Heylisarapporterna har duggat otätt det senaste, så nu är det dags för ett återupplivande av vardagsskriverierna (hoppas det inte blir som mina tänkta joggingrundor).
Mitt hem är upp och ned, och även sinnet, i viss mån. Har gått runt och nojat en stor del av sommaren över höstens omvälvningar. Efter åtta år i Göteborg hägrar Stockholm med utbildning och nya vyer. Jag kommer plugga en sväng på DI (som nu dumt nog har bytt namn till nåt annat). På schemat står “dokumentärfilmens dramaturgi”, 30 masterpoäng. Men det är inte här nojandet kommer in, för själva studierna och bytet av miljön känns riktigt rätt och riktigt bra (filmens byggnation ska penetreras in i minsta detalj). Det är lägenhetsmakeriet som föder oro. Att skaffa boende i huvfudstan är nämligen inte så lätt. I samma veva håller jag på att flytta. Ska ta över min mosters lägenhet i majorna samtidigt som jag måste hyra ut densamma det första jag gör, och lägenheten här på hisingen ska tömmas och sägas upp, o nån måste flytta in i den övergivna lägenheten så jag slipper betala dubbelt (alex ska träffa min hyresvärd imorgon bitti, om han nu minns det..), och lite så.
Men att flytta är inte enbart till förtret. Man hittar små spår, minnen och fragment från det förflutna, som är rätt kul, och ibland vemodigt. Ett kvitto från sydamerika. Ett foto från en tidigare tid. En hel bunt med bensinkvitton för redovisningen av inspelningen i Mellerud, för det blev många resor till Dalsland under dom där åren. En period som började med att jag träffade Bob på Vågmästareplatsen (där man vipps fann en ljudtekniker, och en vän, och sen ännu fler vänner). När man tänker på tiden efter gymnasiet då det så kallade vuxenlivet började känns allt väldigt svårsammanfattat och aningen snurrigt. Den enda sammanfattningen jag kan komma fram till är att det gått väldigt fort. Förvisso är det ett tagsen man hade champagnefrukost i parken (som jag glömt namnet på) på examensdagen, och det är ett tagsen man flyttade hemifrån. Men det är svårt att stå emot det faktum att tillvaron rullar på med en ganska hög fart. Det finns som en osynlig regel om det spännande, lyckliga och givande livet. Men inget om hur man ska uppnå det där. Jag tror det var Beate Grimsrud, som häromdan sa på radion att man ska ha kul, nu, och inte investera allt i framtiden. Det låter ju vettigt, men samtidigt sitter det en liten Lutter på axeln och knacker hårt och bestämt på örat. “Tänk nu rationellt, och framförallt ekonomiskt”. Men det är ju så trist! Kul, låter både bättre och sundare, och roligare. Gonatt.
Ingen kommentar än.
Jobbar på Hallandsnytt i Varberg idag. Den halländska nyhetsmyllan innhehåller idag rubriker som de här: “Man fick lut i ansiktet”. “Hundbajs ställer till problem”. Samt “Veddigebo kom sjua i plöjnings-VM”. Allt i tidningen Hallands nyheter. http://hn.se/
Jobbar på Hallandsnytt i Varberg idag. Den halländska nyhetsmyllan innhehåller idag rubriker som de här: “Man fick lut i ansiktet”. “Hundbajs ställer till problem”. Samt “Veddigebo kom sjua i plöjnings-VM”. Allt i tidningen Hallands nyheter. http://hn.se/
Ingen kommentar än.
Igår kväll trillade jag in på Kunskapskanalen, en film av Rainer Hartleb gick. Det var Hildburghausen. En film om en familj på den östtyska vischan, som Hartleb följt under ett decennium, både för och efter murens fall. Den är ganska dåligt filmad, och på kvalitén att döma ser det ut som VHS, men den är satan så fascinerande. På gränsen till genialt. Det var länge sen jag hajade till inför en dokumentär, som jag gjorde igår kväll. Dels får vi se rörliga bilder från ett förflutet i Östtyskland. Vardag blandas med lyckliga semesterögonblick. Även Hartlebs egna dokumentation följer en väldigt anspråkslös vardag, och det är först och främst den jag fastnar för. Vardagsbilder som inte handlar om någonting, samtidigt som de faktiskt skildrar en av vår tids mest avgörande omvälvningar, murens fall. Denna dubbelhet blir magisk. Och jag känner att jag verkligen gillar Rainer Hartleb. Det var uppfriskande att se den här filmen, i synnerhet i paritet till hur människor framställs på tv idag. Svt, som är en public servicekanal, går längre o längre mot att ta över de kommersiella kanalernas motton. Desto högljuddare desto bättre. Hildburghausen kändes som en motvikt till det hysteriska, ospontana och konstruerade tv-landskapet. Jag bugar och bockar!
Heppåre
Visa kommentarer (4) »
Jag skall analysera kommande trender återkommer inom kort med prediktion.
Kul analys föresten. Känns som att du kan bli en av aspiranterna till nästa programdirektör på svt. Frågan är då vilken som är nästa trend?
Nej. Det é klart. Vi kan ju ta o lägga ner. Men nånstans tror jag på vikten av att ha en stark public service – radio/tv. Därför känns det trist att se svt sakta men säkert balla ur.. men men. Kunskapskanalen finns ju alltid.
Jag när känslan av att TV-tablån följer följande mönster:
1. titta på ett program som visar hur några människor har det dåligt;
2. titta på ett program som visar hur några människor har det bra;
3. titta på ett program som visar hur några människor hjälper några andra människor som har det dåligt att få det bra.
Så rullar det på mån-tis-ons-torsdag och på fredag blir det musikunderhållning så att man får lite feeling inför lördag då det bjuder sig att visa mer härlig underhållning (gärna av sådant slag att man känner sig lite delaktig på köpet!). På söndag blir det sport för hela slanten.
Nu kommer min poäng med att författa detta svar: Om man nu tycker att det är så förbannat dålig TV i tid och otid (som jag och du menar), varför då inte kort och gott sluta att se på TV? Om det är eftertänksamhet och kvalitet man vill åt genom informationsförmedling så finns det ju 100 andra kommunikationskanaler och uttrycksformer som står till buds. Jag förstår inte fullt ut detta kramande om SVT som den ultimata bastionen för kommunikationsförmedling.
Jag och Elin var på Sicilien förrförra veckan. Det var en välbehövlig resa och semester i ett sagolandskap där den goda maten blev varje dags stora händelse. Bilden ovan kanske inte avslöjar Siciliens kulinariska smaksensationer, men jag kan lova att det var något extra.
Det här är staden Cefalu, dit vi tog oss från Palermo. Som alla småstäder på Sicilien är även Cefalu ett pitoreskt mekka. Här regerar gubbarna. Till höger i bilden ser vi två av dom. De finns överallt, i synnerhet på torgen. Om man ser till de små byarna på Sicilien så kan man få uppfattningen av att det endast bor gubbar här. De går ofta i flock, arm i arm. Myser, diskuterar och äter glass! Kvinnorna eller snarare gummorna däremot kunde man få en skymt av på balkongerna. Där tvätten skulle in eller ut, eller så kanske lägenheten skulle luftas. Tydlig fördelning helt enkelt!
Vi hyrde bil från Palermo, och styrde kosan upp i bergen genom ön ner till sydkusten. På en turistinformation i Cefalu frågade vi om tipps på fina vägar över bergen, och fick till svar att “Nej, för guds skull, där kan ni inte åka. Åk tillbaka till Palermo, o ta motorvägen neråt”!!! Helt vettlöst, enligt oss. Här finns ett makalöst landskap, som inte liknar något annat, och på vägen de mest sagolika små bergsbyar, och de hävdar att vi ska ta motorvägen!?? Och bergsvägarna var det absolut inget fel på, så vad är felet?
Gränd i medeltidsby någonstans mellan Cefalu, och sydkusten.
Götheborg syns i vänster kant, o älvsborgsbron i höger. Från pittovyer i Italien till Göteborgs framsida.. Efter Sicilien väntade vardag, Bob och en vår. Underbart. Igår skejtade jag in nya betongparken vid Färjenäs, och tog sen en kaffe på Eriksberg med tidning och ett vårligt hoppingivande sinne. Promenerade därefter hem, och lyssnade på Kino på podden. Ett väldans bra radioprogram om film, som inspirerar och skapar lust. Känslan av att jobba med film kändes så uppenbar, och självklar på nåt underligt vis (det gör den inte alltid). Mitt stalltipps är i vilket fall som helst programmet om filmmusik från nån gång i vintras.
Broa i fett motljus från södra älvstranden!
Bob i fet grimas på Kville biljard.
Visa kommentarer (2) »
Jodå, mkt pitto, men jag föredrog de mer isolerade byarna i bergen. Och Trapani (som vi inte såg så mkt av, men det verkade lovande). Men att man kunde rida i Cefalu visste jag ej.. det får bli nästa gång, utan snuva..
Var i Cefalu häromåret! Bästa resan på länge. Håller med om gubbarna och glassen=)
Mitt starkaste minne är en ridtur i bergen- höll på att dö av allergisk chock. Tog mig en och en halv timmes fräsande och nysande på hästryggen innan jag fattade att det var hästen som höll på att ta död på mig(och inte skitstark italiensk pollen).
Med på resan hade jag ett stycke toalettpappers-ark. Gentilt det.
Men som sagt, väldigt mysigt ställe
dagens ord; “skitlurigt”. Tänk göteborska, tänk Leif Loket Olsson, tänk Carl Einar Häckner, tänk Glenn Hysén. “skitlurigt”.
Visa kommentarer (4) »
Hehe, jag det där låter ju som en ordentlig fullträff, som är få förunnad!!
Magnus: Du har en familj, men kunde egentligen ha fått grande Loket.
Jepp. Jag och loket Olsson fick feeling i rosa nyans på risåsgatan. När romantikens vindar viner vårdagar som denna, händer det att jag drömmer mig tillbaka.
Idag kanske Lokets häst vinner Olympiatravet på Åby, det står det i tidningen. Härom sommaren stötte Loket även på Mange i spelbutiken på Risåsgatan. Lokets smak för muskulösa unghingstar står sig starkt.
Min morfar gick bort strax innan jul. Begravningen var för några veckor sen. Morfar Heino blev 87 år och han växte upp i norra Finland, någonstans mellan Tornio och Rovaniemi. Morfar fick leva ett långt och händelserikt liv, men det som slagit mig är att det jag identifierar morfar mest med är kriget. Heino ryckte in som 17-åring till fronten under fortsättningskriget. I ca tre år var han inkallad. En tid som naturligtvis präglat hans liv. Men även om morfar, som person, representerade mer än ett krig, så var kriget det som gjorde att jag fick lära känna honom som vuxen.
Inte förrän mamma dog började han prata om sina upplevelser under kriget, och det var i bastun det började. Bastubadandet var en institution hos morfar, och varje besök var inbegripet med ett bastubesök, nästan som en rit. När vi satt där började minnena krypa fram, mer och mer för varje besök. Man fick en inblick i det helvette som krig innebär, och det som stannat kvar hos mig är det tillfälle då Heino och hans förband var placerade ute i skogen i en stuga, och morfar hade fått kaffebönor skickat till sig från sin mor. En av hans kamrater, kalla honom Kalle, ville smaka på kaffet. Vid tidpunkten hade det störtat ett ryskt jaktplan i närheten av stugan, vilket sågs som ett stort hot med tanke på vad de överlevande kunde ställa till med. Morfar förklarade att han inte tänkte hämta något vatten, så om det skulle bli något kaffe så fick Kalle själv hämta vatten. Men Kalle vägrade och försökte få med sig morfar. Morfar vägrade tillbaka, och till slut drar Kalle upp morfar ur stolen. I samma ögonblick kommer ett skott genom stolsryggen. Alla klarade sig den gången, och efter kriget fick morfar tre döttrar. Att i det här hänseendet prata om de små marginalerna och livets skörhet blir nästan banalt.
Det är klart att min bild av morfar har präglats av de här samtalen, men också av att han faktiskt öppnade sig. På senare tid kom även hans kvinnohistorier fram, ett välkommet avbrott från krigets hemskheter. Så i bastun pratade vi alltså om krig och om kvinnor. Rätt komiskt i efterhand. Det var som om det verbala kom igång i bastun, och det var här som jag på sätt och vis lärde känna honom. Under de sista åren satt han mest i sin fåtölj framför TV´n. TV och bastu. Två olika personligheter. Vid TV´n var det svårare att prata med honom. Det hummades mest, och nickades. Men såklart så var ju Heinogroggen ett verktyg för närmare kontakt, men det handlade mest om en skål män emellan, och inte så mycket mer. Heinogroggen var stark, minst fifty fifty. Ibland kunde det bli för många Heinogroggar. Jag har ett vagt minne av en kräftskiva där jag ligger i sängen med nedkräkta lakan, och en hink bredvid mig.
Trots att min bild av morfar inskränker sig till något som enbart är en liten del av helheten så är jag tacksam. Tacksam för att han tog steget och delade med sig av sina minnen. Tacksam för att han lyckades ta sig igenom fortsättningskriget med livet i behåll. Tacksam för det liv han sen gav, och för min släkt som heter Huhta.
Heino får en baddare i Vättern. Plåtbåten har han byggt själv.
Visa kommentarer (5) »
Ok, vad trevligt. Jag bor själv i Göteborg (fast bara några dagar till, sen bär det av till Stockholm). På vilken sida är du kusin. På Heinos eller Ainos?
Va trevligt att se Heinos bild.Han var alltid så vänlig när jag var barn.Det är närmare 20 år sen jag träffade honom sist.jag är din mammas Marja-Liisas kusin och bor i göteborg.
Ok. Vart då? Min morfars hemby heter Tervola.
Intressant…Har själv rötter i dom trakterna via min mamma..
Fint, Frans!
Drömde att vi spelade Gothia cupfinal i natt. “Vi” antar jag var Ljungskile sk (jag minns Figge o Alex). Några minuter före matchstart inser jag att kisset måste ut. Min drömlogik sa att jag måste högst upp i arenan för att hitta en toalett, men icke. Det gick inte att hitta en enda porslinsgud. Vid det här laget är jag mycket frustrerad och stressad. Min kusin Malin dyker upp till undsättning, tror jag. Vi åker hiss ner, o hoppar in i en taxi. I min förvirring och frustration är det helt logiskt. Efter ett tag vaknar jag ur förvirringen. Skäller ut den kvinnliga taxichauffören, o skriker att jag ska ju för fan till Ullevi (där vi kom ifrån). Vi hoppar ur o springer tillbaka. 20 min försenad, o åter på Ullevi (efter att springandes ha kastat vatten). Vi spelar mot något slags afrikanskt lag, o spelet är uruselt. Jag blir inbytt, o börjar spela som back för att sen flytta upp på mitten (helt ologiskt). Det usla spelet fortsätter, men tillslut lyckas motståndarna peta in ett mål, varpå en av afrikanerna gör en konstig grej, som jag nu inte kan komma ihåg. Domaren går på hans linje, och jag blir vansinnig för andra gången i drömmen, o går fram till den orättfärdige, o biter honom i kindbenet. Ansiktet är av plast. Vi kvitterar minuten innan slutsignalen.
Ingen kommentar än.
Chaise. Jag sitter med översättningen av Lanthandeln. Hjälp mig med titeln: 1 Childhood memories and meatballs. 2 The last delivery. 3 The utopian dream. Igår var jag på det säkra men nu när jag frågar runt blir jag allt mer förvirrad. Måste få iväg den idag!
Visa kommentarer (7) »
Jag kan avslöja att det blev förslag nr1. Jag tänker som så att the last delivery känns klassiskt och aningen uttjatat… men det kan bero på att det är för sent att dra sig ur o byta titel.. o att jag ville ha bekräftelse på den titel som legat sen några dagar, vilket inte blev fallet. Så nu får jag bita i det sura och älta detta tills det känns bra.
Marcus: Mannen på Grönland låter som en annan kortfilm. Jag vill läsa resten..
Ja, ni tillhör en majorietet… inte bra för mitt ambivalenta sinne:)
“The last delivery”, absolut.
Alternativ två tycker jag bäst om.
Alternativ två tycker jag bäst om.
min take: childhood memories får mig att tänka på julafton och det är inge kul, meatballs får mig att tänka på paolo roberto så den går bort. The utopian dream får mig att tänka på robotar som förvisso är coolt men kanske inte bullseye. The last delivery har en dystopisk klang som får mig att associera med en ensam man på grönland som nu inte kommer få sin kexchoklad utan istället kommer börja få äta snö. Där har du min hjärna i arbete i 2 minuter, take it or leave it.
Jag är med Mac! Dock är graviditetstiden två till tre veckor..
Visa kommentarer (3) »
Haha. Ja hon mår väl alldeles utmärkt antar jag… Det bidde en mac book pro 17 tum (- tyngsta variant, dock utan ssd). Nu ska det bli åka av.
Hur mår den lyckliga mammon?
Sköj! Vad blev det till slut?
Gå in och se dokumentären Jobbcoacherna på svt-play. En mkt bra skildring av en reform som kostat 3 miljarder. Att se metoderna för hur arbetsökande ska hitta sig själva och hur de uppmanas att sälja in sig själva är genant. Allt från märkliga avslappningsövningar till kriget om de arbetssökande är närmast fysiskt jobbigt att se på. Allt är till salu, inte minst de arbetslösa. SE!!!
http://svtplay.se/v/2116412/dokumentarfilm/jobbcoacherna?sb,p115254,4,f,-1