Jag är ingen superstor fan av Fleet Foxes — jag föll för White Winter Hymnal och dess suveräna video — men albumet gjorde inte lika mycket för mig. Tydligen är det videoformatet som gäller för mig och pojkarna, ty ovan funna livespontaniteter framkallade känslor av äkthet och genuinitet som jag inte känt på ett bra tag.
Jag är en studiomusikkille (växelvarm). Jag kan uppskatta energin i en konsert men ser det utgivna ljudet på skiva/fil som det definitiva, det precisa hantverk som avsändaren avsåg för mottagaren. Men i det här fallet finner jag mig förtjust och nedcharmad på rygg av den nakna talangen. And lovin’ it!