Mexico part deux.

Hej mina vänner. Nu kommer en fortsättning på min Mexico-reseredogörelse.

Torsdag.

Jag beger mig från Rincada del sol, Feddan och Marias kurort, går femtonde avenyn bort till platsen där man tar collectivon. Hopp in och snart iväg. När jag ber chauffören stanna vid “Ruinas Tulum” börjar en argentinsk tjej prata med mig. Hon undrar om jag vill dela en taxi från motorvägen, då hon inte vill gå ensam. Vi går istället den halva kilometern ner, hon visar sig vara barnläkare och en trevlig prick. Vi går igenom alla vackert belägna ruiner och tar oss sedan ett dopp på den vackra stranden där vågorna är stora och roliga. Jag tröttnar dock och när hon träffar en vän från Buenos Aires överger jag dem till sitt återfinnande.

Vi går alla tre och äter på ett trevligt ställe där de har finfina juicedrinkar och helt ok mat. Fantastisk guacamole. Varför har jag inte ätit mer guacamole? Más!

Vi drar till Walmart och beter oss. Sådär.

Där har de ost gjord på chihuahua?

De har fina lysrör också.

Utanför konkurrenten har någon satt upp lite streetart.

Fedda tar ut pengar i ett bås…

…medan jag leker med kameran.

Fredag.

Vi hyr oss en vacker bil (eller hur, Olers?) och jag sätter mig bakom ratten och kör söderut i Quintana Roo, delstaten öster om Yucatan, som denna karta är över, och där vi har våra mål.

Första delmålet var Izamal, en stad där hela staden var målad gul. Mycket trevlig liten håla, men ack så varmt.

Visst är den vacker, vänner? Bilen alltså.

Vi stannade till vid en gigantisk agaveodling. Alltså plantan man gör berusningsdrycken tequila på.

It don’t matter if you’re black or white. You’re still a pup.

Efter att ha kört igenom ett gäng hålor där de tittade storögt på de bleka människorna kom vi till norra kusten. Jag och Fedda tog oss raskt ett bad. Men före hann ett litet barn.

Att sköta kameran samt köra bil samtidigt är roligt, men ungefär som att köra bil i Mexico – rätt farligt.

Snart var vi framme i Puerto Progresso, där vi hittade ett hotell i Lonely Planet. Helt ok hak. Om ni reflekterar över min nya gettostil kan jag meddela att så blir det när man köper en ny t-shirt på Juarez-gatan. V-ring all the way!

Vi gick ner till stranden där det satt en pojke på en bänk och åt.

Vi åt pasta, pasta respektive räkor. Det var riktigt goda räkor ska jag säga. Man får ju passa på när man är på kosta [koo-sta]. Efter det gick vi till Oxxo (Pressbyrån) och satte oss på strandkanten och spanade på poliser som fick pengar av en påtänd man som gillade att hjälpa folk att backa ut från parkeringsplatserna. Vi förstod inte riktigt.

Apostrophe s!

Jag var oerhört ghetto. För övrigt målar de loggor på väggarna. Inga affischer eller liknande, bara färg. Ett riktigt hantverk. Me like.

Maria gick och lade sig. Jag och Fedda gick upp på taket en sväng. När även han snart gick och lade sig gick jag ut på en promenad i staden. Jag hann se en hel del; en skönhetstävling för en gymnasieklass, ett band som spelade för en inte särskilt fullsatt liten stadium samt en fotbollsmatch med domare och allt. Enligt en gubbe vid klubbkiosken, där jag sponsrade med ett vattenköp, skulle de spela hela natten, fram till klockan nio. Galet.

Lördag.

Vi börjar med att duscha, äta fruktost (fruktfrukost), köra till Merida, hitta ett vandrarhem och sedan äta frukost och ta en kopp kaff.

Schyst med streetart och att det fortfarande är så vanligt med bubblor. När slutade de tillverka dem i Sydamerika, Olers? Eller håller de på än?

Jag är barnslig och hamnade i en diskussion om kukar och om omöjliga ställningar med en tjej som jobbade i en affär. Det slutade med att jag köpte mig en hängmatta. Dock glömde jag bort att få den där kalendern med alla sexlekar man kunde hitta på i den. Doh!

Vi åkte till antropologiska museet där vi fick lära oss att de gillade att sätta grejer på små ungar så att deras kranier blev deformerade.

Inte ens Mad-killen slapp undan.

Och sedan har det mage att fråga: “vad liiider du av?”

All in all hade jag ganska tråkigt, dock.

Vi gick till hostelet och chillade ett tag istället.

Sedan kollade vi läget nere vid Plaza Grande, där vi tidigare hade blivit hit- och ditskickade av olika “trevliga” män. De börjar snacka väldigt vänligt och sedan blir man alltid följd till ett ställe som säljer hammockar. Vi hade långa diskussioner om vem av alla man kunde lite på. Egentligen är väl den tråkiga slutsatsen: ingen.

Rock n’ Roll!

Spring-break!

Vi avslutade kvällen med att titta på folk nere på stora torget. Där hade de sådana där roliga stolar man sitter mitt emot varandra på.

Söndag.

Vi börjar dagen med en hostel-frukost, alltså vattnigt kaffe och några bitar toastbröd med sylt på. Mmm. Därefter kör jag fort till Chichen Itza, ett av världens underverk. Tyvärr gör jag ej nån Where the hell in the world is Matt?-dans.

Jag tycker det är kul en liten stund. Sedan börjar jag be Fedda ta massa dumma kort på mig. Tee!

Men det är fint. Det är det. Molnen också.

Men varför har de inte numrerat med det mayanska alfabetets glyfer?

Här kunde de observera rymden. Häftigt.

Måndag.

Jag och Fedda tog en collectivo till två cenoter idag. Det här är den första, Azul. Trevligt ställe där man kunde få gammal fothud uppäten av de småfiskarna. Kittlande. Givetvis behövdes ett Bobhopp.

Därefter gick vi till Cenote Eden. Den var markant större och där var det markant fler som ville hoppa från den markant högre kanten. Cirka fyra meter och sedan blev det än högre när man klättrade upp i ett träd. Vi var tio år gamla igen. Mycket kul.

Spring-break!?

Phuh. Nu kommer ett klassiskt bobinlägg från Hank. Jag har suttit och döpt om samt förminskat ett antal bilder för er att beskåda. Samt fyllt ut med lite text. Men är man exhibitionist så är man?

Hemma i Sverige var det snö. Någon i Önnered gjorde en snökuk.

Själv roade jag mig med att göra ett franskt avslut på Färdtjänstbussen.

För drygt en vecka sedan jobbade jag min sista dag på ett bra tag. Sedan hem och packa så kom Hasse från jobbet och körde mig ut till flyget mitt i natten. Väl där satte jag mig och läste Ordfront och den passande boken Breakfast at Tiffany’s. Jag satte uppe hela natten, checkade in och träffade Coty, en man som brukade vara stammis på Shell Ullevi. Han ville jag skulle köpa med mig en Voyager hem från statera. Vi får se på det. Sedan flög jag till Amsterdam tillsammans med en taxichaffis från Borås som skulle hälsa på sina föräldrar i Turkiet. I Amsterdam spelade de Shoreline i min iPod, så ett sms flög iväg till Tomas som kontrade med att meddela att han skulle be P3 om att lägga den på a-rotation. Jag mikrosov lite och snart bordade jag mitt Niggers With Attitude-plan (eller Northwest Airlines om du så behagar). Detta nämnde jag för mannen som satt bredvid mig varpå vi började snacka, det var en trevlig norsk som skulle åka över till Statera och hälsa på ett behandlingshem för mentalt funktionshindrade barn. Trevlig kis. Lite väl trevlig, jag fick inte riktigt så mycket sömn som jag planerat. Han delade jag vägar med vid passkontrollen. Hans två veckor var inga problem. Mina tre månader gav mig några kapitels väntan vid immigrationsverket. De var oroliga att jag inte skulle kunna upprätthålla mig i New York så länge med 220 dollar och 5000 mexikanska pesos på fickan. Men när jag sedan fick förklarat att det ju fanns pengar på annat håll och i värsta fall från far min, fick jag det hela till Unlimited funds, vilket kanske var att ta i, men men. Slog på mobilen och sekunden efter ringer Plurre och undrar var fan jag är. Jag tar New Jersey Transit-tåget med lite underligt folk, bland annat en man helt klädd i lila genom ett landskap som vittnar om en industri som dött ut och flyttat till Mexico.

Väl i stan skulle jag möta Plurre och Christian vid en av utgångarna från Penn Station. Jag åker upp i rulltrappan, varpå de åker ner. Jag vänder och tror mig åka ner till dem varpå de vänder och tror sig åka upp till mig. Ett härligt möte. Det blir tub ut till Brooklyn, en snabb dusch och iväg till Bowery Ballroom där ölen är dyr och Soundtrack of our Lives samt publiken är oerhört gubbiga. Förutom de norska ungmöerna som alla verkar tycka om. Spring-break i NYC.

Fredag.

Plurre och Chrille åker iväg till sina kontorsbås och jag träffar Caleb, vars soffa jag ska spendera två nätter på. Han är ute och rastar sin hund Ophelia och vi tar en tur bort till Smith Street och köper bagels i en affär, kött i en annan och mjukost i en tredje. New Yorkskt. Vi snackar lite och det visar sig vara en trevlig kis. Han ska jobba lite på en video han gör till en polare så jag beger mig ut på upptäcksfärd. Jag tar tuben in till Manhattan, ser en söt s.k. hipster-tjej som jag följde efter av från tuben. Jag skrattar gött för mig själv när jag inser att det är precis där vi var dagen innan och såg Soundtrack. Odds.

Jag roar mig med att ta bilder på skyltar i vanlig ordning. Jag funderar i mitt stilla sinne på hur många plogbilar de har i NYC och om de inte vet var de ska dra upp sina plogar.

Tutar du kostar det dig skjortan.

Vissa hus är så stora och enformiga att de inte ens får plats på kort.

Jag får däremot plats. Det känns bra.

Även odjuret har sin plats i det stora äpplet.

Aren’t we all? För övrigt har jag inte haft en helt nykter dag sedan jag lämnade Götet. Semesteralkad? Jag? No no.

Boyaka!

Jag hoppar över räcket ner till East river och tappar givetvis kameran i sanden. Blir gött orolig när det bara går att ta kort efter de olika teman som finns i kameran. Jag blir glad när jag inser att det bara är en liten switch som kommits när i fallet.

I East River Park finns det baseball-, basket- och (tror jag) tennisplaner. Det var ett gäng som spelade baseball, jag satte mig ner och försökte förstå hur man spelade, men insåg snart att de bara latschade. En fiskare hade inte fått nån fisk med någon av sina spön och kunde heller inte svara på vad man fångade i East River. Efter hans fåordighet förhäxades jag av de söta ekorrarna istället. Jag besparar er dock de andra tio bilderna på parvlarna.

En joggare dök upp och gjorde bilden över FDR Drive mer intressant.

På andra sidan fanns trevlig gatukonst.

Hell, Yes?

Jag åkte hem och mötte Chrille och Plurre. Vi gjorde ett gott mål mat, Russell, vår flatmate fick sig ett hemlagat skrovmål, något som tillhör ovanligheterna för den mannen, som är stammis på hörnkiosken. Snart kom Olers och Håkan, de var trötta och ville kvarta. Jag och Plurre gick bort till Calebs penthouse, dumpade min väska och begav oss ut i Brooklyn för en vernissage. Caleb hade även hookat upp med två fransyskor genom Couchsurfing samt sin granne. Konstutställningen bjöd inte på så mycket intressanta grejer, förutom en stor målning över ett tak, kändes som att det var taget med fisheye och sedan avritat, men vi hittade snart ett helt gäng foton över taket. Jag gillade det skarpt. Det kändes som om vad man skulle se om man vaknade upp hos en konstnärinna efter en bläcka. That’s just like my opinion, man. Natten fortsatte, fransyskorna gick hem, vi hookade upp med en annan vän till Caleb och skulle gå till whiskeybaren, men den skulle precis stänga så det blev en sunkig irländsk sylta istället. Trevliga konversationer om att Portland tagit över Seattles roll som viktigaste musikexportstaden i Washington State osv.

Bob’s academy of Gymnastics är min blivande granne. Jag hoppas lite på en förväxling med en annan Bob. Det vore roligt.

På lördagen var det full fräs.

Jag vaknar upp hos Caleb, antagligen lite sen och meddelar Olers med det FRA-vänliga “ETA 10.40″ och tar en dusch i det fantastiskt stilrena badrum som Calebs nya lägenhet erbjuder, klappar hans hatade katt och drar kvarteret bort till Baltic Street. Just det, jag skickade ju iväg En förfrågan om soffsurf och fick ett positivt svar från Caleb, som visade sig bo ett kvarter bort! Odds.

Hela gänget beger sig in från Brooklyn där Brando dricker takeaway-latte (Olers – fixa Facebook så fattar du den referensen) till Manhattan där det, erm, grävs ett hål.

Ett rökande rör. Väldigt NYC.

En löjlig snutbil. Väldigt lite NYC.

Vi knallar omkring, börjar vid Times Square och går upp till Central Park, jävligt soft dag med solsken och annat gött. Ännu ingen öl dock, men det blir det snart ändring på.

En tunnelbaneresa och ett rockbandsfoto bort hamnar vi nämligen på Brooklyn Brewery där vi går på tur och dricker både Blast och gammal hederlig Lager.

Ute på gatan är det fotosession.

Nere vid East River på Williamsburg-sidan fortsätter den.

En ordinär rysk mössa.

Ett klassiskt Per-kort pajas fatalt av en Saab mitt i självutlösarn.

Kinda.

På kvällen tog vi bara några lugna öl på en local. Roligast var kanske toaklottret. Jag begav mig hem till Caleb, som jag tror, satt uppe och jobbade med sin video.

Söndagen började. Bäst.

Vi tog oss en promenad över Brooklyn Bridge. Innan den ligger Dumbo, där har Shortbus spelats in. Det är lite komiskt att den filmens kanske absoluta motsats, Jehovas vittnen, har flera stora byggnader i området.

Vare sig man är frikyrklig eller kommer sig själv i munnen måste man trots allt ha på sig säkerhetsbältet. Det hela påminner mig om Bill Hicks: “I don’t think smoking marijuana should be just legal, I think it should be mandatory! Shut up and smoke that, it’s the law!”

Brooklyn Bridge är betydligt snyggare på kort. Helst i svart-vitt, men den gubben går jag inte med på idag. Att det dessutom bara är de där skraltiga träplankorna som skyddar en från ett femtimeters-fall gör ju inte saken bättre. Nu ska jag lägga in mig själv som en artefakt på surkuksmuseet (det ligger på Staten Island sägs det).

Färjan till nyss nämnda ö var mycket trevlig och trots rätt tråkigt väder blev det ett par bra bilder och en bagel.

Vi drog oss norrut igen. Jag tror det var här någonstans vi gick förbi en irländare som stod i kilt utanför en av de oerhört många irländska pubarna och rökte. När Chrille gick förbi i sin fina mössa ställde han sig bredbent, drog upp kilten och visade sina minimala kallingar och skrek “Escimo Joe!” sju gånger innan Chrille vände sig om och fick se denna vackra syn. Några dagar efter satt samma gubbe för övrigt halvpackad på Times Square och firade samma St Patrick’s Day.

Flat iron ser rätt underligt ut i till exempel den här vinkeln.

Därefter slutade jag visst fota. Men burgarna på Daddy-O i Greenvich Village var så jävla goda att de borde fått hamna bakom linsen. Kvällen avslutades med ett ruskigt dåligt ståuppframträdande på Lower East Side. Jag skulle dessutom byta hus, så sent omsider kom jag till Rachel vid Prospect Park. Hon hade inga problem med min sena ankomst utan var sömndrucken, men glad att se mig. Jag klappade hennes söta hund Fonzie och bäddade till en soffa. Hon berättade att hon hade vaknat på lördagen, dagen innan, och känt sig sugen på vin. Hon hade en flaska, men det kändes lite väl att dricka vin på en lördagförmiddag. Det fixade hon med att skära upp lite frukt och kalla det sangria. Så var det fixat. Hon hade kvar lite trevlig dryck som hon bjöd på över snack om Belize och Big Lebowski.

Måndag.

Jag snurrade mig runt parken för att hooka upp med morgonpigge Håkan och vill-läsa-bok-Olers. Vi begav oss till Ground Zero, där en liten bit gatukonst hann fotas. Jag tror inte att den stämmer, men det är sorgligt hur Bush använde WTC till just sitt oljebehov. Håkan ville gå i en affär. Jag och Olers tappade bort honom när han pinnade iväg, så vi stod vid entrén med avsmak gentemot Ullaredsaffären och väntade tills han kom tillbaks.

En härlig cementblandare så blir Håkan glad. Mycket glad.

Det gäller att vara uppmärksam. Ser du vad jag ser?

Uppmärksamhet har en gräns. Jag har nog passerat den och ett par tre andra gränser.

Mycket NYC.

Vi begav oss norrut, för att möta upp Plurre och Chrille som jobbar på 42andra gatan. Sena till trots var vi tvungna att kolla läget inne på Grand Central Station. Där tog vi ett par turistbilder och fann en rebell.

Olers är en bra modell som inte är skygg framför kameran.

Vi begav oss till Chinatown där vi åt Vietnamesiskt. Jag tänkte slå på stora trumman, men kom inte ihåg att bläckfisk och nåt annat, scallops, som jag inte kommer ihåg vad det betyder, inte var min kopp te. Miss i protokollet. En till blev det när vi skulle pröjsa och Chrille visst tappat bort sin plånbok. Inte bra. Han begav sig hemåt för att kolla upp försäkringsprocedur samt gå till bängen. Vi andra åkte till, vad blir det, West Village?, dit en kollega till Chrille och Plurre, Elin, bjudit in oss, för att lyssna på hennes far jamma lite irländsk folkmusik. Lite nere över skiten med Chrille samt att vi fick stå, efter att hela dagen hållt Håkans takt, var jag lite grinig, men det gick snart över, mycket tack vare att Elin var så trevlig samt att en Stella satt fint. Den andra ölen som fick intagas sittande var än bättre.

Jag tryckte slokörat på 2G hos Rachel, som gått och lagt sig, jag svor för mig själv att jag var en sån där soffsurfare som jag inte gillar, men Rachel var inte lika kinkig med sin sömn-innan-jobb som jag är. Skönt var väl det. Vi växlade några ord innan sömn infann sig.

Tisdag.

När jag vaknade av att hon gick till jobbet märkte jag att hennes lille tax Fonzie smygit sig upp och lagt sig vid mitt bröst. Underbar hund. Jag begav mig till Baltgatan där Russell stod i kalsonger vid kylen. Således väldigt lätt att få dörren öppnad.

All times!

Jag tog mig en bagel och 50 centskaffe på hörnan och vi var iväg! St Patricks day! En tunnelbana tog oss till Rockefeller Center, där vi nöjde oss med att titta på skridskobanan.

Vi kom snart till paraden bland parader. Det var sådär. Ungen var roligare än säckpiporna.

Olers åt inte på Lenny’s, utan ute, mellan skraporna.

Efter paraden var jag och Olers jävligt sugna på en öl i solen, men då uteserveringar är svårare att hitta än knäckebröd gjorde vi upp en onödigt avancerad plan över hur vi skulle kunna dricka mitt på Times Square, precis som en annan gubbe gjorde. En Bud i servett helt enkelt. Håkan satte sig vid ett av borden mellan de två säkerhetsvakterna medan jag och Olers gick till närmsta snabbköp och halade upp ett sexpack bud. Fjorton dollar! Nej fan, tänkte vi och gick runt ett hörn in på en trevligare kiosk där det redan satt två gubbar och drack stora Bud vid frysdisken. Vi nöjde oss med varsin Bud, som vi fick i varsin, mycket indiskret brun papperspåse. När vi sedan kom tillbaka till Håkan och skulle börja pimpla på allmän plats kom det en dam och avbröt. Hon frågade om vi kände till David Letterman och dennes show. Hon undrade om vi ville gå gratis och kolla när de bandade kvällens avsnitt. Hm, vad är det för gäst undrade jag och fick det slingrande svaret en mycket vacker kvinna. Nåväl, vi skulle svara på några triviafrågor också. -Vad spelar Paul Schaffer? -Keyboard. -Vad är det för färg på korten Letterman kastar iväg? -Hm. -Det är en ganska dominerande färg, säger hon och tittar på himlen. -Blue. Finemang. Inställ er fem kvarter upp om en timme för biljetter och instruktioner. Vi flyttade oss upp på trappan över TCKTS (där man köper billiga biljetter till Broadway-musikaler, vilket leder till två långa köer på varsin sida. Trappan är dock idealisk för ölpimpleri. Något inte bara jag och Olers hade insett utan även, bland andra, irländaren som kallat Chrille för Escimo Joe. Han och sina landsmän drack JD direkt ur flaskan så våra dolda Bud kände onödigt invirade, men men, man kan aldrig vara för säker inför ordningsmakten.

Vi gick snart iväg och hämtade våra biljetter och fick första drillningen i hur man ska gapskratta och applådera. Vi stack iväg till Wendy’s och tog ett par snabba burgare (vi var på väg in på Donkan, men lite variation kan vi ju kanske testa). Wendy’s visade sig vara high school-kidsens favorithak så vi fick köa ett tag för våra budgetburgare. En snabbis till internetsche för att meddela våra vänner att vi skulle vara upptagna med filminspelning när de slutade kneget. Väl framme i kön in till inspelningen fick vi än mer drillning i hur vi skulle skratta (med hela magen) och hur vi inte skulle skratta (som en tjej på spring-break – som jag för övrigt inte hört någon skrika här i Mexico om ni undrar). Väl inne i Ed Sullivan Theathre, där tydligen både Beatles och Stones spelat, var vi förvånade över hur litet det var. Kanske 3-400 platser. Nu började det vi var där, obetalda, för att göra: applådera. Det skulle applåderas kors och tvärs och hela tiden. Ork. Det var ju inte som Daily Show med Jon Stewart, dvs roligt, utan ganska plumpt. Gästen visade sig vara Julia Roberts och det enda alltihop gick ut på var att Letterman skulle vara kåt på henne och ständigt prata om hur jävla snygg hon var. När det partiet var slut skulle vi gå in på det som skulle göra att de hamnade i nån sorts skvallerpress – Julia skulle svära som en borstbindare när hon citerade en namnlös skådespelarkollega som inte var lätt att jobba med. Därefter spelade Bell X1, jag hade hoppats på ett bättre band, det är ju det det programmet har att erbjuda. Dock ej denna gång, men det var kul att se hur det hela fungerade ned skottkärror i kulisserna och producenter som med armar vevar ut applåderna.

När den pärsen var över och vi således suttit nere hela dagen var Håkan rastlös. Chrille och Plurre kom förbi och vi skulle ta oss till Bleecker Street för en go pizza med Rachel. Olika tankar om vi skulle gå eller åka kollektivt gjorde att vi åkte tunnelbana dit vi skulle möta henne, men kom en timme tidigt så jag och Håkan tog oss en promenix där vi hittade tre trevliga väggtavlor mitt emot Bob’s Records (som dock bara fotades med Håkans kamera, men han skulle gå med i Facebook och lägga upp de bilderna, så då kan jag redigera in den bilden här – deadline: 2010).

Vi mötte upp Rachel och åt skitgod pizza på John’s on Bleecker Street. Därefter åkte hon hem medan vi gick till en jazzklubb där jag gillade första akten, en svart man som ensam spelade gura, medan Olers fastnade mer för det andra, där de även hade en till gitarrist, ståbas och trummor. Det hade varit det som Olers främst ville se i NYC, en bluesgubbe i tonad belysning med röd ridå som backdrop. Mycket mysigt ställe och en servitris med en mycket mysig röst. Jag åkte lite tidigare hemåt, då jag inte ville bli supersen till Rachel. Sen blev jag ju förvisso, men inte så farligt.

Onsdag.

Jag vaknar och får en kopp kaffe att dricka medan jag mailar Fedda om Maria ska möta mig i Cancun eller inte. Dessutom skriver jag av min reseplan. Det visar sig då att jag kollat fel, planen går inte 1.10 pm utan 11.10 am. Damn it! Jag tar en sån där svart Lincoln, som är lokala taxis i Brooklyn. Tolv dollar bör det kosta till Chrille, sade Rachel. Tolv dollar kostar det. Jag nojar mig och känner att det är värt att pröjsa ytterliggare 35 pix för att åka ut till flyget. Jag är där en och en halv timme innan avgång. Gött. Hinner lugnt checka in och ta mig en frulle på Donkan. Egg och Bacon tänker jag. Ost låter ok. När jag sedan får in mitt mål visar det sig att de klämt in ingredienserna mellan två brödskivor som snarare liknar sockerkaka än bröd. Jag ser fram emot Mexico med mat som kanske inte är riktigt lika fullt med kalorier. På flyget hamnar jag bredvid en äldre dam och hennes lillgamla barnbarn. Jaja, en av tre flighter där jag inte bara myser mig genom luftrummet är ju inte helt illa pinkat. Väl framme går tullen smidigt som fan, inte som USA med andra ord. När de automatiska dörrarna, bortom de tusentals turistarbetarna som jag lyckas undvika, öppnas möts jag av ett myller av människor med skyltar. Jag ser mig omkring och ser snart en tuppkam som hoppar upp och ner med en skylt där det står Pastor Bob. Hallå, Maria! Jävla kul. Jag borde fotat. Vi sätter oss och väntar på bussen till Playa del Carmen. En trevlig bussfärd med avslappnat skitsnack tar oss till semesterorten och en promenad längs femte avenyn ger mig som första intryck inte en massa turister, men sedan går vi femtio meter till och intrycket är genast förändrat, man erbjuds kubanska cigarrer och när man går förbi hör man dem även säger blow och annat smått och gott. En vänstersväng upp på 16e norra vägen, förbi några kubistiska växter och ett 51×54 meter stort kvarter med skit är vi framme vid parets boning. En grind av rang och en vakt att säga Hola till (gärna med amerikansk brytning, alltså att man uttalar h:et). Lägenhet är varm och mörk. Vi slår oss till ro i soffan och snart kommer Fedda hem.

Fedda sätter sig på min lånesäng och visar bland annat en Zapatist-tavla de köpt på en utflykt till Chiapas. Gött. Vi fortsätter kvällen med tacos och starka såser samt, givetvis, äntligen, en kall Corona. Kvällen avslutas med ett nattdopp. Kallt och gött.

Torsdag.

När jag vaknar har Fedda gått till jobbet och Maria sitter och spelar vid datorn. Det är snart dags att möta mannen för lunch med dennes kollega Isaac samt hans flickvän Milou. Det blir på en sleten lunchrestaurang. Ganska god mat dock. Jag äter som en häst. Efter lunch visar Fedda mig sitt företags lokaler och därefter tar jag mig ner till stranden och tar en lång promenad på stranden, tills mina främre fotsulor är alldeles trötta, köper mig en Sol och sätter mig i en solstol och läser Truman Capotes novell House of Flowers. Han har ett underbart språk som jag njuter av, jag njuter dock tyvärr inte av ölen, får hicka och funderar på hur min lever gillar en vecka med bärs varje dag. Tar det lite lugnare ett tag, beger mig hemåt och Maria gör god fisk till mig och datorarbetaren. Till den dricker vi givetvis öl. Fedda visar mig var collectivon* utgår ifrån. Jag tar mig in till Cancun där jag tänkt gå på ett Couchsurfing-möte på Avenue Nader 105. Jag hittar direkt gatan, men gatunumret var värre. Jag visste ju inte riktigt om det var ett café, en restaurang eller en bar jag skulle leta efter. Jag går gatan ner tills jag kommer till Radisson. Är det här, måhända? Njae, känns lite väl classy tänker jag och går gatan tillbaka ty jag ser att nummer två är på andra sidan. Två följs av fyra och sex, jag konstaterar att det bara är jämna nummer på den gatan och att 105 således bör vara på andra sidan. Denna sidan verkar dock inte ha några nummer på husen och jag går den långa, långa vägen bort. Nästan längst bort frågar jag en man som sitter och vaktar en parkeringsplats vad det är för nummer på parkeringsplatsen eller ja, huset som ligger bredvid. Han säger tre och att gatan slutar runt hörnet. Härligt. Är 105 borta vid Radisson trots allt? Jag börjar knalla tillbaka och stöter på en amerikan som har råkat ut för det man absolut inte vill råka ut för när man är på resande fot: att bli totalt bestulen och vara i ett främmande land och inte få nån hjälp. Jag nämner att jag ska till ett CS-möte och att det där kanske kan finnas någon som har större möjlighet att hjälpa honom än vad jag har. Han är trött på att gå runt, något han gjort de senaste tjugofyra timmarna och behöver bara 80 pesos för att kunna checka in på billigaste rummet i stan, han har redan tiggt ihop ytterligare 80 från annat folk. Efter att ha lyssnat på hans historia ett tag ger jag honom en hundring och hoppas på att han ska få hjälp på konsultatet som öppnar nästa dag. Jag börjar fråga folk var det här stället jag ska till kan tänkas vara, men det hjälper inte, ingen har koll på var 105 är. Jag ger upp och går till Radisson och frågar. Han vet inte heller, så jag frågar efter ett internetcafé. Det finns vid ADO buss-stationen i närheten och väl där ser jag att det även står vilken sidogata som stället ska ligga vid. Då blev det desto lättare. Jag hittar fram och det är ett dussintal personer där. Dock bara en som snackar engelska, Maurice. Vi börjar snacka och han visar sig vara jävligt trevlig, en kanadick som inte gör så mycket för tillfället, pillar med att få Mac OS X att funka på en netbook. Hans fru dyker upp samt en kille som hette Arturo som hade med sig en söt soffsurfartjej, även hon från Kanada. Arturo berättar att han tror på Mayakulturen tillsammans med vårt västerländska levnadssätt, vem vet, han kanske har rätt? Han gillade att Sverige försöker göra nåt åt problemet i vart fall. Förvisso står väl Sverige för 0,16% av världens koldioxidutsläpp om jag inte minns fel, men man måste väl börja någonstans. Dessutom lär ju inte utsläppsrätter and shit vara inräknade i den siffran. Jää jää. Jag gick upp till baren och köpte en öl och kom i samspråk med en servitör som gillade Hammerfall och hade en härlig bild av att vi i Sverige alla går omkring med Tors hammare runt halsen och tillber asagudarna. Härlig kis.

*En collectivo är en minibuss med elva passagerare som kan stanna på vägen om man kan spanska.

Kvällen avslutas med att jag soffsurfar hos Maurice. Vi hoppar in i hans Fiat, som han likt en riktig mexare kör fort som fan. Vi käkar en taco på vägen där jag tar mitt enda kort i Cancun. Spegeln var på mexikansk höjd. Jag har varit rätt kass på att ta kort egentligen, eller tja, det här inlägget innehåller ju en jävla massa, men de är ju oftast tagna under kortare perioder.

Fredag.

Jag vaknar och slår på mobilen. Jag har givetvis försovit mig och Fedda har skickat sms och undrar var jag är. Maurice släpper mig ut ur fortet och jag snurrar mig bortåt från äpplet och in i superäpplet. Tydligen är Cancun uppbyggd i äpplen (mindre kvarter – manzana) som är delar av ett större äpple (supermanzana!). New Yorkskt. Jag inser att det är klokast att ta en taxi mellan alla äpplen och snart är jag på busshållplatsen och timar in en collectivo till Playa perfekt. Jag är trots detta väldigt sen till Fedda och Maria. Ett snabbt ombyte och klet med solkräm innan vi möter upp Isaac och Milou.

Vi tar en buss söderut. Isaac och Fedda snackar medan jag kvartar lite längre bak.

Ett par timmar senare hamnar vi i Coba. Där slåss de på gatan medan vi äter ett par turistigt kryddade tacos. Gött med en avocadoslice dock.

Vi tittade intensivt efter krocodrillos, men fann bara storkar?

Vi hyrde cyklar för att titta på de olika ruinerna. Var cyklingen eller ruinerna roligast? God only knows.

Jag tyckte det såg roligt ut när Maria använde kikhålet i kameran. Old-school.

Fedda tyckte det såg roligt ut när jag skulle lyfta järngrejen, men hann släppa innan han tryckte av.

Fedda kör fullt ut på latinostylen med vitt linne och mexarstuket med en rejäl musch.

Jag gillar Digital närbild i min Ixus.

Vi var inte ensamma om att klättra upp på ruinen, men man kan ju försöka undvika att få med turisterna på kort. Men de är rätt roliga att ha med ibland också.

Men inte alltid.

Nya vänner som dyker upp på bilden är också kul.

Ibland ramlar turisterna in i bilden. Det är kul.

Hur som haver. Jag ägde.

Se upp!

Var är kameran? ^_^

En pontus!

En fet amerikanska skrattade gott åt det här självutlösarkortet.

Är det nån mer än jag som tänker på Richard D. James?

Eller en död Montezuma?

Inga crocodrillos, men dock en fin solnedgång. Vi tror att vi såg en rygg av en krokodil, men det pixliga kortet kan ni vara utan.

Jag satt och kvartade på vägen hem, det gjorde även pojken bredvid mig. Isaac har ett fint kort på det. Jag får norpa det snart. Väl hemma chillade vi några timmar, sedan mötte vi upp gänget igen för mat, dryck, eldshow och larv nere vid stranden. Suverän mat, men jag hade den där konstiga känslan i magen så jag drack bara halva min öl. När jag fått mat i magen kom jag på rätt köl igen och vi gick till ett ställe där husbandet spelade Feddans favoritcovers: Creedance, Stones och Gloria Gaynor.

Toaklottret var smått skumt. Svälj hela betydde det visst. Spring-break!

Lördag.

På lördagen tog vi en collectivo till Acumal. En flott strand där det enda som saknades var O(i)lers.

Vi snorklade. Såg både sköldpaddor och rockor. Mycket trevligt.

Vi åt melon. Tur att Fedda tagit med niiven!

Vi gjorde konster både i vatten och på land.

Maria åkte hem och spelade medan vi lekte lite till. Vi åt en god hamburgare och jag var lite plump i mitt uttalande om hur jag ogillar hur USA behandlar Mexico, men Isaac spelade bollen vidare till musikproduktion till skräckdatorspel via nätet. Han är programmerare på Feddas företag och gjorde dagens uttalande: Doing porn movies in Mexico is like programming computer games in Playa del Carmen.

På kvällen gjorde Maria lite god broccoli innan jag och Fedda gick och bad om Un corte Mexicano. Jag vet inte om min frisyr blev speciellt mexikansk, men men, jag är nöjd.

OG-Fedda framför både sitt jobb och en mycket löjlig turistpoliselbil (härligt med svenska där man kan klumpa ihop ord hur som helst).

Söndag.

Vi skulle åka till en cenote*, men vädret var piss så jag skrev det mesta av det här blogginlägget. Sedan blev det lite finare framåt eftermiddagen så jag och Fedda bröt oss in i La Zona (eller tja, vi gick bara rätt in), där det tydligen varit massa inbrott inne i communityt varpå en vakt hittat gömstället med tjuvgods. Strax därefter hade han blivit mördad. Muntert. Vi hade i vart fall förbannat roligt i vattnet, som bjöd på lite vågor, inga Bahia-vågor, men ändå tillräckligt för lite fun and games. Maria gjorde finfina färsfyllda paprikor och vi segade hemma under kvällen. Jag med det här inlägget, Fedda med en av de skumma böcker jag tagit med och Maria med nåt spel.

*ett vattenfyllt grottsystem (det du, Alex!)

Måndag.

Idag har vi inte gjort så mycket. Vi har segat, ätit lunch och jag har använt internet nere på femte avenyn. Köp två öl, få hela internet på köpet. Nu ska jag avsluta detta genom att gå ner dit igen, ladda upp dagens två bilder och ta en till Corona innan Fedda slutar kneg. Spring-break!?