Mellan hopp och förtvivlan!

Kanske ett slitet uttryck, men det stämmer bra överrens med min verklighet just nu.

Det här är faktiskt första gången i mitt liv som jag är ordentligt pank, och även skuldsatt. När jag var ute och reste, och tänkte på den kommande tiden i Sverige, kunde jag ibland känna en känsla av nyhetens behag – “någon gång ska man väl krisa, och det ska bli intressant att gå in i en ny fas” – typ. Jag kan nu mitt i detta krisandet säga att det inte alls är speciellt intressant. Jag kan bara konstatera att man inte går under (något jag allt som oftast försöker intala mig vid mörkare stunder). Men visst, situationen ger på ett vis perspektiv på tillvaron. För att förstå själva utsattheten i att inte ha några pengar och vara skuldsatt (något som naturligtvis är olika från situation till situation, gradvis från person till person) måste man ju vara där själv. Fångad är ett ord som ganska bra beskriver känslan. Både mentalt och kroppsligt. Man blir hela tiden påmind om situationen, vilket påverkar ens sätt att vara, ens sätt att tänka, ens humör, och man är hela tiden begränsad i vad man kan och inte kan göra. Kort sagt pengar styr. Och pengar betyder mer när man inte har dem!  Till den mentala biten hör att baksmällan från resan har gjort det hela värre. En total tomhet kan ibland ta över. Ångest (som på bakfyllan fast utan alkohol). Jag antar att detta beror just på dessa två komponenter. En stor förändring av ens tillvaro, från lyxvardag i Sydamerika till arbetslöshet i Sverige. Att gå från hundratjugo till minus sjutton (på en skala jag inte vet ett dyft om) gör att man inte hänger med (även om man är förberedd). Häromdan på radion sa en kvinna, som forskade om människor med svåra sjukdomar, att vi inte är vana vid för stora förändringar. Vi är alltså sengångare som måste låta saker och ting sjunka in innan vi godkänner förändringen. Inga konstigheter egentligen. Bara ett konstaterande av sakernas natur. Nu ska jag gå ut i vårsolen och läsa Konsekvenser av Björn Runge.

Heppåre!

/F.

På Slangens soffa för kanske två år sedan. Ett talande foto!

Nyklippt i Alexandria i Egypten. Jag var väl kanske inte fullt så nöjd som jag ser ut att vara! Men vad kan man begära för en tia?

Gossen (barnet till frisören) tyckte tydligen jag såg lustig ut. Förstår inte var han fick det ifrån, men han lättade iallafall upp stämningen!