Jag börjar i kronologiskt slut. Generalförsamlingsinlägget vilar vidare i tidsbristens sparsamt inredda himmel. Efter utbegärd ledighet intogs JFK och flight mot Chicago i torsdagsgryningen. Landade i en stad som kanske på grund av världens tyngst trafikerade flygplats insett att dra spårvagnen rätt in i flygplatsen. Lokaltaxa till innerstan på 40 minuter. Klass rakt igenom. Gediget eller rekorderligt som andra heylisor skulle säga.
Jag steg av på hållplats som såg direkt nedlagd ut. Utsikten bestod av byggnadsarbeten och övergivna fabriker. Det var allt jag kunde se genom regnet och den piskande vinden. Windy City? Check. Efter att först gått fel och fått hjälp av Iphone GPS uppdagades nästa fel. Väl på grekiskt hostel fanns inte mitt namn att finna över de som skulle checka in. Idioter, tänkte undertecknad lagom högt. Innan anklagad idiot uppdagade riktig idiot. Jag hade bokat rätt dagar, men fel månad.
Millennium Park
Det hela löste sig smärtfritt då jag i väntan på mitt singelrum fick dela rum med en tysk första natten. Vi delade senare även på en kanna öl och snackade om Shalkes arena i Gelsenkirchen, gamla Bayern München och New York som han egentligen åkt för att besöka men sparat pengar på flighten genom att stanna en natt i Chicago. Innan dess hade jag vandrat Chicagos gator och fastnat särskilt hårt för Millennium Park mellan stadens shoppinggata, Michigan Avenue, och Lake Michigan. Chicago är späckat av ny intressant arkitektur och coola små promenadstråk. En vass kombination som höjdes av annan vass kombination, mp3-spelare och pigga ben.
The Bean, Millennium Park
Mina skor var dock mindre pigga. Som direkt följd av att jag var mindre pigg på torsdagsmorgonen. Jag lyckades ta på mig det enda par som absolut inte klarar av vatten. Regniga Chicago gjorde processen kort. Trots desperat försök under andra dagen med plastpåsar över sockorna var hoppet ute. Tricket höll tassande tossar torra i drygt fem timmar och omkring tre mil, klart överstigande de golfrundor som en gång i tiden fick mig att komma på idén. Ett par svarta puma inhandlade av föräldrar från fulhandlare i Bulgarien lämnades på grekiskt hostel. Utgådda, gick de ut så som skor alltid borde gås ut.
Du minns väl Polk High? Al Bundy's high school!
Lördagen stod för resans höjdpunkt. Nashville Predators gästade Blackhawks i United Center. Vansinnigt fräsch arena fylld till bredden av fanatiska fans. Rangers och MSG utklassat. Jag satt högst upp i hela arenan och såg perfekt. Klass. Högst upp i NHL har jag lärt mig att du sitter omgiven av säsongskortsinnehavare. Det är underbart. Sammansvetsade av gemensam kärlek är de en enda stor familj. Chicago vann till en ruggig ljudkuliss trots en relativt meningslös match i en 82 matcher lång grundserie. Imponerande. Gåshud.
En slutsignal senare gick jag tillsammans med folkhavet till en av alla de pubar med Blackhawks tröjor i fönsterna som kantar Madison Avenue från United Center hela vägen in till centrum cirka 45 minuters apostlahäst travande bort. Trycket på krogen var som på matchen. Alla jag träffade var enormt trevliga, Chicago kan definitivt rekommenderas.
Chicago är oerhört vackert beläget vid Lake Michigan. En stor flod rinner genom stad som länkas samman av ett omfattande bronätverk. Resultatet är vackert och lugnande. Kaffe intogs och skyskrapor åktes upp i. Från Hancock Centers 94 våning 333 meter upp i luften var Chicago om möjligt ännu vackrare. Obefläckad milslång kust skedar Lake Michigan. Fint. Inbjudande.
Lake Michigan och Navy Pier från Hancock Center
Deprimerande var annars uteliggarna som i antal tycktes vida överstiga New Yorks motsvarighet. Många var dessutom yngre. En vräkt kvinna i tjugofemårsåldern satt med sin katt i knät och grät mitt på Michigan Avenue. En påminnelse om hur varmt USA är på insidan, men också hur oerhört kallt det är på utsidan. Ett jobb senare kan nästan vem som helst bo under en bro, i en trappuppgång eller tunnelbanenedgång.
4 kommentarer »
Snygga bilder. Ha det så bra på din golgata genom NHL. Kul att följa genom din blogg. Vi ses till jul. / Patrik
Visst känns det förjävligt. Jag blev förskräckt av hur kall och rationell jag snabbt blev inför konfrontationen med de utslagna i Kalifornien. Usch.
Dock syftade jag mer att Oprah/Harpo bor i Chicago och utgick från att ingen vettig människa lämnar staden utan att ha varit publik till programmet.
Antar att du syftar på sista stycket. Trots att jag ser uteliggare dagligen känns det fortfarande förjävligt varje gång. Ju yngre desto sämre. Oprah eller inte.
OMG! Vad var dagens give-away på Oprah?!