Jag kan tycka väldigt synd om mediala aktörer som faller offer för hypens guldrusch. Dizzee Rascal är inte 18 år och grime längre. Det har gått både en, två och tre skivor sedan han var het. Jag har själv inte ägnat honom så mycket uppmärksamhet sedan dammet lagt sig efter “I Luv U” och “Fix Up, Look Sharp”. Problemet med hype och unga/fattiga artister är ju oundvikligt: Akten rycks obarmhärtigt bort från den sitation/kontext som födde hypen, tack vare populärkulturens jakt på sin egna svans på bakgatan utanför den hetaste svartklubben. När debuten ska följas upp — nu sönder-PR:ad, med miljoner på kontot — är förväntningarna lika höga som streetcredden borta. Extra svårt blir det när ens person byggts runt skitungen i hörnet med händerna formade till djävulshorn i pannan. Det krävs att både rampljus och villkorslös framgång försvinner innan stackaren ens har en fair chance att göra ett värdigt nästa avtryck i kulturleran. Men det blir aldrig lika lätt igen. Just därför kan man höra Dizzee göra sin egna vassa version av Stevie V:s “Dirty Cash (Money Talks)” för att, på albumet, följa upp den med “Money Money Money” (“Money money money / Girls girls, cash cash / I like money money money / Girls girls, cash cash”).
Kanske är det vacklandet mellan den nya livssituationen och den där ursprungliga, frustrerade politiska rösten som gör att det krävs ett hjälpande medium för att förtydliga de där konturerna av ursprunget som finns kvar. De Dizzee-spår jag fastnat för sedan debuten är nästan uteslutande de begåvade med de briljanta musikvideor som skitungen har en förmåga att få fram. Jag tänker givetvis framför allt på suveräna “Sirens”-videon:
Eller så beror det på att de låtar som får videor är singlar och det av en anledning. Ridå!