Nyle “Let the beat build”

Min favorit för veckan. Vem ger mig en Red One i födelsedagspresent?

Ja e inte twitter

Först och främst: Robert Gustavsson-referens. 10 poäng! Men nog med skryt. Här följer inte en blogg, utan blott en förfrågan apropå nedan publicerade hallelujahn om Twitter. Jag är nästan färdig med en Twitter-liknande mikrobloggfunktion här på Heylisa och vill lufta mina funderingar med er, kollegor och vänner.

Namnförslag: spårvagnsmikroblogg —Trikker, den 3,5:e dvärgenmikroblogg — Snitter, aggressionsmikroblog — Kickers, knasig produktplaceringsmikroblogg — Skittler, passiv tråkmikroblogg — Sitter. Mustasch- och frisyrmikroblogg — Fritzler. Och så vidare.

Det kommer alltså att handla om möjlighet att posta två olika sorters inlägg — antingen ett vanlig inlägg, likt detta, eller en enkel rad. Den senare raden visas på ett annorlunda sätt och fältet för att skriva in sitt lilla budskap finns, för oss inloggade Heylisor, direkt här under namnen. Man behöver alltså inte gå in i WordPress för att skriva, det räcker med att vara inloggad.

Det är alltså ganska enkelt att konstant mata in one-liners från sin menlösa tillvaro. Och det ska, hoppas jag, vara lika enkelt att kommentera dessa menlösheter. Men det kan ju inte tävla med det riktiga Twitter, så för er som använder det blir det lite tokigt. Alternativet är att integrera Twitter-feeden, men då måste alla skaffa riktiga Twitter alternativt inte vara med i gänget.

Vad tycker ni? Jag vill mest ha det för att kunna skriva av sig lite snabbt och lätt, utan omfångs- och kvalitetskrav. Kommentera!

Fleet Foxes “A Take Away Show”

Från La Blogotheque

Jag är ingen superstor fan av Fleet Foxes — jag föll för White Winter Hymnal och dess suveräna video — men albumet gjorde inte lika mycket för mig. Tydligen är det videoformatet som gäller för mig och pojkarna, ty ovan funna livespontaniteter framkallade känslor av äkthet och genuinitet som jag inte känt på ett bra tag.

Jag är en studiomusikkille (växelvarm). Jag kan uppskatta energin i en konsert men ser det utgivna ljudet på skiva/fil som det definitiva, det precisa hantverk som avsändaren avsåg för mottagaren. Men i det här fallet finner jag mig förtjust och nedcharmad på rygg av den nakna talangen. And lovin’ it!

Q&A

Mitt i min andra åttiotimmarsvecka i rad måste jag dela med mig av följande korrespondens.

Under dessa två veckor jobbar jag tillfälligt på en PC och gör en massa retuschering. När jag går loss med penseln brukar jag använda det numeriska tangentbordet för att snabbt skifta opacitet och flöde/flow på penseln. Trycker jag 4 får jag 40% opacitet och trycker jag skift+4 får jag 40% flöde. Inga konstigheter. I Windows vill inte skift+siffra fungera, så jag mailar min vän och Factory-bildguru John (aka. Fjoghn) och frågar hur man snabbt kommer åt flow.

Idag får jag dessa budade till kontoret:

Mannen i fråga har tidigare även anonymt skickat skickat 70–80 utklippta Hagbard-strippar från GP i ett till synes väldigt officiellt, byråkratiskt fönsterkuvert. Min hatt är konstant av.

Jag jobbar med musik

Sedan urminnes tider, bortsett från 1980-talet, har den västerländska människan kunnat använda musik för att förhöja sin prestation på olika plan. Rätt musikval kan göra skillnaden mellan total koncentration och en hopplös kamp för tillgång till hjärnans mest grundläggande funktioner. Det är min övertygelse att det bakom varje kvinna som står bakom en framgångsrik man finns ett musikstycke ansvarigt för 90% av framgången. Vem som ligger bakom musikstycket, vad de har för kön och var deras partners står/ligger orkar jag inte gå in på, men min poäng är simpel: Alla goda kulturyttringar har förmågan att lyfta det mänskliga tänkandet lite över vardagshorisonten, och av dessa är musik den som lättast kan lägga grunden för en mini-trans, ett primitivt första stadie av zen. Vissa har säkert gåvan att sätta sig i ett sådant tillstånd helt på egen hand. Men i vårt brusande, sammarbetssjuka samhälle tror jag att det blir svårare och svårare. Så när det konstanta, kollektiva samtalet blir normaltillståndet gör i alla fall jag produktiva raider med hörlurarna på.

Musiken, eller i alla fall den ljudande delen av den, är också en av de där luriga, eterburna företeelserna som ingen äger men som är svår att skärma sig från. Ej ägbara saker som lever i det livsfarliga utrymmet mellan människor — och som dessutom är extremt utsatta för smak, status och humör — är ett garanterad upphov till sociala svårigheter (och därmed också Metro-krönikor).

Jag cirkulerar alltså runt den sovande björn som heter Musik På Arbetsplatsen. Nu har jag turen att verka på en arbetsplats med pinsamt låg medelålder och en rejäl social likriktning, så mina musikaliska våndor är säkert väldigt lindriga jämfört med hur det kan vara. Jag kan med fasa föreställa mig hur det är på arbetsplatser där det spelas radio. Radio är aldrig bra. Arbetsplatsens radio handlar om att fylla det tomma utrymmet mellan kollegorna med något som ingen gillar, men som väcker minsta möjliga irritation hos så få individer som möjligt så sällan som möjligt. I bräschen för förfinandet av denna konstart hittar vi de gäng av väldigt ljushyade typer som just nu, av någon anledning, bedömmer det viktigt att visa upp de ansikten som rösten kommer ut ur på var och varannan abribus.

I vår ateljé spelas som tur är aldrig radio. iTunes-bibliotek delas ut och folk vet vilka preferenser annat folk har. Den musik som spelas ligger nästan konstant innanför gränsen för vad jag skulle kalla “bra”. Men oavsett hur bortskämd man är med onormalt bra, kollektiv musik kan den aldrig ge den individuella zen-effekt jag (ibland) söker i arbetsmusiken, kanske för en person men inte för kollektivet. Alltså har den endast ett syfte som Bakgrundsmusik™. Den får skvala på i bakgrunden och ge en trevlig känsla, men den som söker göra en musikstödd produktiv raid får linda in sig i två lager musik — högtalare + hörlur. Det är väl egentligen inget fel med det, och jag känner att jag inte riktigt vet var jag vill komma här, men… jo! Det jag finner intressant är rädslan för tystnaden.

På lördagarna brukar jag och Maja spendera ett par timmar på biblioteket, hon pluggandes och jag jobbandes. Ge mig två minuter med den stillsamma tystnaden där och jag jobbar snabbare, bättre och mer fokuserat än jag någonsin varit i närheten av på jobbet. Givetvis spelar sällskapet och sinnelaget in, men jag hävdar ändå att den positivt laddade, respektfulla tystnaden hos biblioteket är det idealiska arbetsklimatet. För mig då, för så tänker fenomenologen. För andra är tystnaden tydligen motsatsen. När hela ateljén är så försjunken i intensivt arbete att ingen märkt att musiken tystnat kommer vår chef till slut ut och undrar varför vi det är så lugnt –- har vi inget att göra?

Bakom varje prestation finns en utsökt bit tystnad och/eller ett par slutna hörlurar med helt rätt låt i.
 

Den bästa jobbmusiken just nu:

1. Dosh.

   Martin Dosh har aldrig släppt en dålig skiva — alla är de grymma att jobba till. Instrumentell musik har ett försprång vad gäller lämplighet, det är uppenbart. Dosh lyckas också med den delikata balansen mellan en mjukare, mer svävande ljudbild och ett något högre tempo, mellan repetitiva loopar och konstant stimulans.

2. Hauschka.

   Den konstiga tysken Volker Bertelmann som tagit över preparerat-piano-facklan efter John Cage har tillsammans med Dosh varit det säkra kortet under några år nu. Med samma repetitiva kvaliteter som Dosh, men ännu simplare och med piano/stråkar — klassiskt meditativt!

3. Four Tet.

   Fasiken, jag får uppdatera här. Glömde helt av Four Tets oumbärliga “Rounds” som varit med länge i gemet, men fortfarande är praktiskt taget perfekt att jobba till.

4. Fever Ray.

   The Knife har alltid funkat bra att jobba till. Rent allmänt har det varit mer dansmusik tidigare, men just nu är den lite ute i kylan. Fever Ray har ändå ett lugn och en försynt, heltäckande ljudmatta som löper mellan låtarna. Det är också en viktig kvalitet: ett homogent album –- inga samlingsskivor!

5. Bon Iver.

   När all ork är slut och man ropar på mamma finns alltid Bon Iver där som tröst och lugnande medel. “Re: Stacks” är universalmedicinen för brist på ro, harmoni, lycka eller hopp. Den kommer med bundlad med en doft Maja och en mörk, mysig julkänsla. En motande gatekeeper till galenskapens karga stäpp.

6. Beirut.

   Bobblare: Beirut, framför allt den elektroniska halvan av den senaste dubbelskivan, kan vara lite för påträngande som ackompanjemang ibland, men när man vill ha liv, fart och fläkt — då jävlar!

Life’s a pitch

And then you die.

Ja, varför inte gå ut hårt och markera min återkomst till Heylisa med en rejäl dos vitscynism. Om jag ska ägna mig åt någon sorts cynism är det den jag helst vänder mig till. Jag ser mig inte som en cynisk person, men har ändå en förmåga att identifiera möjligheter för cynism och jag märker att det är lätt att falla in i ett sådant spår när man ska göra det jag tänker göra nu. Jag tänkte nämligen avhandla de senaste två-tre åren, för att sedan kunna fokusera på allmänt nonsensbloggande. Här kommer jag, Ganges!

Jag heter fortfarande David och jag är lika gammal som er, ni som vet hur gammal jag är. Jag bor huvudsakligen i en liten, liten lägenhet i Mölndal men har hjärtat i en lite liten, men lite större lägenhet i Linköping. Där finns nämligen sedan ett år tillbaka Maja, kvinnan jag precis fallit pladask för sist jag gjorde sorti från Heylisa-scenen. Hon har avverkat ett års studier i denna ort, och har två kvar. Eftersom jag med kropp och själ hör ihop med denna Maja ägnar jag så mycket tid jag kan i Östergötland med henne, fullt upptagen med att lapa varje droppe nektar ur livets söta.

Övrig tid spenderar jag i Göteborg samt Göteborgs rövhål, som Jenny så fint döpt Mölndal till. Detta får dock stå för henne, då jag personligen är rätt förtjust i denna kommun. Däremot är jag mindre nöjd min aktuella inkvartering i densamma, men det ska inte rövhållet klandras för. Det är å andra sidan inte så mycket vaken tid jag spenderar i denna lägenhet, så för tillfället duger den gott. Återstående tid vigs åt mitt arbete; min börda, min last, min passion och min huvudvärk. Det är en komplex sak, ett upphov till mycket ambivalens. På min arbetsplats får jag nämligen göra precis vad jag vill. När mina kollegor frågar: “Kan du göra sånt här?” säger jag ja. Oftast har jag aldrig gjort något liknande, men i min konstruerade whirlpool of possibility är allt möjligt.

På så sätt finner jag mig själv göra jobb jag aldrig kunnat varken drömma eller mardrömma om. Konstruerad whirlpool? Muterad whirlpool! Jag surfar på dess vågor med en motion graphics-affär för sexsiffriga belopp i segel, med ett stim av idéer och aningar men en erfarenenhet som förångas vid blotta åtanken. Sånt ger mig huvudvärk. Sånt ger mig ett olugn, en olustig känsla i magen, men med ett steg åt sidan, ut ur strömmen, vet jag hur det är allt jag någonsin drömt om  — yrkesmässigt. Det är fruktansvärt utvecklande. I min konstruerande whirlpool of possibility lär jag mig nya saker var och varannan timme. Och om det är något som driver mig, har jag kommit på, så är det jakten på kunskap. Jag hoppas innerligt att den snart avtar, och jakten på vishet, strävan efter ro, tar vid. Måste bara lära mig hur man gör.

On a different note:

Lathund för Heylisa 3.0

Eller “WordPress 101″

Nej, dra på trissor, fuck off, se på fan och så vidare – vi har äntrat en ny Heylisa-era! Från och med nu är allt ombyggt och bygger i grunden på WordPress, precis som allt annat på hela Internet. Ert senaste inlägg är överfört till detta nya system, men ni kan komma åt den gamla sidan på den här länken. Dock gäller samma regler som i övrigt i samhället – gamla grejer ersätts med nya och ska slängas, slängas åt helvete och aldrig användas igen. Så se /old.php som ett museum. No touching!

Textredigeraren

Ladda upp media

I och med detta fantastiska WordPress, och vårt nya webbhotell, kan vi nu erbjuda er att helt vilt ladda upp precis vad fan ni vill. Förslagsvis bilder, filmer och ljud. Och förslagsvis för att infoga i era inlägg, för annars kommer ni inte åt filen. Ladda upp gör ni genom att klicka på valfri av de fyra gråa ikonerna vid “Ladda upp/infoga”. Där kan ni välja att hämta en fil från datorn, från en annan sida på Internet eller en redan uppladdad fil i ert mediabibliotek.

Viktigt för att få detta att fungera är, inte helt oväntat, att gör allt rätt. När vi valt er fil från exempelvis datorn, kommer rutan att förvandlas till något liknande den ovan. Där är det viktigt att ni ger bilden, filmen eller ljudet en titel men framför allt att:

• ni i fältet Länkadress klickar på knappen Filadress. Detta gör att vi kan klicka på, till exempel, bilden och se den i större format än den tumnagel som infogas i inlägget.
• ni klickar på Infoga i inlägg för att avsluta processen och få in bilden (eller dylikt) i inlägget. Spara alla ändringar sparar era inställningar till nästa gång, vilket kan vara bra, men det får inte fram någon bild i ert inlägg.

Etiketter

Innan ni Publicerar eller Sparar utkast av ert inlägg kan det vara festligt att tagga sin skapelse med diverse nyckelord, det vi kallar Etiketter. Det kan vara precis vad som helst, och är helt frivilligt, men försök att få in Lars där så mycket som möjligt.

Din profil

Under Profil kan ni ändra diverse information om er själva. Det enda som visas offentligt på sidan är dock kortnamnet (David, Bob osv) och det är också det enda ni inte kan ändra. Det ni gärna får lägga till är en presenterade text av valfritt fientlig grad i textrutan Biografisk info. Komisk titel javisst, men det kan vara kul för våra externa läsare att få någon sorts förolämpning kastad i ansiktet när man klickar på ert namn under rubriken i respektive inlägg.

Avslutningsvis

Hoppas att detta blir ett fall framåt för Heylisa-civilisationen, och att ni inte finner teknikskiftet hindrande. Vi hoppas på att det ska vara något att hänga i granen. Som ni märker är både infosidan och gästboken borta, så sådant innehåll får köttas in i er profil och i kommentarerna för varje inlägg.

Det här är ett arbete vi grejat med i knappt en vecka, så det finns garanterat buggar och givetvis förbättringar att göra. Men det märker vi ju. Blog away!

PS. HEJ ALLA DET ÄR DAVID!