Plånboken i P1.

Jag tycker det finns lite fler nyanser i det hela än det du beskriver. För mig är de punkterna självklarheter, okej gå en kurs i självkänsla tror jag iofs hade haft omvänd effekt på mig.

Men jag ser det hela som en flerstegsprocess. Först skaffar man sig ett grundsätt av skills som möjliggör ett arbete. Men detta är lite som en binär, antingen har du det eller inte, det kan man inte göra något större val på som arbetsgivare. Hade TAT bedömt mig på skills när jag började hade jag ju rimligtvis varit körd för arbetserfarenhet saknades. Och arbetserfarenhet i mina ögon är tusen ggr mer värt än akademisk kompetens (mitt område).

Sen kommer ju biten med nätverkande och varumärke in. Jag “nätverkade” ju mig till jobbet på TAT, dels genom att ty mig till rätt personer under utbildning men även genom att lägga ut hakar på företaget. Sen har jag ett väldigt distinkt varumärke som designer. Jag vet vad jag gillar och vad jag är bra på, om någon frågar mig professionellt vem jag är har jag ett ganska klart svar som jag tycker diffrentierar mig.

Sen är ju nätverket riktiga vänner också så jag svarar att jag gör 2 av 3. Känn på den du, sen kan jag ju också tycka att bombardemanget rent allmänt är överdrivet. Men vad ska man göra som är enkelt och inte kräver att man tar i tu med det egentliga problemet, jo rekommendera de tre oanstående punkterna…

“Sen är ju nätverket riktiga vänner också så jag svarar att jag gör 2 av 3. Känn på den du…”

Jag föreslår att du inte tolkar mitt synsätt som en kritik mot dig, ditt leverne och dina utvecklingsvägar.

Men jag är iaf inget jävla varumärke i ett ständigt skyltfönster of life. Och jag tänker då aldrig att så bli heller för den delen. Jag är en människa. Med kompetenser, brister, strävanden, drömmar, mål, förhoppningar och tvivel över sakernas tillstånd. Precis som alla andra. Varken mer eller mindre.

Men den dagen då det inte är tillräckligt att vara människa för att kunna fungera i denna värld; då är denna värld utifrån de premisser som den fungerar i enlighet med heller ingenting för mig.

Vad anbelangar att nätverka:

Idag, onsdag 2 februari 2010, hade jag lika gärna, istället för att sitta i datasalen på UB, kunnat gå ner till Backaplan och köpt en kasse 7,2:or och det hade för alla andra i denna värld (med undantag för Joanna som jag sedan veckor tillbaka bestämt filmfestivalbio med 17:30) gjort varken till eller från.

Men det är en annan historia.

Återigen. Det är inte en kritik mot dig. Det är bara ett simpelt konstaterande att världen är en stängd plats för dem som står bredvid de inkluderande inkörsportarna.

Också på ställen där människor inte särskiljs med hjälp av murar, hudfärg eller religion. Det är kanske enklare att inse när man står utanför och i de osynliga barriärerna ser sin spegelbild.

Jag tog det absolut inte som ett påhopp. No offence taken…

Men enligt mitt sätt att se det är det inte konstigt att hantera sitt professionella jag som ett varumärke, till viss mån. Sen om man väljer att inte ta med sig detta till fritiden är väl en sak och det försöker åtminstone jag skilja på.

Det jag upplever är en sorts schizofreni där det finns ett jobb Marcus och ett fritids Marcus. Givetvis blöder de över till 99% och jag känner att jag är mig själv i båda situationerna, men ibland väljer man ju att framhäva och att trycka ner vissa saker beroende på kontexten.

Sen är inte det alltid att jag försöker lyfta fram de bra sakerna på jobbet, jag är exempelvis tydlig med att jag är ostrukturerad, detta har för min del lett till att ingen sätter mig på admin sysslor utan istället tänker “det här projektet verkar flummigt som satan, vi väljer Marcus för han är en flummig sate”.

Min invändning mot din inlägg är att det målar en väldigt absolut och svart vit bild av sakernas tillstånd medans det jag upplever består av milslånga gråzoner. Exkluderat självhjälpskursen då, där jag bängstyrigt tänker bra karl reder sig själv…

jag håller till stora delar med dig i sak men viker mig inte en tum på följande punkt:

Även på ställen där människor inte särskiljs med hjälp av murar eller sedan urminnes tider etablerade hinder såsom hudfärg eller religion står osynliga barriärer som exempelvis “glastak” gjorde och fortfarande gör för kvinnor. Och just det är inte bara enklare att inse (utan kanske en förutsättning för att se) då man står utanför och i de osynliga plexiglasen ser sin egen spegelbild.

I relation till detta ser inga fade:ande gråzoner utan distinkta linjer.

alltså, mitt löpande argument låter schizo noterar jag. förtydligande –>

jag håller med dig i sak om att det säkert går att kombinera privat & professionellt “varumärke”. men när alla argumenterar och talar om förhållandet så förespråkas emellertid att man inte skall göra det. privat förväntas numera vara ett varumärke. det är fullkomligt bängt i mitt tycke.

det är också 100% bängt att det inte tycks finnas utrymme för de som varken vill eller omhuldar att varumärkesprofilera sig utan anser att det borde vara fullt tillräckligt att vara en god medarbetare genom att först och främst visa sig vara en bra människa. men så är det inte. tror jag. jag vet inte om jag har rätt.

efter detta tillägg som med fördel klipps in mellan “…med dig i sak” och “men viker mig inte…”, följer vad jag skrev ovan.

nu ska vi se om jag kan få fram detta i text :)

först: jag tycker att det är bäng att vara varumärket privat, det tror jag man kan urholka sin själ på.

sen kravet på att varumärka sig vet jag inte, alltså jag håller med om att det är knas att alla ska göra det och utan det är du död. Men är det applicerbart jämt? Vissa får ju jobb och uppskattas för att de är goda. Åtminstone av mig… och jag tror att det finns fler som mig.

sen måste jag erkänna att jag inte förstår vad du menar med murarna, och då inte i sak utan i text. Kanske något du kan skriva ett inlägg om? Det låter intressant men jag är nog lyckligt lottad på andra sidan muren och förstår helt sonika inte vad du vill ha sagt.

Betydelsen är mycket enkel. Skillnaden mellan insider och outsider på arbetsmarknaden är knivskarp. På samma sätt som tyskar var tyskar och östberlinare var sovjeter.

Och gränsen mellan inside & outside är, om än kanske mindre omfattande, men ofta lika knivskarp för fler än invandrare, muslimer eller vad rasism nu må grundas på och som tar uttryck i att de inte får “vara med”.

Gränsen finns. Jag känner den. Jag upplever den varje dag. Jag kan spegla mig i den. Den består av vad du kallar gråzon och vad jag kallar knivskarp.

Busenkelt.

kallar du mig nazist!?

Eh, nej. Nu förstår inte jag. Ironi antar jag.

ironi ja, de är väl en av vår tids främsta konstruktörer av murar. För övrigt har jag suttit och kollat på måndagsdokumentärsserien på svt om andra världskriget och shit pommfritt vad de hade grym stil. Där kan man snacka bygga varumärke, läder, örnar, swastikan, frågan är om det var ondska eller blev efteråt, rent visuellt alltså. Svart och rött går ju inte av för hackor heller…

Christian, jag ska lära dig att bli en vinnande produkt. jag kan bli din livscoach! Vad sägs om att börja med längdskidåkning i helgen? Du, jag, bjursjön, ett race, en vinnare, en förlorare.

- Johan

Har du ett par äldre Atomic till övers och en lila burk Swix fästvalla är jag game. Lördag 11.00. Bjursjön. Du och jag. 10 km. Ett för-OS.

Marcus: Jag har Riefenstahls Viljans triumf här om du vill ha.