Affarer. Barn. Hundar. Kvinnor vid rykande matstand (alltid frityr). Mobiltelefonforsaljare med lockande reklamblink. Ljusen och livet glesnar. Det bar uppat, och snart omfamnas vi av en tat dimma. Bussen kranger. En vattenflaska aker fram o tillbaka. Far kanslan av att bussen kors med autopilot. Sikten ar endast nagra meter. Men jag kanner mig ovanligt lugn (alla bergspassager har kanske givit radslan en torn). Den spanskdubbade filmen borjar. Ingen verkar bry sig. Det ar kvall och manga vrider sig i somnforsok. Ett barn borjar skrika. Bussen kranger. Flaskan slar. En stark urinlukt sprider sig (en klassiker i den har delen av varlden. Toalettlukten sprids med ac-anlaggningen. Jag har varit med om varre..). Barnet skriker (barn borde vara barnforbjudna pa bussar, och jag borde ga i en sjalvbeharskningskurs). Vi far fram i mjolkvaven likt en stillastaende tidskapsel. Snart ett annat rum, en annan tid. Men dimman lattar och vi far utat. Resan nedat laglandet har borjat. Det enda som hors ar satenas skramlande. Satena ar for ovrigt feldimensionerade. Svanken varker. 15 timmar kvar. Den fratande urinlukten har upphort. Jag dricker det sista av vart tetrapacksvin (det importerade vinet i Peru ar dyrt!). Chaufforen slapper pa bromsen. Vi susar utfor backarna som verkar vara oandliga. TVn lyser svart. Jag somnar. Frukoststopp i okensamhalle. Hettan trycker redan (tydligen varmaste platsen i Peru). Mina hoglandsanpassade raggsocksbekladda fotter svettas. Kycklingmacka. Resan fortsatter. 8 timmar kvar. Annu en dvd aker in. Charmor efter charmor sjunger ut sitt hjartas sorg i inspelningar fran 70-talet. Busskvinna sitter som forhaxad. Utanfor stekhet oken. Gra sand och graa berg. Manniskor har anda bestamt sig for att bo har. Hyddor. Byar. Glassforsaljare susar forbi.
Plotsligt havet! Det efterlangtade Stilla havet. Jag kanner mig upprymd. Lattad. Efter veckor av berg och ater berg har min havslangtan blivit allt starkare. Nu ar det har. Blagrona vagor slar in mot okenstranden. Fortfarande grasvart sand sa langt ogat nar. Men pa ena sidan stracker Stilla havet ut sig! Det gra overgar i gront. Oknens skjul forvandlas till statliga rivierahus. Tjejen pa hoger sida haller en vaska krampaktigt i sitt kna. Munnen gapar. Hon sover. Munnen gapar sig igenom oknen, havet och det grona. I hogtalarna skranar nu en forfarlig talkshow. Tjut. Tjat. Det inspelade skrattet danar (bussen sitter tyst). Allt overrostas. Inte en tanke gar igenom oskadd. Mitt tinitusora tjuter aven det (trots oronproppar). Jag kokar. Jag forbannar. Jag biter mig i handen. Jag borde ga i en sjalvbeharskningskurs (el be nagon sanka, vilket jag faktiskt gor senare trots att hela min svenska forsiktighet skriker av forskrackelse).
Snart en ny forstad. En ny huvudstad. Lima ar har och vi ska till stranden och bada!
Heppare!
/F.