Yin

Om min tid i New York mestadels varit Yang har någon annans mestadels varit Yin. Jag har försökt delge Yang i strävan att balansera Yin. Det har fungerat, mestadels. Men inför vissa saker står du alltid maktlös. Den här gången var det en torsdag i april.

Jag visste det redan innan jag fick det berättat. Varför vet jag inte. Jag vill spy galla över förövaren, men det är inte min galla att spy. Jag idkar självcensur. Det är en svår konst. Jag nöjer mig därför med att förtälja att det inte är brottet i sig som ligger till grund för min ilska. Det är tidpunkten. Den föregående meningen må vara kort, men ack vilken emfas den bär i sitt sköte. För alla parter i detta emotionella mål finns förströstan. Efter regn kommer, förr eller senare, solsken.

Jag lämnar Yin därhän i en promenad genom Brooklyns underbara Park Slope. Klockan hinner slå tio men värmen uppskattas till dryga tjugofem grader. Fyrtiofem minuter senare är jag hemma. Det är tanken som jag lämnar kvar. Jag är bra på att ta farväl i tanken. Där stannar det också. Yin, vi syns när vi syns!