Jessica Gedin! I senaste Spanarna [Fredag 15.03 men som jag efterhandslyssnar nu] bryter hon förtrollningen som bärare av ett omvälvande nyhetsbudskap.
På 60-70 talet hävdade man tydligen, enligt J.G, på fullaste allvar att personer med “Y-namn” var överrepresenterade på fabriksgolv och i fängelser. Nu har emellertid en etnolog gjort en studie om det hela (detta kan man forska om ja!) och kommit fram till att “Y-namnets” förbannelse enbart är en myt.
Vän av ordning tänker: Men jag då!? Är inte alla mina empiriska exempel goda nog? Jag känner både Conny, Ronny, Johnny, Lenny, Kenny (ja det gör jag ju tom!), Jimmy och Timmy. Och de har det svårt. Nästan allihop!
Jag känner att livets betingelser rämnar. Vad skall vi nu skämta om? Är Johnny Järn inte roligt längre?
* * *
Ps. Hade världen varit en radio och ingenting mer hade jag blivit kär i Jessica Gedin.
Visa kommentarer (9) »
Jag lyckades pricka in live-Spanarna i fredags och hörde också denna myt krossas. Vad är din definition av att ha det svårt, då? Jag (jag antar att jag är Kenny), Jimmy och Lenny har det väl ok? Vilka är de andra? Och Johnny Järn kommer alltid vara roligt. Speciellt när han googlar på sig själv.
Kan vi inte välja att bara helt enkelt strunta i att det bara är en myt, det är tydligen en myt att Pol Pot sköt av den glasögonbärande delen av befolkningen också. Det var ju en sån bra story…
Jag drog till med Lenny & Jimmy för de ligger rätt i Y-namnsmunnen. Kenny inkluderades för att jag fick en snilleblixt i stundens hetta pch kom på att du heter så. Ingen av er har det svårt.
Men det har ju ingen annan Y-are heller.
Vi kör på förnekelse. Det tycker jag med. David Marcus Irwing. Robert Robin Faurisson. Hej på er.
Avfärdare av uppmuntrande myter borde avskjutas av Pol Pot. Mina favorithistorier är som barn för mig. Om någon exempelvis skulle avslöja historien om widescreen-gisslantagaren som osanning skulle min värld rämna.
Bli inte för blåögda nu heylisor. Liksom mycket annan” forskning” har säkert den där studien sina brister. Etnologfjantens brorsa heter säkert johny. Varje Benny, Conny och Jonny är fortsatt bovar tills motsatsen är bevisad i min bok. Spanarna är guld f ö.
Det är sant, så måste det vara. “Etnologen Conny Ronnysson-Lennysson har med sin forskning kommit fram till att y-namn inte är förknippade med kriminalitet”.
Jonas Hallberg är gud. Spanarna är underbart. Gubbigheten är total.
Och såklart är Y-namnen förknippade med kriminalitet. Bob ditt register är ju inte fläckfritt din gamle videobandspelareattackerare.
Figge: Tja, det är ur registret nu, dags att åka dit igen, jag måste ju leva upp till mitt mellannamn, menar jag! Och Hallberg är absolut gud.
Plånboken på P1 bombarderar ut meddelanden om hur man gör karriär och lyckas i livet:
-
Nätverka;
-
Gör dig till ett varumärke;
-
Investera i dig själv. Gå kurser i självkänsla.
Jag spyr!
Alltså. Vem vill springa runt och hela tiden vara medveten om hur man agerar i syfte att dupera potentiella arbetsgivare; vem fan vill vara ett varumärke; vem i hela världen vill gå på kurs med andra nedstämda med syfte att peppa varandra till stordåd? Vem i hela världen vill göra någon av detta?
Ett jakande svar på nämnda punkter skulle för mig vara en tydlig indikation på att personen i fråga inte är någonting för mig och mitt företag. Men det är ju jag iof. Fast jag säger, fullständigt insiktslöst, samma sak som giganter har sagt förr. ‘Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal’.
Visa kommentarer (14) »
Jag tycker det finns lite fler nyanser i det hela än det du beskriver. För mig är de punkterna självklarheter, okej gå en kurs i självkänsla tror jag iofs hade haft omvänd effekt på mig.
Men jag ser det hela som en flerstegsprocess. Först skaffar man sig ett grundsätt av skills som möjliggör ett arbete. Men detta är lite som en binär, antingen har du det eller inte, det kan man inte göra något större val på som arbetsgivare. Hade TAT bedömt mig på skills när jag började hade jag ju rimligtvis varit körd för arbetserfarenhet saknades. Och arbetserfarenhet i mina ögon är tusen ggr mer värt än akademisk kompetens (mitt område).
Sen kommer ju biten med nätverkande och varumärke in. Jag “nätverkade” ju mig till jobbet på TAT, dels genom att ty mig till rätt personer under utbildning men även genom att lägga ut hakar på företaget. Sen har jag ett väldigt distinkt varumärke som designer. Jag vet vad jag gillar och vad jag är bra på, om någon frågar mig professionellt vem jag är har jag ett ganska klart svar som jag tycker diffrentierar mig.
Sen är ju nätverket riktiga vänner också så jag svarar att jag gör 2 av 3. Känn på den du, sen kan jag ju också tycka att bombardemanget rent allmänt är överdrivet. Men vad ska man göra som är enkelt och inte kräver att man tar i tu med det egentliga problemet, jo rekommendera de tre oanstående punkterna…
“Sen är ju nätverket riktiga vänner också så jag svarar att jag gör 2 av 3. Känn på den du…”
Jag föreslår att du inte tolkar mitt synsätt som en kritik mot dig, ditt leverne och dina utvecklingsvägar.
Men jag är iaf inget jävla varumärke i ett ständigt skyltfönster of life. Och jag tänker då aldrig att så bli heller för den delen. Jag är en människa. Med kompetenser, brister, strävanden, drömmar, mål, förhoppningar och tvivel över sakernas tillstånd. Precis som alla andra. Varken mer eller mindre.
Men den dagen då det inte är tillräckligt att vara människa för att kunna fungera i denna värld; då är denna värld utifrån de premisser som den fungerar i enlighet med heller ingenting för mig.
Vad anbelangar att nätverka:
Idag, onsdag 2 februari 2010, hade jag lika gärna, istället för att sitta i datasalen på UB, kunnat gå ner till Backaplan och köpt en kasse 7,2:or och det hade för alla andra i denna värld (med undantag för Joanna som jag sedan veckor tillbaka bestämt filmfestivalbio med 17:30) gjort varken till eller från.
Men det är en annan historia.
Återigen. Det är inte en kritik mot dig. Det är bara ett simpelt konstaterande att världen är en stängd plats för dem som står bredvid de inkluderande inkörsportarna.
Också på ställen där människor inte särskiljs med hjälp av murar, hudfärg eller religion. Det är kanske enklare att inse när man står utanför och i de osynliga barriärerna ser sin spegelbild.
Jag tog det absolut inte som ett påhopp. No offence taken…
Men enligt mitt sätt att se det är det inte konstigt att hantera sitt professionella jag som ett varumärke, till viss mån. Sen om man väljer att inte ta med sig detta till fritiden är väl en sak och det försöker åtminstone jag skilja på.
Det jag upplever är en sorts schizofreni där det finns ett jobb Marcus och ett fritids Marcus. Givetvis blöder de över till 99% och jag känner att jag är mig själv i båda situationerna, men ibland väljer man ju att framhäva och att trycka ner vissa saker beroende på kontexten.
Sen är inte det alltid att jag försöker lyfta fram de bra sakerna på jobbet, jag är exempelvis tydlig med att jag är ostrukturerad, detta har för min del lett till att ingen sätter mig på admin sysslor utan istället tänker “det här projektet verkar flummigt som satan, vi väljer Marcus för han är en flummig sate”.
Min invändning mot din inlägg är att det målar en väldigt absolut och svart vit bild av sakernas tillstånd medans det jag upplever består av milslånga gråzoner. Exkluderat självhjälpskursen då, där jag bängstyrigt tänker bra karl reder sig själv…
jag håller till stora delar med dig i sak men viker mig inte en tum på följande punkt:
Även på ställen där människor inte särskiljs med hjälp av murar eller sedan urminnes tider etablerade hinder såsom hudfärg eller religion står osynliga barriärer som exempelvis “glastak” gjorde och fortfarande gör för kvinnor. Och just det är inte bara enklare att inse (utan kanske en förutsättning för att se) då man står utanför och i de osynliga plexiglasen ser sin egen spegelbild.
I relation till detta ser inga fade:ande gråzoner utan distinkta linjer.
alltså, mitt löpande argument låter schizo noterar jag. förtydligande –>
jag håller med dig i sak om att det säkert går att kombinera privat & professionellt “varumärke”. men när alla argumenterar och talar om förhållandet så förespråkas emellertid att man inte skall göra det. privat förväntas numera vara ett varumärke. det är fullkomligt bängt i mitt tycke.
det är också 100% bängt att det inte tycks finnas utrymme för de som varken vill eller omhuldar att varumärkesprofilera sig utan anser att det borde vara fullt tillräckligt att vara en god medarbetare genom att först och främst visa sig vara en bra människa. men så är det inte. tror jag. jag vet inte om jag har rätt.
efter detta tillägg som med fördel klipps in mellan “…med dig i sak” och “men viker mig inte…”, följer vad jag skrev ovan.
nu ska vi se om jag kan få fram detta i text :)
först: jag tycker att det är bäng att vara varumärket privat, det tror jag man kan urholka sin själ på.
sen kravet på att varumärka sig vet jag inte, alltså jag håller med om att det är knas att alla ska göra det och utan det är du död. Men är det applicerbart jämt? Vissa får ju jobb och uppskattas för att de är goda. Åtminstone av mig… och jag tror att det finns fler som mig.
sen måste jag erkänna att jag inte förstår vad du menar med murarna, och då inte i sak utan i text. Kanske något du kan skriva ett inlägg om? Det låter intressant men jag är nog lyckligt lottad på andra sidan muren och förstår helt sonika inte vad du vill ha sagt.
Betydelsen är mycket enkel. Skillnaden mellan insider och outsider på arbetsmarknaden är knivskarp. På samma sätt som tyskar var tyskar och östberlinare var sovjeter.
Och gränsen mellan inside & outside är, om än kanske mindre omfattande, men ofta lika knivskarp för fler än invandrare, muslimer eller vad rasism nu må grundas på och som tar uttryck i att de inte får “vara med”.
Gränsen finns. Jag känner den. Jag upplever den varje dag. Jag kan spegla mig i den. Den består av vad du kallar gråzon och vad jag kallar knivskarp.
Busenkelt.
kallar du mig nazist!?
Eh, nej. Nu förstår inte jag. Ironi antar jag.
ironi ja, de är väl en av vår tids främsta konstruktörer av murar. För övrigt har jag suttit och kollat på måndagsdokumentärsserien på svt om andra världskriget och shit pommfritt vad de hade grym stil. Där kan man snacka bygga varumärke, läder, örnar, swastikan, frågan är om det var ondska eller blev efteråt, rent visuellt alltså. Svart och rött går ju inte av för hackor heller…
Christian, jag ska lära dig att bli en vinnande produkt. jag kan bli din livscoach! Vad sägs om att börja med längdskidåkning i helgen? Du, jag, bjursjön, ett race, en vinnare, en förlorare.
- Johan
Har du ett par äldre Atomic till övers och en lila burk Swix fästvalla är jag game. Lördag 11.00. Bjursjön. Du och jag. 10 km. Ett för-OS.
Marcus: Jag har Riefenstahls Viljans triumf här om du vill ha.
I fredags var det invigning av filmfestivalen, och Lillmangan hade styrt upp en miniramp i Trädgårn där spektaklet ägde rum. Vi var inbjudna för att representera “street” och ungdom, vilket vi (skejtarna) givetvis gick med på. Gratis inträde, gratis öl och miniramp är ett säkert koncept. Och det hela föll väl ut (jag själv föll dock många gånger i rampen, vilket höfter och rygg fortfarande känner av), även om street-temat kändes lite väl krystat. Själva rampen hade satts upp bredvid scenen med en nät runt omkring. Vi skejtade således som i en bur, och hela upplevelsen var rätt absurd, men kul.
Annars då? Jo, jag o Elin gick o såg dokumentären om Jose Gonzales. Kort o gott, en mycket bra film. Gå och se den!
Avslutningsvis kan januari sammanfattas med att det var den kallaste månaden i mannaminne. Nu jobbar jag morgon och tittar ut över älven och jag konstaterar att vi har fått mer snö (men kylan har faktiskt avtagit något vilket jag välkomnar. Mina tår är konstant kalla). Jo, en nyhet. David är precis färdig med affischen till Livsmedel (jag är dig evigt tacksam David). Ett släpp av affischen kommer här inom kort för nyfikna och hungrande heylisor. Vidare så är det nu klart att Livsmedel ska visas på Doclounge i Götet, och ev också i andra doclounge-städer, men det återstår att se.
Heppåre
Visa kommentarer (7) »
Gött med doc:en. Hörde av en annan källa (mor heter hon i min mun) att du skulle visa den på folkhögskolan snart. Nu ska jag kila iväg på en visning av Svenska Dokumentära bilder. Ses på The Good Heart.
Doclounge malmö FTW!
Ja visa den i Malmö tack!
Vad betyder förresten FTW? Jag har alltid trott att det betydde Fuck The World (finns en Turbonegro-låt som heter FTW där de sjunger just så), men att döma av det Marcus skriver har jag nog fått det hela om bakfoten.
Skönt att man inte är ensam om att vara okunnig på detta område. Tänkte nämligen precis fråga detsamma. Är totalt rudis på chatt-tugget.. DRIK (gissa vad det står för då). Jo det vore skitkul om Malmö ville ha den, men det beror på om nu Malmögänget vill visa den. Emrik (som har hand om det i gbg) gillade filmen och skickade den vidare till förhoppningsvis Malmö.
jag googlade FTW. hade inte heller en susning. såndäringa chat- och smssvenska för tekniker och barn, inte för gubbar som oss.
ftw är “for the win”. Trodde också först att det var fuck the world efter att ha hört Turbonegro, men det blev knas på så många ställen att jag var tvungen att kolla upp det. Därför tycker jag nu att det är roligt att använda mig av det.
För övrigt tror jag du inkasserar en gubbpoäng figge genom att ställa frågan till riktiga människor och inte google. IT poäng till Chrille…
For the win i Malmö!
Tyckande och smak / Vinst-maximering i konsertvärlden.
31 januari, 2010, klockan 1:02
Etiketter: animal collective, eels, Ekonomi, elliott smith, konsertvärlden, local natives, musik
11 kommentarer
Jag är lite lullig, har precis kommit tillbaka från en spelning med Local Natives på Sticky. Jag tänkte dela upp den här essän i två delar:
1. Identifikation ger dig din musiksmak?
Jag gillar Local Natives, de är riktigt duktiga på att bygga bra melodier och de har tagit det bästa av flera av de senaste årens indiesucéer såsom Fleet Foxes stämsång och The Dodos “trumma på kanten av trumman”. Att de sedan har lyssnat en hel del på Animal Collective går uppför mig nu när jag sitter här och lyssnar på original-versionen av deras fantastiska Purple Bottle (Purple Bottle (Stevie Wonder version)). I detta original så finns en vers där de sjunger “I just called to say I like you” likt Stevie Wonders “I just called to say I love you”. De skickade låten till Stevies manager, som hatade den, och vägrade att låta dem ha med den versen, så den fick strykas. Låten är suverän oavsett om den versen är med eller ej. Nu fick jag för mig att jag inte faller för Infödingarna för att de känns daterade, men det stämmer ju inte riktigt, de har ju bara kramat ut essensen ur de senaste årens musik. En annan anledning till att jag inte omfamnar dem totalt tror jag har lite med vad man kan identifiera sig med. De är helt enkelt för coola, de har sina flanellskjortor, mustascher och essens-musik. Det blir för mig rätt ointressant i längden för en ytligt ointressant herre som undertecknad. Samma sak är det med Vampire Weekend, de gör förträfflig musik, men är för coola för att det ska tilltala mig till fullo.
Jag tittar på min lista över vad jag lyssnar mest på och finner flera band som Shelley kallar Sad Bastard Music (hon kallade mig för övrigt en romantiker ty jag vill att de låttexterna nån gång ska vara sanningen) och det är deras texter jag känner igen mig i. Jag menar, jag tyckte inte musiken på Eels skiva från förra året, Hombre Lobo, var så värst fantastisk, men med de texterna gick den rakt in i mig. Sån är jag.
2. Vinst-maximering i konsertlivet.
Jag gillar verkligen inte utvecklingen i konsertlokalsvärlden, ikväll var jag som tidigare påpekats, på Local Natives konsert på Sticky. Enligt uppgift av bland annat den ohövlige vakten som slängde ut oss från soundchecket (så tidiga var vi) skulle bandet börjar 21.30. Det är tiden som getts innan kvällen i ära lika så, 21.30 står de lokala infödingarna på scen. Vi är där strax efter åtta och möter upp med några kortare vänner, som är där tidigt för att få tag på det eftertraktade stolarna på andra våning, där man ser perfekt oavsett kroppslängd. Det spelas musik, mycket bra musik, två Beach House-låtar och ett störande moment när jag inte kommer på att det är en Born Ruffians-låt. Problemet att det är på en fantasiskt hög nivå, så att jag hamnar mitt emellan Mullis och Sara. Den höga volymen gör det mer eller mindre omöjligt för Sara till höger om mig att höra Mullis på min vänstra sida. Jag trivs jävligt dåligt i sitsen där jag måste välja mitt umgänge istället för att försöka skapa nån sorts samkväm. För att inte tala om Saras kompis Elin, som sitter där borta, på andra sidan bordet! Det är lönlöst. Det är så jävla stark volym att man helt enkelt inte kan föra en vettig konversation, man får ta till skrik om man alls vill konversera. Tanken är givetvis att man ska “hålla käften och dricka”. Konsumera mera! 21.30 skulle de börja sades det. Strax innan tio kommer killen som ska sköta ljuset (vi står precis bredvid ljusbordet) varpå vi givetvis frågar när de ska börja spela och får då svaret “om fem minuter, vid tio”. Gött stäm. Jag tror de börjar tio över, alltså är det halv tio man säger till folket, tio till personalen, och sedan kanske bandet vill dricka upp sista pilsnern innan de går på. Där fick Sticky en halvtimme till av bärs-försäljning. Och nu, det här med att de ska börja halv tio, det har det ju sags i många år, kanske du tänker nu, men egentligen så har det funnits en oskriven regel om att förbandet kanske kan börja vid halv tio och huvudakten runt halv elva. Så har det ju alltid varit, varför ändra på det? Jo, för några månader sedan var jag på en spelning med Fuck Buttons på Parken, jag och en vän släntrade in vid tio i tio-tiden och förväntade oss inte att ha kommit mitt i spelning, men det hade vi. Vi fick förvisso komma in till halva priset, men att starta en spelning halv tio är fan inte ok. Det är ju på gränsen till Konserthuset. Det här är en klubb-spelning. Hur vinst-maximeras då en klubb-spelning? Jo, det hela är mycket enkelt, vi lägger den så tidigt att vi kan starta en klubb efter spelningen. Så var fallet denna kväll då communityn Nattstad skulle ha nån klubb efter Fuck Buttons gett oss, en helt annan publik, en timme underbart dunkande noise.
Visa kommentarer (11) »
För det första, väl formulerade tankar! Det var Hanna som tipsade mig om LN, med just blandningen AC/Fleet Foxes som motiv. Och det är en fin blandning.
För det andra, Fuck Buttons och sedan Nattstadfest = stor komik!
Wel put! Hatar verkligen det där med volymen. Precis som du säger blir det ju ofta 2-3 kommunikations-bubblor vid ett bord oavsett hur litet det är.
Utmärkta förutsättningar för känslan av att partyt rasar en meter bort medan man själv sitter och, typ tittar på partyt och omar sig för att försöka se ut som om man på något sätt är delaktig och inte bara sitter där och blänger som en idiot.
Istället för att bara luta sig tillbaka och ha trevligt måste man ju anstränga sig i de där fallen. Förmågan att hålla igång konversationen med den enda människa som hör vad man skriker är avhängigt personen i fråga men också den egna sinnesstämningen. Helst skall båda två vara närmast uppvarvade och dela intressen. Blir ofta att man bara rättar sig i leden, håller käften och börjar fundera på en ursäkt att gå hem.
Instämmer, var på ett gött ställe igår där det lirades Blur och var allmänt trevligt och snygga folk. Men tvingades vräka i mig ölen (vilket jag i och för sig gillar) och evakuera p.g.a. just volymhelvetet.
Jag ska gå på Dagurfilmen idag. Ska vi gå tillsammen?
Vem var det som var en av Hisingens yngsta gubbar, jag !? Ok, det var öppet mål. Jag gillar faktiskt inte heller voluminösa ljudmattor.
För övrigt tänker jag alltid (ALLTID!) på den gång under den inledande gymnasietiden då läraren insisterade 5-6 gånger i rad på att jag skulle uttala volume korrekt inför hela klassen, trots uppenbara nervositetstecken, då jag säger, tänker på eller skriver volym. En situation som traumatiserade min fortsatta engelskspråkliga undervisning under hela gymnasietiden. Mobbare!
Vem va mobbaren? Kommer ihåg att nån anklagat mig för nåt liknande, var det du?
Blir man per automatik gubbe när man flyttar till Göteborg? Denna diskussionen hade jag väntat mig på ett PRO-möte.
Oh, det var jag.
Tja, jag är väl äldst, inte bara rent tekniskt utan nu kanske också i sinnet. Men det är väl det vår interna strid handlar om nuförtiden, vem som är mest/minst gubbe. Fast så kanske det alltid varit.
jag har inget minne av situationen och blånekar. kan dock höra/se humorn när du föröker uttala “volum”
du minns mycket väl! tom uttalsproblematiken återger du korrekt:
- vooluuum (jag)
- vålljum (lärare)
- våliym
- vålljum
- vooluum
hahahahahahaha (bakgrundsljud)
- vålljum
unt so weiter.
“whenever i try to spell banana i always feel stupid, I’m like, how many na’s are on this thing”
“bana… keep going… bananana… damn!”
Jag tror det gjordes en pjäs på Stadsteatern (eller Backa?) under namnet Förvaret. Har för mig att det var J. Anyuru som skrev. Jag såg den aldrig. Teatern är inget för mig för tillfället.
Erinrade namnet som en konsekvens av att jag och Frans diskuterat offentliga rum; vad det är samt vilken uppgift de bör ha och vilka betydelser det har för varierande människor. Jag tänker i samma veva på Zygmunt Bauman, sociologen som i sitt senaste verk (något i stil med Konsumtionsliv) menar att medborgarskapet transformerats till att baseras på individuella kosnumtionsmöjligheter. Jag är benägen att hålla med. Ju mer desto mer jag tänker på det.
Den som inte konsumerar finns inte. Behövs inte för att låta de ekonomiska hjulen att kontinuerligt snurra och samhället att fungera. De utan räddning är ovidkommande, bortom räddning. Onödiga. Ett hinder för utveckling. Bort bort bort.
Men det är ju ens eget fel. Det är ju Du som har kukat ur. Ingen annan. Det vet man ju. Det vet ju alla! Och så kan det ju vara. Men det kan också vara som så att man försöker och försöker och försöker men aldrig lyckas och tills slut ger upp. Men skyll dig själv isf; ryck upp dig, du kunde ha kämpat lite till. Det vet du. Du är inte utslagen. Kämpa! Snart vänder det! Profilera dig! Bli ett varumärke! Kämpa. Kämpa. Kämpa. Du ansvarar för din utveckling! Du! Du! Du! Du kan! Det är Du, du, du, du, du, du, du, bara du, du, du, bara bara bara Du som kan förändra Din sits. Du!
Praktiskt taget hela samhället präglas av mer och mer individualisering. Detta kompletteras med en skugga av svaghetsförakt (sköt dig själv, looser). Kombinationen kokas ned till något slags nietzscheanskt influerad liberalism. Härliga tider.
Tillståndet tar, i termer av offentliga rum och dess betydelse, uttryck av att de inte är för mig. För de har privatiserats och jag kan inte konsumera. Så skyll dig själv. Ryck upp dig eller stanna hemmavid. Se på TV. Där finns något för dig.
Hur är det egentligen att vara fattig? Tja, jag vet nog egentligen inte. Förträngning fungerar alltid. Men det är en nyhet iaf. Fast jag är redan less.
Less på att gå omkring med matlåda så fort jag skall vara borta mer än några timmar. Less på att behöva släppa allt på stubben och åka till ett köpcentrum utanför stan så fort behovet anslås. Less på att inte kunna göra någonting (ty det kväver annan kreativitet också på köpet). Less på att inse att man numera oerhört gärna vill att de skall ringa från (Gud förbjude!) Försäkringskassan och erbjuda en intervju. Less på att veta att busskortet snart går ut och alternativet står till bromslöst bockstyre med smala hjul på isgata. Less på att röka men inte våga försöka sluta för att riskera att det skulle bli för mycket på en gång. Less på att humöret periodvis upprätthålls med konstgjord andning. Less på att varje dag iscensätta en ny dagsarbetsplan enbart för att inte bryta ihop. Less på det mesta. Less på nästan allt.
Det är ett Förvar. Kroppen förvarar en själ som så oerhört gärna vill göra nytta någonstans och uppleva ett sammanhang som inte enbart är fabricerat i innehavarens inre. Förvaret. Det är jag. Fast jag tror jag snart når bristningsgränsen för dess kapacitet.
Visa kommentarer (3) »
dagsprojekan, jag kommer ihåg tiden i london då jag var arbetslös (även om det bara var på låtsas) då stod det “ät gröt” och “kolla på magnum pi”. Lyckades jag med båda de två aktionerna så var det en produktiv dag.
Du blir ju iaf snabb som ett spjut på bockstyret över isen Christian. Froktansvärt snabb.
Jag har sett förvaret, som handlar om ett mer fysiskt förvar än det du tar upp. Men Bauman har jag inte läst, men han verkar onekligen intressant. Honom ska vi ha!
”Figge: Tja, det är ur registret nu, dags att åka dit igen, jag måste ju leva upp till mitt mellannamn, menar jag! Och...”
bob på
"Spanarna, Igen!..."
För 1 dag sedan
”Jonas Hallberg är gud. Spanarna är underbart. Gubbigheten är total. Och såklart är Y-namnen förknippade med kriminalitet....”
figge på
"Spanarna, Igen!..."
För 1 dag sedan
”Det är sant, så måste det vara. “Etnologen Conny Ronnysson-Lennysson har med sin forskning kommit fram till att y-namn...”
Lars på
"Spanarna, Igen!..."
För 3 dagar sedan
”Bli inte för blåögda nu heylisor. Liksom mycket annan” forskning” har säkert den där studien sina brister....”
Magnus på
"Spanarna, Igen!..."
För 4 dagar sedan
”David: Ah, den är bäst. http://findarticles.com/p/news-articles/scotsman-edinburgh-scotland-the/mi_7951/is_2002...”
bob på
"Spanarna, Igen!..."
För 4 dagar sedan