Efter en lång tid utan arbete fick jag i torsdags dubbelt upp. Först kompletteringar av filmprojektet jag jobbade med i somras, sen kom erbjudande från Västnytt som fågel Fenix. Jag tackade självklart ja till båda jobben, vilket gjorde helgen till en slags prövning. Två arbetsveckor på en är inget att rekommendera, men med tanke på den ekonomiska situationen så hade jag kunnat ta tre jobb av bara farten..
Västnytt ja. Tillbaka på ruta två (rent karriärmässigt är TV4fyrstad ruta 1). År 2003 började jag vikariera där och det var en fantastisk era som påbörjades. En ny stad, en ny tid och ett nytt jobb (om något osäkert). Jag var 21 år och bara tanken på att man en gång skulle fylla 25 kändes avgrundsdjup. Nyhetens behag förgyllde allt. Livet lekte. Jag träffade Calle på Västnyttredaktionen och vi började spela schack i väntan på nya uppdrag (som inte duggade värst tätt där. Det här låter fö som en kass novell i okej från 95..). Det var avenyn som gällde på afterworken, sen en extra allt på Burger king innan hemfärd upp till Johanneberg. Vad som hände sen efter hösten 2003 vet jag inte riktigt. Det har gått så snabbt. Det är klart jag vet ungefär, men till skillnad från den där hösten så är tiden därefter mer suddig och svårare att definiera. Jag kan inte komma ifrån att man behöver uppbrott men jämna mellanrum för att tiden inte ska uppfattas som en sån där tjock odefinierbar dimma. Jaja. Nu är jag snart 27 år och är tillbaka på den arbetsplats som inledde en ny era. Håller samma sak på att hända igen? Det känns faktiskt så. Svt har flyttat. Jag har flyttat. Jag är inte ihop med Lotta. Men jag är däremot ihop med Elin. Nya känslor och förutsättningar. Och när jag går promenaden bort till det fashonabla bygget som en gång var Hasselblads känns allt nytt igen. Otryggheten i att inte veta om man ska jobba nästa vecka är dock väldigt bekant, men det känns ok för det är en slags nystart. Och den nystarten är oerhört välkommen. Samtidigt frågar jag mig hur länge man ska hålla ut. Svt rekryterar numera enbart via bemanningsföretag. Så osäker bransch har blivit än mer osäkrare. A-kassan slår bakut så fort de hör ordet bebamann.., och deras sätt att tackla situationen är att neka folk a-kassa som jobbar för dessa företag. Det är naturligtvis helt galet. Valet man står inför är således inte helt enkelt. Nystarten har ett plastigt skimmer över sig. Ambivalensen ekar. Ena stunden känner man sig blåst och utnyttjad, men annars känns det rätt ok. Som att det går i rätt riktning. Men hur som haver känner jag mig lycklig. Ambivalens ja, men också balans. Det finns en framtid, och den ska levas.