2009 är året då min enda pappa gick bort. vart han gick vet jag inte men borta är han. jag försöker bygga ihop en story som är hållbar för mig själv att leva med, om vart han är nu. vad jag tror. vad jag tänker och tror är det enda som är till min egen hjälp i att få grepp om situationen. visst att döden träffat nära mig några gånger, men inte såhär nära. att aldrig få ett svar vad som rör sig i en människas huvud i ett dödsögonblick och att aldrig få veta om allting bara tar slut känns så oerhört konstigt. jag väntar fortfarande på att han ska ringa mig och kolla läget eller att få höra honom spela gitarr medan vi dricker öl. aldrig mer.puh. jag antar att det finns en funktion i varje människas kropp som sätter in när någon nära dör för att man ska orka gå vidare, annars hade ju människorna vart utrotade för längesedan. men det slår mig också att den lilla extramekanismen kanske saknas hos vissa som att man föds utan lillfinger till exempel. tänk om det är hos mig det saknas en hantera döden mojäng och jag bara tappar greppet totalt… hemska tanke. en annan sak som jag verkligen tänkt mkt på senaste tiden är att i samhället idag får man inte tid att vara ledsen. jo en dag eller två, men sedan ska allt vara bra igen. folk tror fan att döden är som en förkylning. men all den oförståelse man möts av, som för övrigt biter sig fast oerhört hårt ihop den sinnesstämning man redan befinner sig i, kommer en gång omvändas till förståelse- när de oförstående människorna själva förlorar en nära och kär person. aha, är det såhär det känns. MEN så är ju också döden något man måste klara av att hantera på egen hand, ingen kan göra det åt en, men man kan behöva lite hjälp på vägen och tid. jag har även tänkt tanken att människor har konstiga referensramar till döden. som det här femårs uppmärksammandet av tsunamin. jag tycker givetvis att tsunamin är en fruktansvärd sak som hänt, men vad jag däremot tycker är märkligt är att om någon förlorat sin pappa i just tsunamin så är det en miljon gånger mer hemskt än att förlorat en pappa helt plötsligt utan förvarning hemma. sorgen är väl precis lika stor oavsett sjukdom, bilolycka eller tsunami.. oavsett vad som hänt så är ju det enda man vill att ha honom här. nåja…. livet går vidare parallellt med att hinna med att förstå och hitta nya vägar framåt. mitt nyårslöfte som är samma varje år, känns extra bra just i år. det är att säga till människor i min omvärld vad jag tycker just dom gör bra eller små detaljer som man ofta tänker på men inte säger, eller kanske bara säger till någon annan än till den personen det faktiskt handlar om. till exempel att jag ofta säger att bob är bra på allt med musik och film- jag hade nog till och med valt honom som livlina om jag hade vart med i postkodmiljonären. det visste du ju inte bob eftersom jag bara sagt det till någon annan och inte till dig personligen- men nu vet du!
pay it forward!
Jag kan bara uttrycka mina varmaste kondoleanser och tacka för att du delade med dig av sanningar som är alltför lätta att glömma bort. De fick mig att stanna upp och se över mitt perspektiv på livet.
Hej Lotta. Jag har svårt att svara på det här. Du vet hur det är, man vet inte vad man ska skriva. Frans berättade när din far gått bort, men det var skönt att höra det från dig någorlunda direkt genom denna text. Jag hoppas det kändes bra att få ur sig. Jag skickar härmed mina kondoleanser och är ärad att få bli din livlina. Och jag tror du vet att jag älskar när du skickar spontana mms med underbart märkliga saker i vår omgivning, såsom Paniken häromveckan: http://petal.se/temp/091215Panik-av-och-pa.jpg
Och det hela med Tsunamin är bara media som älskar att älta, det säljer. Cyniskt så det förslår, men vi »får ju inte glömma«. Hoppas de där 5% av Sveriges befolkning som var i Thailand 2007 (jag har inte koll på siffrorna efter det, men det ligger nog fortfarande på den nivån) tänker på att inte bo precis vid stranden…
