Förvaret.

Jag tror det gjordes en pjäs på Stadsteatern (eller Backa?) under namnet Förvaret. Har för mig att det var J. Anyuru som skrev. Jag såg den aldrig. Teatern är inget för mig för tillfället.

Erinrade namnet som en konsekvens av att jag och Frans diskuterat offentliga rum; vad det är samt vilken uppgift de bör ha och vilka betydelser det har för varierande människor. Jag tänker i samma veva på Zygmunt Bauman, sociologen som i sitt senaste verk (något i stil med Konsumtionsliv) menar att medborgarskapet transformerats till att baseras på individuella kosnumtionsmöjligheter. Jag är benägen att hålla med. Ju mer desto mer jag tänker på det.

Den som inte konsumerar finns inte. Behövs inte för att låta de ekonomiska hjulen att kontinuerligt snurra och samhället att fungera. De utan räddning är ovidkommande, bortom räddning. Onödiga. Ett hinder för utveckling. Bort bort bort.

Men det är ju ens eget fel. Det är ju Du som har kukat ur. Ingen annan. Det vet man ju. Det vet ju alla! Och så kan det ju vara. Men det kan också vara som så att man försöker och försöker och försöker men aldrig lyckas och tills slut ger upp. Men skyll dig själv isf; ryck upp dig, du kunde ha kämpat lite till. Det vet du. Du är inte utslagen. Kämpa! Snart vänder det! Profilera dig! Bli ett varumärke! Kämpa. Kämpa. Kämpa. Du ansvarar för din utveckling! Du! Du! Du! Du kan! Det är Du, du, du, du, du, du, du, bara du, du, du, bara bara bara Du som kan förändra Din sits. Du!

Praktiskt taget hela samhället präglas av mer och mer individualisering. Detta kompletteras med en skugga av svaghetsförakt (sköt dig själv, looser). Kombinationen kokas ned till något slags nietzscheanskt influerad liberalism. Härliga tider.

Tillståndet tar, i termer av offentliga rum och dess betydelse, uttryck av att de inte är för mig. För de har privatiserats och jag kan inte konsumera. Så skyll dig själv. Ryck upp dig eller stanna hemmavid. Se på TV. Där finns något för dig.

Hur är det egentligen att vara fattig? Tja, jag vet nog egentligen inte. Förträngning fungerar alltid. Men det är en nyhet iaf. Fast jag är redan less.

Less på att gå omkring med matlåda så fort jag skall vara borta mer än några timmar. Less på att behöva släppa allt på stubben och åka till ett köpcentrum utanför stan så fort behovet anslås. Less på att inte kunna göra någonting (ty det kväver annan kreativitet också på köpet). Less på att inse att man numera oerhört gärna vill att de skall ringa från (Gud förbjude!) Försäkringskassan och erbjuda en intervju. Less på att veta att busskortet snart går ut och alternativet står till bromslöst bockstyre med smala hjul på isgata. Less på att röka men inte våga försöka sluta för att riskera att det skulle bli för mycket på en gång. Less på att humöret periodvis upprätthålls med konstgjord andning. Less på att varje dag iscensätta en ny dagsarbetsplan enbart för att inte bryta ihop. Less på det mesta. Less på nästan allt.

Det är ett Förvar. Kroppen förvarar en själ som så oerhört gärna vill göra nytta någonstans och uppleva ett sammanhang som inte enbart är fabricerat i innehavarens inre. Förvaret. Det är jag. Fast jag tror jag snart når bristningsgränsen för dess kapacitet.