Oops, they’re gonna do it again!

Snart kommer Volume 2, Zooey Dechanels och M. Wards andra som She & Him. Den ser jag varmt fram emot. Annat trevligt just nu är Caribous Swim som växer just nu. Likaså är det med Sigur Rós sångare Jónsis platta Go. Han kommer ju till Way Out West. Sedan ser jag fram emot Dr. Dogs Shame, Shame. Dr. Dog är årets hittills bästa upptäckt från Primavera Sounds lineup. Deras Fate från 2008 är helt klart bästa skivan jag missat de senaste tre åren. Ladda ner den här. Bästa gubbrocken sedan, erm, Felice Brothers, kanske. Jag missade Felice på Primavera för några år sedan, det grämer mig lite. Jää jää, just det, jag tänkte krypa lite till korset och här ge er min årsbästa-lista från förra året, som den såg ut då jag var på Rockcirkel-mötet, Crapify-länkar och allt:

1. Bill Callahan – Sometimes I wish we were an Eagle. (Drag City finns inte på Crapify)
2. M. Ward – Hold Time.
3. Animal Collective – Merriweather Post Pavillion.
4. Aidan Moffat & The Bestofs – How to get to Heaven from Scotland.
5. The Xx – Xx.
6. The Wave Pictures – If You Leave it Alone.
7. Cass McCombs – Catacombs.
8. The Bear Quartet – 89.
9. Eels – Hombre Lobo.
10. PJ Harvey & John Parish – A Woman a Man Walked By.

9/10! Inte illa, Spotify!

Tyckande och smak / Vinst-maximering i konsertvärlden.

Jag är lite lullig, har precis kommit tillbaka från en spelning med Local Natives på Sticky. Jag tänkte dela upp den här essän i två delar:

1. Identifikation ger dig din musiksmak?

Jag gillar Local Natives, de är riktigt duktiga på att bygga bra melodier och de har tagit det bästa av flera av de senaste årens indiesucéer såsom Fleet Foxes stämsång och The Dodos “trumma på kanten av trumman”. Att de sedan har lyssnat en hel del på Animal Collective går uppför mig nu när jag sitter här och lyssnar på original-versionen av deras fantastiska Purple Bottle (Purple Bottle (Stevie Wonder version)). I detta original så finns en vers där de sjunger “I just called to say I like you” likt Stevie Wonders “I just called to say I love you”. De skickade låten till Stevies manager, som hatade den, och vägrade att låta dem ha med den versen, så den fick strykas. Låten är suverän oavsett om den versen är med eller ej. Nu fick jag för mig att jag inte faller för Infödingarna för att de känns daterade, men det stämmer ju inte riktigt, de har ju bara kramat ut essensen ur de senaste årens musik. En annan anledning till att jag inte omfamnar dem totalt tror jag har lite med vad man kan identifiera sig med. De är helt enkelt för coola, de har sina flanellskjortor, mustascher och essens-musik. Det blir för mig rätt ointressant i längden för en ytligt ointressant herre som undertecknad. Samma sak är det med Vampire Weekend, de gör förträfflig musik, men är för coola för att det ska tilltala mig till fullo.

Jag tittar på min lista över vad jag lyssnar mest på och finner flera band som Shelley kallar Sad Bastard Music (hon kallade mig för övrigt en romantiker ty jag vill att de låttexterna nån gång ska vara sanningen) och det är deras texter jag känner igen mig i. Jag menar, jag tyckte inte musiken på Eels skiva från förra året, Hombre Lobo, var så värst fantastisk, men med de texterna gick den rakt in i mig. Sån är jag.

2. Vinst-maximering i konsertlivet.

Jag gillar verkligen inte utvecklingen i konsertlokalsvärlden, ikväll var jag som tidigare påpekats, på Local Natives konsert på Sticky. Enligt uppgift av bland annat den ohövlige vakten som slängde ut oss från soundchecket (så tidiga var vi) skulle bandet börjar 21.30. Det är tiden som getts innan kvällen i ära lika så, 21.30 står de lokala infödingarna på scen. Vi är där strax efter åtta och möter upp med några kortare vänner, som är där tidigt för att få tag på det eftertraktade stolarna på andra våning, där man ser perfekt oavsett kroppslängd. Det spelas musik, mycket bra musik, två Beach House-låtar och ett störande moment när jag inte kommer på att det är en Born Ruffians-låt. Problemet att det är på en fantasiskt hög nivå, så att jag hamnar mitt emellan Mullis och Sara. Den höga volymen gör det mer eller mindre omöjligt för Sara till höger om mig att höra Mullis på min vänstra sida. Jag trivs jävligt dåligt i sitsen där jag måste välja mitt umgänge istället för att försöka skapa nån sorts samkväm. För att inte tala om Saras kompis Elin, som sitter där borta, på andra sidan bordet! Det är lönlöst. Det är så jävla stark volym att man helt enkelt inte kan föra en vettig konversation, man får ta till skrik om man alls vill konversera. Tanken är givetvis att man ska “hålla käften och dricka”. Konsumera mera! 21.30 skulle de börja sades det. Strax innan tio kommer killen som ska sköta ljuset (vi står precis bredvid ljusbordet) varpå vi givetvis frågar när de ska börja spela och får då svaret “om fem minuter, vid tio”. Gött stäm. Jag tror de börjar tio över, alltså är det halv tio man säger till folket, tio till personalen, och sedan kanske bandet vill dricka upp sista pilsnern innan de går på. Där fick Sticky en halvtimme till av bärs-försäljning. Och nu, det här med att de ska börja halv tio, det har det ju sags i många år, kanske du tänker nu, men egentligen så har det funnits en oskriven regel om att förbandet kanske kan börja vid halv tio och huvudakten runt halv elva. Så har det ju alltid varit, varför ändra på det? Jo, för några månader sedan var jag på en spelning med Fuck Buttons på Parken, jag och en vän släntrade in vid tio i tio-tiden och förväntade oss inte att ha kommit mitt i spelning, men det hade vi. Vi fick förvisso komma in till halva priset, men att starta en spelning halv tio är fan inte ok. Det är ju på gränsen till Konserthuset. Det här är en klubb-spelning. Hur vinst-maximeras då en klubb-spelning? Jo, det hela är mycket enkelt, vi lägger den så tidigt att vi kan starta en klubb efter spelningen. Så var fallet denna kväll då communityn Nattstad skulle ha nån klubb efter Fuck Buttons gett oss, en helt annan publik, en timme underbart dunkande noise.

Playlist August 2009.

Jag gjorde en playlist med riktigt bra låtar från i år. 20 stycken blev det. Sedan tänkte jag för skojs skull kolla hur många som fanns på Crapify. Till min förvåning fanns Vivid Youth, som jag skrev om häromdagen, men varken Bonnie ‘Prince’ Billy eller Bill Callahan gick att finna. Amerikansk folk-indie är tydligen det som är svårast. Till och med Hajen fanns. Jää jää. Välj själv om ni vill ha 13 eller 20 låtar.

Animal Collective – My girls
Antony & the Johnsons – Another world
Béla Fleck – Kinetsa
Bill Callahan – Too many birds
Bonnie ‘Prince’ Billy – You don’t love me
The Books and José González – Cello Song (Nick Drake cover)
Danger Mouse and Sparklehorse – Just War (with Gruff Rhys)
Death Cab for Cutie – My mirror speaks
Eels – Tremendous dynamite
Fanfarlo – I’m a pilot
The Flaming Lips with Stardeath & White Dwarfs – Borderline (Madonna cover)
Hajen feat. Tvärvägen – Rats and Rifles
M. Ward – For beginners
Magnolia Electric Co. – It’s made me cry
Michachu & The Shapes – Golden Phone
Morrissey – That’s how people grow up
Pastels and Tenniscoats – Vivid Youth
Wilco feat. Feist – You and I
Yo La Tengo – Here to Fall