog upp och träffade denna veckans gäng. En pilot gillade att repetera folks namn, det hjälpte mig att komma ihåg deras namn, men det var allmänt jobbigt i längden. Efter ett tag mötte Vicky upp där och vi blev packade och snackade med Paul, nudisten, om att gå på ett nudistmöte. Jag måste kolla med henne om hon gick på det där när hon nyktrat till… Vi fortsatte kvällen med att åka taxi, köpa öl (som jag glömde bort att hon inte dricker), spelade biljard och till slut hittade vi hem till hennes flotta lägenhet där hon satt lådor på väggarna. Flott.

am/pm bullshit

Torsdagen skulle bjuda på en tidig uppstigning, färd till JFK och därifrån vidare till Denver. När jag kom till JFK kunde jag inte checka in för jag var för tidig, tydligen gick flyget 9.15 pm, inte am. Ah. Jag hatar att USA inte kan lära sig använda 24-timmarsklocka, celcius och metersystemet. Nåväl, de där tolv extra timmarna i NYC spenderade jag med att sova lite till och sedan möta upp Vicky för en skön eftermiddag i Williamsburg. Fint. Sedan flög jag till Denver. Och där började ju min road trip som jag strax avslutar. Men jag tänkte att jag delar upp inlägget här. Annars blir det FÖR jävla långt… Imorn kollar jag in Boston och sedan tar jag en Chinatown-buss tillbaka till NYC. Vi hörs!

Up up and away!

Just nu sitter jag här i mitt nya näste i Brooklyn. Chrille har gått och lagt sig efter att ha skrivit om hur hans liv här i NYC ser ut. Det är inte roligt för mannen, men snart kommer sommaren, och med den Karro, förhoppningsvis ett jobberbjudande och kanske dessutom Dagsfest (hemligt hemligt, än så länge vad det är!)

I fredags skickade Chrille mig ett mess där han meddelade att han och la familia var på Jazzklubben på Christopher Street. Jag gick och kollade på gatan efter en sådan, det fanns en, men där var de inte, jag gick lite österut och såg två killar stå och grovhångla, vad trevligt att det kan göra det öppet tänkte jag, sedan gick jag västerut tills jag kom till Hudson River. Där fanns en telefonautomat som jag försökte ringa Chrille med, men jag kom inte fram. När jag lägger på frågar en knubbig svart man mig om jag vill följa med honom in på en bakgata, jag säger nej, jag letar efter mina vänner, -men vi kan vara vänner, häng med in här bara, -nej, de är på den här gatan, och så svarade jag svävande på hans frågor, tills han vid nästa kvarter mumlade att det var hans födelsedag och det enda han ville var att få sin kuk avsugen, jag svarade givetvis att det får han hitta nån annan att göra och gick vidare. När jag sedan gick österut igen började jag titta lite mer på de andra flanörerna och vad som erbjöds i de färgglada butikerna. Så nu behöver ni inte gå igenom Craig’s list personals när ni kommer till NYC, kära homosexuella. Gå rakt till Christopher Street och få er en trevlig stund. Jag mötte upp med Björkdahlarna när jag hade snurrat runt en stund och börjat leta reda på tuben hem, då jag snubblade på Bleecker St och stället där vi varit med Håkan och Johan. Givetvis var det ju det han hade menat. Vi tog en öl med päronen och sedan tog vi några till, Chrille, Hanna och jag. Vi skulle kolla läget på ett ställe där en tjej på Couchsurfing hade 25-årsskiva, ett ställe som erbjöd en kul deal: ta på dig en rysk rock, mössa och gå in i ett rum fullt med vodka. Med dig har du ett glas – av is. Snacka om binge drinking! Dock var vi sena och $15 var lite saftigt, så vi gick femtio meter till, till Motor City Bar, där tydligen Olers och Håkan spenderat sin sista kväll i NYC. Trevligt hak som spelade rockabilly och hade kvällen till ära en lättklädd dam som dansade på bardisken. WT och gött.

På lördagen tänkte jag ge mig in i ett kuddkrig på Wall Street. Det var tydligen batalj på Järntorget också. Dock glömde jag min kudde och kunde inte få upp dörrjäveln. Lite besviken följde jag efter ett gäng med kuddar, som hade sämre koll än min ursprungsrutt i tunnelbanan, så jag hann inte till Couchsurfingmötet som skulle vara innan kriget, så jag gjorde som så många andra: blev fotograf.

Vissa hade bra utgångsläge.

Vissa var bin.

Vissa ville inte riktigt ge sig in i smeten.

Till slut tröttnade man ju. Jag gick runt för att fota från ett annat håll, men då blev jag inte insläppt igen.

Så jag tog en promenad, ville ha en Ham & Greve på Pret, men det var stängt ty det ju trots allt var i Financial District på en lördag. Därefter hittade jag ett löv i en tv och så åkte jag hem och fick till slut upp dörrjäveln. Jag började faktiskt pilla med en sida, men så kom Plurre förbi. Vi gjorde lite Carbonara och sedan åkte vi med Russ in till stan och mötte upp med Danny, Russ’ studiekamrat, som är en jävla reko snubbe. Han hade besök av en trevlig, småbitter tjej från Pittsburgh som hette Kristen. Vi tog lite öl här och där, men det hände inte så värst mycket den kvällen.

No, he won’t. Han kommer att bli en ny Clinton. Spelar han sax?

Behövs det verkligen?

Vad är det för märklig sport de spelar på min söndagspromenad i Prospect Park? [Sista bilden.]

Mysigaste ungen på Grand Army Plaza.

På söndagen borde jag ha slagit Danny en signal. Han och Kristen skulle ut och leta reda på papegojor som lever i Green Wood Cemetery här i Brooklyn. Hon berättade historien om att på 60′tart brukade maffian öppna alla lådor på JFK och en gång kom en låda från Argentina med massa papegojor i. Jag läste nu på brooklynparrotts.com om att det bara är en teori. Hur som haver, de var min sorts personer. De hade kommit iväg för sent till kyrkogården, så den var stängd och det blev mörkt, men de hade i vart fall hunnit köpa Dominoes, som vi försökte lära oss spela när de kom förbi. Det var tråkigt så vi bytte till Texas Hold’em som blev en fight mellan mig och Danny, Kristen tyckte nog pokern var än mer tråkig och satt istället och textade som en kvinna av 2000-talet. Vid halv två-tiden lämnade vi Russ här hemma ty han skulle till rätten i New Jersey nästa dag (han körde en rutten bil hem från en filminspelning om ni undrar). Väl på Atlantic Avenue var Floyd’s, stället som har Boccia-spel stängt, så vi hamnade på stället mitt emot. Jag gillade det direkt, de spelade Björk, när jag kom ut från toan spelade de Sabbath. Jag var glad. De hade Stella på fat. Flott. Det var tydligen bartendern som hade kopplat in sin iPod med den trevliga musiken, vi snackade lite med honom och jag intog den vanliga, lyssnande rollen med Danny och Kristen. Jää jää. Trevligt hade vi i vart fall.

Igår började jag min nya livsstil. Säger vi. Jag drack inte någon öl (innan igår har jag ta mig fan druckit öl varenda dag sedan jag lämnade Sverige, semesteralkad, jag? nej nej). Och jag stack ut och sprang. Långt som fan. Inte för att jag sprang hela tiden direkt, men över en timme var jag ute i det härliga duggregnet. Enligt mig det perfekta joggingvädret. Igår kväll lagade Chrille en fashionabel måltid på aubergine. Den mannen har blivit värsta kocken med åren. Det var trevligt att samtala om lite planer inför sommaren.

När han sedan gick och lade sig pratade jag med Gabe på Facebook. Gabe är en amerikan som bor utanför Denver, Colorado, han soffsurfade hos mig i somras och nu ska jag inte bara göra det hos honom, vi ska också köra hans 1998 Sedan av nåt märke (sorry Olers, men du får mer detaljer senare) sådär en tusen mil ungefär. Ska bli helt jävla galet kul! Det blir som ni ser på kartan mest en resa genom Kanada, det där landet som man egentligen inte vet så mycket om, men det ska bli kul att ta reda på! Att det dessutom blir en nationalpark i Utah, Las Vegas, kanske L.A., San Francisco, Portland, Seattle och Boston i USA är ju inte fel det heller! I Kanada är platserna på kartan Vancouver, Jasper nationalpark, Calgary, Winnipeg, Sault Ste Marie, Toronto, Ottawa och Montreal. Get your motor running!

Spring-break!?

Phuh. Nu kommer ett klassiskt bobinlägg från Hank. Jag har suttit och döpt om samt förminskat ett antal bilder för er att beskåda. Samt fyllt ut med lite text. Men är man exhibitionist så är man?

Hemma i Sverige var det snö. Någon i Önnered gjorde en snökuk.

Själv roade jag mig med att göra ett franskt avslut på Färdtjänstbussen.

För drygt en vecka sedan jobbade jag min sista dag på ett bra tag. Sedan hem och packa så kom Hasse från jobbet och körde mig ut till flyget mitt i natten. Väl där satte jag mig och läste Ordfront och den passande boken Breakfast at Tiffany’s. Jag satte uppe hela natten, checkade in och träffade Coty, en man som brukade vara stammis på Shell Ullevi. Han ville jag skulle köpa med mig en Voyager hem från statera. Vi får se på det. Sedan flög jag till Amsterdam tillsammans med en taxichaffis från Borås som skulle hälsa på sina föräldrar i Turkiet. I Amsterdam spelade de Shoreline i min iPod, så ett sms flög iväg till Tomas som kontrade med att meddela att han skulle be P3 om att lägga den på a-rotation. Jag mikrosov lite och snart bordade jag mitt Niggers With Attitude-plan (eller Northwest Airlines om du så behagar). Detta nämnde jag för mannen som satt bredvid mig varpå vi började snacka, det var en trevlig norsk som skulle åka över till Statera och hälsa på ett behandlingshem för mentalt funktionshindrade barn. Trevlig kis. Lite väl trevlig, jag fick inte riktigt så mycket sömn som jag planerat. Han delade jag vägar med vid passkontrollen. Hans två veckor var inga problem. Mina tre månader gav mig några kapitels väntan vid immigrationsverket. De var oroliga att jag inte skulle kunna upprätthålla mig i New York så länge med 220 dollar och 5000 mexikanska pesos på fickan. Men när jag sedan fick förklarat att det ju fanns pengar på annat håll och i värsta fall från far min, fick jag det hela till Unlimited funds, vilket kanske var att ta i, men men. Slog på mobilen och sekunden efter ringer Plurre och undrar var fan jag är. Jag tar New Jersey Transit-tåget med lite underligt folk, bland annat en man helt klädd i lila genom ett landskap som vittnar om en industri som dött ut och flyttat till Mexico.

Väl i stan skulle jag möta Plurre och Christian vid en av utgångarna från Penn Station. Jag åker upp i rulltrappan, varpå de åker ner. Jag vänder och tror mig åka ner till dem varpå de vänder och tror sig åka upp till mig. Ett härligt möte. Det blir tub ut till Brooklyn, en snabb dusch och iväg till Bowery Ballroom där ölen är dyr och Soundtrack of our Lives samt publiken är oerhört gubbiga. Förutom de norska ungmöerna som alla verkar tycka om. Spring-break i NYC.

Fredag.

Plurre och Chrille åker iväg till sina kontorsbås och jag träffar Caleb, vars soffa jag ska spendera två nätter på. Han är ute och rastar sin hund Ophelia och vi tar en tur bort till Smith Street och köper bagels i en affär, kött i en annan och mjukost i en tredje. New Yorkskt. Vi snackar lite och det visar sig vara en trevlig kis. Han ska jobba lite på en video han gör till en polare så jag beger mig ut på upptäcksfärd. Jag tar tuben in till Manhattan, ser en söt s.k. hipster-tjej som jag följde efter av från tuben. Jag skrattar gött för mig själv när jag inser att det är precis där vi var dagen innan och såg Soundtrack. Odds.

Jag roar mig med att ta bilder på skyltar i vanlig ordning. Jag funderar i mitt stilla sinne på hur många plogbilar de har i NYC och om de inte vet var de ska dra upp sina plogar.

Tutar du kostar det dig skjortan.

Vissa hus är så stora och enformiga att de inte ens får plats på kort.

Jag får däremot plats. Det känns bra.

Även odjuret har sin plats i det stora äpplet.

Aren’t we all? För övrigt har jag inte haft en helt nykter dag sedan jag lämnade Götet. Semesteralkad? Jag? No no.

Boyaka!

Jag hoppar över räcket ner till East river och tappar givetvis kameran i sanden. Blir gött orolig när det bara går att ta kort efter de olika teman som finns i kameran. Jag blir glad när jag inser att det bara är en liten switch som kommits när i fallet.

I East River Park finns det baseball-, basket- och (tror jag) tennisplaner. Det var ett gäng som spelade baseball, jag satte mig ner och försökte förstå hur man spelade, men insåg snart att de bara latschade. En fiskare hade inte fått nån fisk med någon av sina spön och kunde heller inte svara på vad man fångade i East River. Efter hans fåordighet förhäxades jag av de söta ekorrarna istället. Jag besparar er dock de andra tio bilderna på parvlarna.

En joggare dök upp och gjorde bilden över FDR Drive mer intressant.

På andra sidan fanns trevlig gatukonst.

Hell, Yes?

Jag åkte hem och mötte Chrille och Plurre. Vi gjorde ett gott mål mat, Russell, vår flatmate fick sig ett hemlagat skrovmål, något som tillhör ovanligheterna för den mannen, som är stammis på hörnkiosken. Snart kom Olers och Håkan, de var trötta och ville kvarta. Jag och Plurre gick bort till Calebs penthouse, dumpade min väska och begav oss ut i Brooklyn för en vernissage. Caleb hade även hookat upp med två fransyskor genom Couchsurfing samt sin granne. Konstutställningen bjöd inte på så mycket intressanta grejer, förutom en stor målning över ett tak, kändes som att det var taget med fisheye och sedan avritat, men vi hittade snart ett helt gäng foton över taket. Jag gillade det skarpt. Det kändes som om vad man skulle se om man vaknade upp hos en konstnärinna efter en bläcka. That’s just like my opinion, man. Natten fortsatte, fransyskorna gick hem, vi hookade upp med en annan vän till Caleb och skulle gå till whiskeybaren, men den skulle precis stänga så det blev en sunkig irländsk sylta istället. Trevliga konversationer om att Portland tagit över Seattles roll som viktigaste musikexportstaden i Washington State osv.

Bob’s academy of Gymnastics är min blivande granne. Jag hoppas lite på en förväxling med en annan Bob. Det vore roligt.

På lördagen var det full fräs.

Jag vaknar upp hos Caleb, antagligen lite sen och meddelar Olers med det FRA-vänliga “ETA 10.40″ och tar en dusch i det fantastiskt stilrena badrum som Calebs nya lägenhet erbjuder, klappar hans hatade katt och drar kvarteret bort till Baltic Street. Just det, jag skickade ju iväg En förfrågan om soffsurf och fick ett positivt svar från Caleb, som visade sig bo ett kvarter bort! Odds.

Hela gänget beger sig in från Brooklyn där Brando dricker takeaway-latte (Olers – fixa Facebook så fattar du den referensen) till Manhattan där det, erm, grävs ett hål.

Ett rökande rör. Väldigt NYC.

En löjlig snutbil. Väldigt lite NYC.

Vi knallar omkring, börjar vid Times Square och går upp till Central Park, jävligt soft dag med solsken och annat gött. Ännu ingen öl dock, men det blir det snart ändring på.

En tunnelbaneresa och ett rockbandsfoto bort hamnar vi nämligen på Brooklyn Brewery där vi går på tur och dricker både Blast och gammal hederlig Lager.

Ute på gatan är det fotosession.

Nere vid East River på Williamsburg-sidan fortsätter den.

En ordinär rysk mössa.

Ett klassiskt Per-kort pajas fatalt av en Saab mitt i självutlösarn.

Kinda.

På kvällen tog vi bara några lugna öl på en local. Roligast var kanske toaklottret. Jag begav mig hem till Caleb, som jag tror, satt uppe och jobbade med sin video.

Söndagen började. Bäst.

Vi tog oss en promenad över Brooklyn Bridge. Innan den ligger Dumbo, där har Shortbus spelats in. Det är lite komiskt att den filmens kanske absoluta motsats, Jehovas vittnen, har flera stora byggnader i området.

Vare sig man är frikyrklig eller kommer sig själv i munnen måste man trots allt ha på sig säkerhetsbältet. Det hela påminner mig om Bill Hicks: “I don’t think smoking marijuana should be just legal, I think it should be mandatory! Shut up and smoke that, it’s the law!”

Brooklyn Bridge är betydligt snyggare på kort. Helst i svart-vitt, men den gubben går jag inte med på idag. Att det dessutom bara är de där skraltiga träplankorna som skyddar en från ett femtimeters-fall gör ju inte saken bättre. Nu ska jag lägga in mig själv som en artefakt på surkuksmuseet (det ligger på Staten Island sägs det).

Färjan till nyss nämnda ö var mycket trevlig och trots rätt tråkigt väder blev det ett par bra bilder och en bagel.

Vi drog oss norrut igen. Jag tror det var här någonstans vi gick förbi en irländare som stod i kilt utanför en av de oerhört många irländska pubarna och rökte. När Chrille gick förbi i sin fina mössa ställde han sig bredbent, drog upp kilten och visade sina minimala kallingar och skrek “Escimo Joe!” sju gånger innan Chrille vände sig om och fick se denna vackra syn. Några dagar efter satt samma gubbe för övrigt halvpackad på Times Square och firade samma St Patrick’s Day.

Flat iron ser rätt underligt ut i till exempel den här vinkeln.

Därefter slutade jag visst fota. Men burgarna på Daddy-O i Greenvich Village var så jävla goda att de borde fått hamna bakom linsen. Kvällen avslutades med ett ruskigt dåligt ståuppframträdande på Lower East Side. Jag skulle dessutom byta hus, så sent omsider kom jag till Rachel vid Prospect Park. Hon hade inga problem med min sena ankomst utan var sömndrucken, men glad att se mig. Jag klappade hennes söta hund Fonzie och bäddade till en soffa. Hon berättade att hon hade vaknat på lördagen, dagen innan, och känt sig sugen på vin. Hon hade en flaska, men det kändes lite väl att dricka vin på en lördagförmiddag. Det fixade hon med att skära upp lite frukt och kalla det sangria. Så var det fixat. Hon hade kvar lite trevlig dryck som hon bjöd på över snack om Belize och Big Lebowski.

Måndag.

Jag snurrade mig runt parken för att hooka upp med morgonpigge Håkan och vill-läsa-bok-Olers. Vi begav oss till Ground Zero, där en liten bit gatukonst hann fotas. Jag tror inte att den stämmer, men det är sorgligt hur Bush använde WTC till just sitt oljebehov. Håkan ville gå i en affär. Jag och Olers tappade bort honom när han pinnade iväg, så vi stod vid entrén med avsmak gentemot Ullaredsaffären och väntade tills han kom tillbaks.

En härlig cementblandare så blir Håkan glad. Mycket glad.

Det gäller att vara uppmärksam. Ser du vad jag ser?

Uppmärksamhet har en gräns. Jag har nog passerat den och ett par tre andra gränser.

Mycket NYC.

Vi begav oss norrut, för att möta upp Plurre och Chrille som jobbar på 42andra gatan. Sena till trots var vi tvungna att kolla läget inne på Grand Central Station. Där tog vi ett par turistbilder och fann en rebell.

Olers är en bra modell som inte är skygg framför kameran.

Vi begav oss till Chinatown där vi åt Vietnamesiskt. Jag tänkte slå på stora trumman, men kom inte ihåg att bläckfisk och nåt annat, scallops, som jag inte kommer ihåg vad det betyder, inte var min kopp te. Miss i protokollet. En till blev det när vi skulle pröjsa och Chrille visst tappat bort sin plånbok. Inte bra. Han begav sig hemåt för att kolla upp försäkringsprocedur samt gå till bängen. Vi andra åkte till, vad blir det, West Village?, dit en kollega till Chrille och Plurre, Elin, bjudit in oss, för att lyssna på hennes far jamma lite irländsk folkmusik. Lite nere över skiten med Chrille samt att vi fick stå, efter att hela dagen hållt Håkans takt, var jag lite grinig, men det gick snart över, mycket tack vare att Elin var så trevlig samt att en Stella satt fint. Den andra ölen som fick intagas sittande var än bättre.

Jag tryckte slokörat på 2G hos Rachel, som gått och lagt sig, jag svor för mig själv att jag var en sån där soffsurfare som jag inte gillar, men Rachel var inte lika kinkig med sin sömn-innan-jobb som jag är. Skönt var väl det. Vi växlade några ord innan sömn infann sig.

Tisdag.

När jag vaknade av att hon gick till jobbet märkte jag att hennes lille tax Fonzie smygit sig upp och lagt sig vid mitt bröst. Underbar hund. Jag begav mig till Baltgatan där Russell stod i kalsonger vid kylen. Således väldigt lätt att få dörren öppnad.

All times!

Jag tog mig en bagel och 50 centskaffe på hörnan och vi var iväg! St Patricks day! En tunnelbana tog oss till Rockefeller Center, där vi nöjde oss med att titta på skridskobanan.

Vi kom snart till paraden bland parader. Det var sådär. Ungen var roligare än säckpiporna.

Olers åt inte på Lenny’s, utan ute, mellan skraporna.

Efter paraden var jag och Olers jävligt sugna på en öl i solen, men då uteserveringar är svårare att hitta än knäckebröd gjorde vi upp en onödigt avancerad plan över hur vi skulle kunna dricka mitt på Times Square, precis som en annan gubbe gjorde. En Bud i servett helt enkelt. Håkan satte sig vid ett av borden mellan de två säkerhetsvakterna medan jag och Olers gick till närmsta snabbköp och halade upp ett sexpack bud. Fjorton dollar! Nej fan, tänkte vi och gick runt ett hörn in på en trevligare kiosk där det redan satt två gubbar och drack stora Bud vid frysdisken. Vi nöjde oss med varsin Bud, som vi fick i varsin, mycket indiskret brun papperspåse. När vi sedan kom tillbaka till Håkan och skulle börja pimpla på allmän plats kom det en dam och avbröt. Hon frågade om vi kände till David Letterman och dennes show. Hon undrade om vi ville gå gratis och kolla när de bandade kvällens avsnitt. Hm, vad är det för gäst undrade jag och fick det slingrande svaret en mycket vacker kvinna. Nåväl, vi skulle svara på några triviafrågor också. -Vad spelar Paul Schaffer? -Keyboard. -Vad är det för färg på korten Letterman kastar iväg? -Hm. -Det är en ganska dominerande färg, säger hon och tittar på himlen. -Blue. Finemang. Inställ er fem kvarter upp om en timme för biljetter och instruktioner. Vi flyttade oss upp på trappan över TCKTS (där man köper billiga biljetter till Broadway-musikaler, vilket leder till två långa köer på varsin sida. Trappan är dock idealisk för ölpimpleri. Något inte bara jag och Olers hade insett utan även, bland andra, irländaren som kallat Chrille för Escimo Joe. Han och sina landsmän drack JD direkt ur flaskan så våra dolda Bud kände onödigt invirade, men men, man kan aldrig vara för säker inför ordningsmakten.

Vi gick snart iväg och hämtade våra biljetter och fick första drillningen i hur man ska gapskratta och applådera. Vi stack iväg till Wendy’s och tog ett par snabba burgare (vi var på väg in på Donkan, men lite variation kan vi ju kanske testa). Wendy’s visade sig vara high school-kidsens favorithak så vi fick köa ett tag för våra budgetburgare. En snabbis till internetsche för att meddela våra vänner att vi skulle vara upptagna med filminspelning när de slutade kneget. Väl framme i kön in till inspelningen fick vi än mer drillning i hur vi skulle skratta (med hela magen) och hur vi inte skulle skratta (som en tjej på spring-break – som jag för övrigt inte hört någon skrika här i Mexico om ni undrar). Väl inne i Ed Sullivan Theathre, där tydligen både Beatles och Stones spelat, var vi förvånade över hur litet det var. Kanske 3-400 platser. Nu började det vi var där, obetalda, för att göra: applådera. Det skulle applåderas kors och tvärs och hela tiden. Ork. Det var ju inte som Daily Show med Jon Stewart, dvs roligt, utan ganska plumpt. Gästen visade sig vara Julia Roberts och det enda alltihop gick ut på var att Letterman skulle vara kåt på henne och ständigt prata om hur jävla snygg hon var. När det partiet var slut skulle vi gå in på det som skulle göra att de hamnade i nån sorts skvallerpress – Julia skulle svära som en borstbindare när hon citerade en namnlös skådespelarkollega som inte var lätt att jobba med. Därefter spelade Bell X1, jag hade hoppats på ett bättre band, det är ju det det programmet har att erbjuda. Dock ej denna gång, men det var kul att se hur det hela fungerade ned skottkärror i kulisserna och producenter som med armar vevar ut applåderna.

När den pärsen var över och vi således suttit nere hela dagen var Håkan rastlös. Chrille och Plurre kom förbi och vi skulle ta oss till Bleecker Street för en go pizza med Rachel. Olika tankar om vi skulle gå eller åka kollektivt gjorde att vi åkte tunnelbana dit vi skulle möta henne, men kom en timme tidigt så jag och Håkan tog oss en promenix där vi hittade tre trevliga väggtavlor mitt emot Bob’s Records (som dock bara fotades med Håkans kamera, men han skulle gå med i Facebook och lägga upp de bilderna, så då kan jag redigera in den bilden här – deadline: 2010).

Vi mötte upp Rachel och åt skitgod pizza på John’s on Bleecker Street. Därefter åkte hon hem medan vi gick till en jazzklubb där jag gillade första akten, en svart man som ensam spelade gura, medan Olers fastnade mer för det andra, där de även hade en till gitarrist, ståbas och trummor. Det hade varit det som Olers främst ville se i NYC, en bluesgubbe i tonad belysning med röd ridå som backdrop. Mycket mysigt ställe och en servitris med en mycket mysig röst. Jag åkte lite tidigare hemåt, då jag inte ville bli supersen till Rachel. Sen blev jag ju förvisso, men inte så farligt.

Onsdag.

Jag vaknar och får en kopp kaffe att dricka medan jag mailar Fedda om Maria ska möta mig i Cancun eller inte. Dessutom skriver jag av min reseplan. Det visar sig då att jag kollat fel, planen går inte 1.10 pm utan 11.10 am. Damn it! Jag tar en sån där svart Lincoln, som är lokala taxis i Brooklyn. Tolv dollar bör det kosta till Chrille, sade Rachel. Tolv dollar kostar det. Jag nojar mig och känner att det är värt att pröjsa ytterliggare 35 pix för att åka ut till flyget. Jag är där en och en halv timme innan avgång. Gött. Hinner lugnt checka in och ta mig en frulle på Donkan. Egg och Bacon tänker jag. Ost låter ok. När jag sedan får in mitt mål visar det sig att de klämt in ingredienserna mellan två brödskivor som snarare liknar sockerkaka än bröd. Jag ser fram emot Mexico med mat som kanske inte är riktigt lika fullt med kalorier. På flyget hamnar jag bredvid en äldre dam och hennes lillgamla barnbarn. Jaja, en av tre flighter där jag inte bara myser mig genom luftrummet är ju inte helt illa pinkat. Väl framme går tullen smidigt som fan, inte som USA med andra ord. När de automatiska dörrarna, bortom de tusentals turistarbetarna som jag lyckas undvika, öppnas möts jag av ett myller av människor med skyltar. Jag ser mig omkring och ser snart en tuppkam som hoppar upp och ner med en skylt där det står Pastor Bob. Hallå, Maria! Jävla kul. Jag borde fotat. Vi sätter oss och väntar på bussen till Playa del Carmen. En trevlig bussfärd med avslappnat skitsnack tar oss till semesterorten och en promenad längs femte avenyn ger mig som första intryck inte en massa turister, men sedan går vi femtio meter till och intrycket är genast förändrat, man erbjuds kubanska cigarrer och när man går förbi hör man dem även säger blow och annat smått och gott. En vänstersväng upp på 16e norra vägen, förbi några kubistiska växter och ett 51×54 meter stort kvarter med skit är vi framme vid parets boning. En grind av rang och en vakt att säga Hola till (gärna med amerikansk brytning, alltså att man uttalar h:et). Lägenhet är varm och mörk. Vi slår oss till ro i soffan och snart kommer Fedda hem.

Fedda sätter sig på min lånesäng och visar bland annat en Zapatist-tavla de köpt på en utflykt till Chiapas. Gött. Vi fortsätter kvällen med tacos och starka såser samt, givetvis, äntligen, en kall Corona. Kvällen avslutas med ett nattdopp. Kallt och gött.

Torsdag.

När jag vaknar har Fedda gått till jobbet och Maria sitter och spelar vid datorn. Det är snart dags att möta mannen för lunch med dennes kollega Isaac samt hans flickvän Milou. Det blir på en sleten lunchrestaurang. Ganska god mat dock. Jag äter som en häst. Efter lunch visar Fedda mig sitt företags lokaler och därefter tar jag mig ner till stranden och tar en lång promenad på stranden, tills mina främre fotsulor är alldeles trötta, köper mig en Sol och sätter mig i en solstol och läser Truman Capotes novell House of Flowers. Han har ett underbart språk som jag njuter av, jag njuter dock tyvärr inte av ölen, får hicka och funderar på hur min lever gillar en vecka med bärs varje dag. Tar det lite lugnare ett tag, beger mig hemåt och Maria gör god fisk till mig och datorarbetaren. Till den dricker vi givetvis öl. Fedda visar mig var collectivon* utgår ifrån. Jag tar mig in till Cancun där jag tänkt gå på ett Couchsurfing-möte på Avenue Nader 105. Jag hittar direkt gatan, men gatunumret var värre. Jag visste ju inte riktigt om det var ett café, en restaurang eller en bar jag skulle leta efter. Jag går gatan ner tills jag kommer till Radisson. Är det här, måhända? Njae, känns lite väl classy tänker jag och går gatan tillbaka ty jag ser att nummer två är på andra sidan. Två följs av fyra och sex, jag konstaterar att det bara är jämna nummer på den gatan och att 105 således bör vara på andra sidan. Denna sidan verkar dock inte ha några nummer på husen och jag går den långa, långa vägen bort. Nästan längst bort frågar jag en man som sitter och vaktar en parkeringsplats vad det är för nummer på parkeringsplatsen eller ja, huset som ligger bredvid. Han säger tre och att gatan slutar runt hörnet. Härligt. Är 105 borta vid Radisson trots allt? Jag börjar knalla tillbaka och stöter på en amerikan som har råkat ut för det man absolut inte vill råka ut för när man är på resande fot: att bli totalt bestulen och vara i ett främmande land och inte få nån hjälp. Jag nämner att jag ska till ett CS-möte och att det där kanske kan finnas någon som har större möjlighet att hjälpa honom än vad jag har. Han är trött på att gå runt, något han gjort de senaste tjugofyra timmarna och behöver bara 80 pesos för att kunna checka in på billigaste rummet i stan, han har redan tiggt ihop ytterligare 80 från annat folk. Efter att ha lyssnat på hans historia ett tag ger jag honom en hundring och hoppas på att han ska få hjälp på konsultatet som öppnar nästa dag. Jag börjar fråga folk var det här stället jag ska till kan tänkas vara, men det hjälper inte, ingen har koll på var 105 är. Jag ger upp och går till Radisson och frågar. Han vet inte heller, så jag frågar efter ett internetcafé. Det finns vid ADO buss-stationen i närheten och väl där ser jag att det även står vilken sidogata som stället ska ligga vid. Då blev det desto lättare. Jag hittar fram och det är ett dussintal personer där. Dock bara en som snackar engelska, Maurice. Vi börjar snacka och han visar sig vara jävligt trevlig, en kanadick som inte gör så mycket för tillfället, pillar med att få Mac OS X att funka på en netbook. Hans fru dyker upp samt en kille som hette Arturo som hade med sig en söt soffsurfartjej, även hon från Kanada. Arturo berättar att han tror på Mayakulturen tillsammans med vårt västerländska levnadssätt, vem vet, han kanske har rätt? Han gillade att Sverige försöker göra nåt åt problemet i vart fall. Förvisso står väl Sverige för 0,16% av världens koldioxidutsläpp om jag inte minns fel, men man måste väl börja någonstans. Dessutom lär ju inte utsläppsrätter and shit vara inräknade i den siffran. Jää jää. Jag gick upp till baren och köpte en öl och kom i samspråk med en servitör som gillade Hammerfall och hade en härlig bild av att vi i Sverige alla går omkring med Tors hammare runt halsen och tillber asagudarna. Härlig kis.

*En collectivo är en minibuss med elva passagerare som kan stanna på vägen om man kan spanska.

Kvällen avslutas med att jag soffsurfar hos Maurice. Vi hoppar in i hans Fiat, som han likt en riktig mexare kör fort som fan. Vi käkar en taco på vägen där jag tar mitt enda kort i Cancun. Spegeln var på mexikansk höjd. Jag har varit rätt kass på att ta kort egentligen, eller tja, det här inlägget innehåller ju en jävla massa, men de är ju oftast tagna under kortare perioder.

Fredag.

Jag vaknar och slår på mobilen. Jag har givetvis försovit mig och Fedda har skickat sms och undrar var jag är. Maurice släpper mig ut ur fortet och jag snurrar mig bortåt från äpplet och in i superäpplet. Tydligen är Cancun uppbyggd i äpplen (mindre kvarter – manzana) som är delar av ett större äpple (supermanzana!). New Yorkskt. Jag inser att det är klokast att ta en taxi mellan alla äpplen och snart är jag på busshållplatsen och timar in en collectivo till Playa perfekt. Jag är trots detta väldigt sen till Fedda och Maria. Ett snabbt ombyte och klet med solkräm innan vi möter upp Isaac och Milou.

Vi tar en buss söderut. Isaac och Fedda snackar medan jag kvartar lite längre bak.

Ett par timmar senare hamnar vi i Coba. Där slåss de på gatan medan vi äter ett par turistigt kryddade tacos. Gött med en avocadoslice dock.

Vi tittade intensivt efter krocodrillos, men fann bara storkar?

Vi hyrde cyklar för att titta på de olika ruinerna. Var cyklingen eller ruinerna roligast? God only knows.

Jag tyckte det såg roligt ut när Maria använde kikhålet i kameran. Old-school.

Fedda tyckte det såg roligt ut när jag skulle lyfta järngrejen, men hann släppa innan han tryckte av.

Fedda kör fullt ut på latinostylen med vitt linne och mexarstuket med en rejäl musch.

Jag gillar Digital närbild i min Ixus.

Vi var inte ensamma om att klättra upp på ruinen, men man kan ju försöka undvika att få med turisterna på kort. Men de är rätt roliga att ha med ibland också.

Men inte alltid.

Nya vänner som dyker upp på bilden är också kul.

Ibland ramlar turisterna in i bilden. Det är kul.

Hur som haver. Jag ägde.

Se upp!

Var är kameran? ^_^

En pontus!

En fet amerikanska skrattade gott åt det här självutlösarkortet.

Är det nån mer än jag som tänker på Richard D. James?

Eller en död Montezuma?

Inga crocodrillos, men dock en fin solnedgång. Vi tror att vi såg en rygg av en krokodil, men det pixliga kortet kan ni vara utan.

Jag satt och kvartade på vägen hem, det gjorde även pojken bredvid mig. Isaac har ett fint kort på det. Jag får norpa det snart. Väl hemma chillade vi några timmar, sedan mötte vi upp gänget igen för mat, dryck, eldshow och larv nere vid stranden. Suverän mat, men jag hade den där konstiga känslan i magen så jag drack bara halva min öl. När jag fått mat i magen kom jag på rätt köl igen och vi gick till ett ställe där husbandet spelade Feddans favoritcovers: Creedance, Stones och Gloria Gaynor.

Toaklottret var smått skumt. Svälj hela betydde det visst. Spring-break!

Lördag.

På lördagen tog vi en collectivo till Acumal. En flott strand där det enda som saknades var O(i)lers.

Vi snorklade. Såg både sköldpaddor och rockor. Mycket trevligt.

Vi åt melon. Tur att Fedda tagit med niiven!

Vi gjorde konster både i vatten och på land.

Maria åkte hem och spelade medan vi lekte lite till. Vi åt en god hamburgare och jag var lite plump i mitt uttalande om hur jag ogillar hur USA behandlar Mexico, men Isaac spelade bollen vidare till musikproduktion till skräckdatorspel via nätet. Han är programmerare på Feddas företag och gjorde dagens uttalande: Doing porn movies in Mexico is like programming computer games in Playa del Carmen.

På kvällen gjorde Maria lite god broccoli innan jag och Fedda gick och bad om Un corte Mexicano. Jag vet inte om min frisyr blev speciellt mexikansk, men men, jag är nöjd.

OG-Fedda framför både sitt jobb och en mycket löjlig turistpoliselbil (härligt med svenska där man kan klumpa ihop ord hur som helst).

Söndag.

Vi skulle åka till en cenote*, men vädret var piss så jag skrev det mesta av det här blogginlägget. Sedan blev det lite finare framåt eftermiddagen så jag och Fedda bröt oss in i La Zona (eller tja, vi gick bara rätt in), där det tydligen varit massa inbrott inne i communityt varpå en vakt hittat gömstället med tjuvgods. Strax därefter hade han blivit mördad. Muntert. Vi hade i vart fall förbannat roligt i vattnet, som bjöd på lite vågor, inga Bahia-vågor, men ändå tillräckligt för lite fun and games. Maria gjorde finfina färsfyllda paprikor och vi segade hemma under kvällen. Jag med det här inlägget, Fedda med en av de skumma böcker jag tagit med och Maria med nåt spel.

*ett vattenfyllt grottsystem (det du, Alex!)

Måndag.

Idag har vi inte gjort så mycket. Vi har segat, ätit lunch och jag har använt internet nere på femte avenyn. Köp två öl, få hela internet på köpet. Nu ska jag avsluta detta genom att gå ner dit igen, ladda upp dagens två bilder och ta en till Corona innan Fedda slutar kneg. Spring-break!?