Vi tog en nattbuss från Santiago, och så var cirkeln sluten. Nio dagar i Buenos aires var vad som återstod av fyra månaders resa. Vår plan var bla att filma så mkt tango vi kunde. La catedral var tangostallet med stort T. En fantastisk gammal fabrikslokal som stod för BA tangoundergroundscen. Ägaren ville först ha 2500 euro för besväret. Efter att ha förklarat att det svenska kulturklimatet inte heller var en dans på rosor så fick vi över honom på vår sida (något som kändes som en omöjlighet i början). Kontrakt skrevs och vi var på banan. Då återstod en vecka och stressen började komma över mig. Idén till filmen kom när vi var på La catedral första gången i BA fyra månader tidigare. Tanken är att spegla den klassiska argentinska tangon mot den finska tangon. Likheter och olikheter mellan musiken, människorna och kulturen i sig. Båda länderna andas tango fast på olika sätt. Finländarna har skapat en egen stil som de är ensamma om i världen. Den övriga tangon är i princip likadan som den argentinska. Ett gigantprojekt om man så vill. Men vi hade vårt schema som skulle täcka lite av deras nationalkultur. I efterhand så känns det helt ok med tanke på hur lite tid som fanns till handa.
Förutom tangon så gjorde vi vad som börs göras i Buenos aires. Åt stora köttstycken (dock inte Elin som är veg). Kände lite på nattlivet. Shoppade i Palermo.
När det var dags för hemfärd var jag helt slut. Det sista finalrejset med tangon tog på krafterna. Elin och jag hade olika flajter hem. Hennes flyg gick några timmar tidigare. Vi sa hej då, och jag var ensam på flygplatsen. En konstig känsla efter att ha rest tillsammans i tre månader. Jag skulle återigen mellanlanda i Atlanta. Sov dåligt på flyget. Väl framme i Atlanta började jag noja mig för deras förhörsmetoder. I usa kan man inte göra vanlig transfer. Alla måste officiellt in i landet. Gillar inte känslan av att känna sig skyldig till nåt man inte gjort. Men det gick hyfsat smidigt ändå. Ännu tröttare nu. Satte mig och läste Snabba cash. Två killar kommer fram och frågar om de får slå sig ner. Visst. Det visar att de är från Sverige. Den ena utbrister på rinkebysvenska. ”Fan läser du snabba cash. Den är skitgrym”. De var krögare och hade startat upp en restaurang i LA och höll på med diamantbuisniss.. ”Vi är krögare, men vi håller ju inte på som dom där i den boken”. Hehe, visst, tänkte jag! Vi hade en trevlig pratstund. Snackade om problemen kring integrationen i Sverige. De förstod varför svennar blev förbannade på blattarna. Vissa sköter sig tydligen inte, och de var förbannade för att få skit pga av att vissa inte vill spela spelets regler. ”Svenskar är för snälla”. När de är i usa kallar de sig för svenskar. Jag kan tänka mig reaktionen. En Iraksyrier, och en alban..
Efter detta, flyg hem till Sverige. Arlanda tidig morgon den 27.e mars. Min trötthet hade gått över till nåt annat än vanlig trötthet. Kroppen gick i försvarsställning, och gav mig ytterligare energi till att ta mig till fassans bekanta som jag skulle spendera de närmsta dagarna hos. Efter en helg i vilans tecken så var det dags att söka jobb. Att flytta till sthlm är inget jag är direkt sugen på, men jag hoppas på att kunna ta några frilanskneg där, eller ev nåt projekt om så finns. Vad det gäller jobb i Gbg så ser det torrt ut. Efter ytterligare några dagars hattande mellan diverse produktionsbolag kunde jag äntligen åka hem till Götet och Bobs lägenhet.
Det känns aningen tomt och lite visset att vara hemma igen totalt pank och utan jobb. Jag isolerar mig i Bobs lägenhet. Lever på hans övervintrade pesto som jag blandar med silverfiskar (bra m protein). Vissa gör olika insatser för sina vänner. Bob sket i att städa, vilket nu gör att jag klarar våren ut… (skoja bara bob. Inga silverfiskar här inte). Har i alla fall städat lägenheten. Imponerades av bobs alla rengöringsmedel. Lika imponerad som jag då blev, lika besviken blev jag då ingen mopp hittades. Skurade sittandes på knäna. När jag var färdig hittade jag den jäkla skurmoppen på toa. Typiskt!
Nu fortsätter jobbsökandet. Gbg ska återerövras!
Heppåre!