“I like to boat, but I just don’t want to ever be referred to as a ‘boating enthusiast’.”

I torsdags satte jag Wolf Peoples 70-talsdoftande platta Steeple i lurarna och styrde kosan norrut. Jag cyklade via Tjörn och Orust upp till min systers sommarställe på Vindön vid Norra Orust. Det gick smidigt och fint, även om 160:an, som är enda vägen som går igenom hela Orust Söder-Norr, skulle behöva sig en refug. En och annan idiot tutade på mig när jag cyklade på det enda stället man kunde. Efter ett toabesök i Henån tänkte jag att det ju bara är en backe upp och ner, eller kanske två till Vindön. Det var nåt i stil med sex. Jävligt tärt. Hur som haver, väl framme var jag tvungen att svalka mig i det varma vattnet, få öl och mat och åka ring efter min svågers båt. Det hade jag inte gjort förr och visst fan var det kul! Det åts och dracks och åt och dracks och nere vid hamnen kokades levande kräftor inför den stundande kräftskivan. Det var en fin kväll, som avslutades på syrrans soffa, bredvid hennes tvååriga dotter som några gånger under natten tappade nappen. Agerade helt enkelt morbror även nattetid.

Nästa dag kom regnet. Jag satt och löste korsord medan min syster stickade Pippitröjor. Hennes söner satt och kollade på film hos grannungen och jag blev framåt eftermiddagen lite uttråkad och kände att det var dags att dra vidare. Sagt och gjort, till tonerna av playlisten Dansa, Fastän (som även innehåller Fuck Buttons Bright Tomorrow i min originaltappning) gick det fort över till Rotan, Lanesund och runt Herrestad, men backen upp till Blåkulla var riktigt seg, sedan rullade det på igen, tog en macka på den fiiina Strandpromenaden som snart bara är en massa sletna bräder? Backen vid Landbadet är nog den brantaste på hela färden. Huja! Och i Forshälla kom ett hällregn från Hank, fi fan! Men väl i Ljungskile fick man varmt kaffe och en macka. Både jag och farsan somnade i varsin fåtölj när det var fem minuter kvar på westernrullen Wild Rovers. Jag tittar mer på tv hos mina föräldrar än vad jag gör hemma. Men det fina är att vi numera ofta kollar på TCM hos far. Yay! För några veckor sedan började jag söndagen med en dos Casablanca. It’s the beginning of a (kinda) new friendship.

När jag vaknade efter nio-tio timmars välbehövlig sömn dagen därpå var vädret fortfarande trist, men vi bestämde oss ändå att åka ut på sjön, jag och Ulven, som skulle komma upp från Götet. Medan vi väntade på henne gav far mig en genomgång av båten och sa att den ibland började koka. Han sa inte vad jag skulle göra om det skedde och inte heller frågade jag. Mañana, mañana… När väl Ulrika kom tog vi en färd ut i det grå vädret, tuffade bort i fem knop till Slussen där vi tog varsin burgare. Top notch. På vägen tillbaka kändes det som om vi åkte söderut precis före det fina vädret. Det kom ikapp oss när vi badade vid Dirhuvud, där jag och Fedda en gång i tiden spelade in en film där vi lekte nakna grottmänniskor. När vi skulle åka därifrån började strulet. Jag glömde fullkomligt bort aktertampen och medan Ulrika, som tog om hand om den främre, ropade på mig att dra upp den hörde jag ju bara motorn som snurrade på bra, bra, och inte alls. Tampjäveln satt i propellern och vi kom givetvis ingenstans. Jag bytte om från blöta jeansshorts (efter hällregn dagen därpå lät far mig leka Tobias hela helgen) till blöta badshorts och stack ner och försökte styra ur tampen ur propellern. Den jäveln hade satt sig mellan propellern och den som driver runt den, efter att ha rådslagit med far via lur skar jag loss skiten, kallt som fan var det att mecka där nere. Men tack och lov kom motorn igång och vi kunde ta oss tillbaka till slut. Alltid är det nåt. Vi fick massa mat och sov bort misären.

Idag regnade det hela förmiddagen och jag såg med glädje framemot att cykla hem de sju milen till Götet. Huja. Det kommer bli kallt. Ulrika åkte tåg och jag tippade på att det skulle ta fyra timmar om det inte regnar alltför mycket. Och dra på trissor, det kom faktiskt bara några droppar i Backa, men däremot var det motvind hela jävla vägen. Men nu är jag hemma och har varit värd både kebabpizza och choklad, javisst.

Det var denna helg det, hur blir nästa? Vilka ska på WOW? Mitt schema ser ut så här.

Den heliga treenigheten.

Fadern, Saade, är nya för mig, de är några jag vill lära känna, men känns otillgängliga och svåra att komma tätt inpå. Trots det tycker jag hemskt mycket om dem. 

Sonen, Russian Circles, är nästan en reinkarnation av mig själv, instrumentell, hård postrock med löjligt bra trummor. Bästa spelningen sedan Primavera.  

Den helige anden, Boris. Det finns så många vackra passager i denna heliga skrift, men jag väljer att förbli agnostiker. Men ack vad vackert det vore att ha tron i sitt hjärta. 

Tuppsåsindränkta falafel är mitt oblat, valfri öl mitt vin och Truckstop Alaska min kyrka. Tack gode gud för kvällens psalmer. Amen. 

Bright Eyes.

Ikväll spelade ett bra band i Azaleadalen, numera i unga medelåldern som en annan. Det är inte ett band jag pröjsar massa stål för att se så jag tänkte reka lite om det fanns nån motsvarighet till Ullevis Snikens kulle. Jag slinker in från Slottsskogsvallen-hållet där några vilsna funktionärer är osäkra på om det var där avgränsningen var. Det var den, så jag begav mig uppför berget och in i skogen. Det är ju det som är det fina med vår Slottsskog, det är ingen park, det är en skog. Efter att ha följt en stig en bit drar jag norrut och rätt in i skogen. På sina platser har få människor gått, det är där myrorna regerar. Jag tyckte musiken överröstades av dessa myror, att deras små fötter på torra löv lät mer än basen från Conor o Co. Min mobilfilm sade annat så den får ni inte se och höra. Jag hittar en flicka som sitter och käkar macka på sin long board och njuter av att höra lite, jag ser flera par studsa ut ur skogen här och var, om de letar efter en bra spot eller bara har ägnat sig åt snusk kan jag inte veta. Jag åt årets första blåbär, det smakade inget, jag åt årets andra blåbär, det var fylligt, jag åt årets tredje blåbär, det blev jag mätt på. Jag letar mig förbi en av entréerna och upp till älgarna där ett flertal hipster med tillhörande ungar tar sig en picknick. Jag inser att det var bäst ungefär vid myrstacken och beger mig tillbaka, det är ju ändå där jag lämnat cykeln. Jag får ingen musikupplevelse mer än att jag uppskattar Lover I don’t have to love:s Do you like to hurt? I do, I do! Then hurt me!

Istället för en konsert får jag en skitfin timme i skogen där solen sipprar ner genom löven på det fallna trädet, på blåbären och på mig. Jag cyklar hem med värme i både kropp och själ.

Förresten har jag börjat skriva för Rockfoto för att få gå på spelningar gratis. Och för att det kan vara småkul att skriva. Det gör väl dock att man skriver än mindre här…