Plånboken på P1 bombarderar ut meddelanden om hur man gör karriär och lyckas i livet:
-
Nätverka;
-
Gör dig till ett varumärke;
-
Investera i dig själv. Gå kurser i självkänsla.
Jag spyr!
Alltså. Vem vill springa runt och hela tiden vara medveten om hur man agerar i syfte att dupera potentiella arbetsgivare; vem fan vill vara ett varumärke; vem i hela världen vill gå på kurs med andra nedstämda med syfte att peppa varandra till stordåd? Vem i hela världen vill göra någon av detta?
Ett jakande svar på nämnda punkter skulle för mig vara en tydlig indikation på att personen i fråga inte är någonting för mig och mitt företag. Men det är ju jag iof. Fast jag säger, fullständigt insiktslöst, samma sak som giganter har sagt förr. ‘Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal’.
Visa kommentarer (14) »
Jag tycker det finns lite fler nyanser i det hela än det du beskriver. För mig är de punkterna självklarheter, okej gå en kurs i självkänsla tror jag iofs hade haft omvänd effekt på mig.
Men jag ser det hela som en flerstegsprocess. Först skaffar man sig ett grundsätt av skills som möjliggör ett arbete. Men detta är lite som en binär, antingen har du det eller inte, det kan man inte göra något större val på som arbetsgivare. Hade TAT bedömt mig på skills när jag började hade jag ju rimligtvis varit körd för arbetserfarenhet saknades. Och arbetserfarenhet i mina ögon är tusen ggr mer värt än akademisk kompetens (mitt område).
Sen kommer ju biten med nätverkande och varumärke in. Jag “nätverkade” ju mig till jobbet på TAT, dels genom att ty mig till rätt personer under utbildning men även genom att lägga ut hakar på företaget. Sen har jag ett väldigt distinkt varumärke som designer. Jag vet vad jag gillar och vad jag är bra på, om någon frågar mig professionellt vem jag är har jag ett ganska klart svar som jag tycker diffrentierar mig.
Sen är ju nätverket riktiga vänner också så jag svarar att jag gör 2 av 3. Känn på den du, sen kan jag ju också tycka att bombardemanget rent allmänt är överdrivet. Men vad ska man göra som är enkelt och inte kräver att man tar i tu med det egentliga problemet, jo rekommendera de tre oanstående punkterna…
“Sen är ju nätverket riktiga vänner också så jag svarar att jag gör 2 av 3. Känn på den du…”
Jag föreslår att du inte tolkar mitt synsätt som en kritik mot dig, ditt leverne och dina utvecklingsvägar.
Men jag är iaf inget jävla varumärke i ett ständigt skyltfönster of life. Och jag tänker då aldrig att så bli heller för den delen. Jag är en människa. Med kompetenser, brister, strävanden, drömmar, mål, förhoppningar och tvivel över sakernas tillstånd. Precis som alla andra. Varken mer eller mindre.
Men den dagen då det inte är tillräckligt att vara människa för att kunna fungera i denna värld; då är denna värld utifrån de premisser som den fungerar i enlighet med heller ingenting för mig.
Vad anbelangar att nätverka:
Idag, onsdag 2 februari 2010, hade jag lika gärna, istället för att sitta i datasalen på UB, kunnat gå ner till Backaplan och köpt en kasse 7,2:or och det hade för alla andra i denna värld (med undantag för Joanna som jag sedan veckor tillbaka bestämt filmfestivalbio med 17:30) gjort varken till eller från.
Men det är en annan historia.
Återigen. Det är inte en kritik mot dig. Det är bara ett simpelt konstaterande att världen är en stängd plats för dem som står bredvid de inkluderande inkörsportarna.
Också på ställen där människor inte särskiljs med hjälp av murar, hudfärg eller religion. Det är kanske enklare att inse när man står utanför och i de osynliga barriärerna ser sin spegelbild.
Jag tog det absolut inte som ett påhopp. No offence taken…
Men enligt mitt sätt att se det är det inte konstigt att hantera sitt professionella jag som ett varumärke, till viss mån. Sen om man väljer att inte ta med sig detta till fritiden är väl en sak och det försöker åtminstone jag skilja på.
Det jag upplever är en sorts schizofreni där det finns ett jobb Marcus och ett fritids Marcus. Givetvis blöder de över till 99% och jag känner att jag är mig själv i båda situationerna, men ibland väljer man ju att framhäva och att trycka ner vissa saker beroende på kontexten.
Sen är inte det alltid att jag försöker lyfta fram de bra sakerna på jobbet, jag är exempelvis tydlig med att jag är ostrukturerad, detta har för min del lett till att ingen sätter mig på admin sysslor utan istället tänker “det här projektet verkar flummigt som satan, vi väljer Marcus för han är en flummig sate”.
Min invändning mot din inlägg är att det målar en väldigt absolut och svart vit bild av sakernas tillstånd medans det jag upplever består av milslånga gråzoner. Exkluderat självhjälpskursen då, där jag bängstyrigt tänker bra karl reder sig själv…
jag håller till stora delar med dig i sak men viker mig inte en tum på följande punkt:
Även på ställen där människor inte särskiljs med hjälp av murar eller sedan urminnes tider etablerade hinder såsom hudfärg eller religion står osynliga barriärer som exempelvis “glastak” gjorde och fortfarande gör för kvinnor. Och just det är inte bara enklare att inse (utan kanske en förutsättning för att se) då man står utanför och i de osynliga plexiglasen ser sin egen spegelbild.
I relation till detta ser inga fade:ande gråzoner utan distinkta linjer.
alltså, mitt löpande argument låter schizo noterar jag. förtydligande –>
jag håller med dig i sak om att det säkert går att kombinera privat & professionellt “varumärke”. men när alla argumenterar och talar om förhållandet så förespråkas emellertid att man inte skall göra det. privat förväntas numera vara ett varumärke. det är fullkomligt bängt i mitt tycke.
det är också 100% bängt att det inte tycks finnas utrymme för de som varken vill eller omhuldar att varumärkesprofilera sig utan anser att det borde vara fullt tillräckligt att vara en god medarbetare genom att först och främst visa sig vara en bra människa. men så är det inte. tror jag. jag vet inte om jag har rätt.
efter detta tillägg som med fördel klipps in mellan “…med dig i sak” och “men viker mig inte…”, följer vad jag skrev ovan.
nu ska vi se om jag kan få fram detta i text :)
först: jag tycker att det är bäng att vara varumärket privat, det tror jag man kan urholka sin själ på.
sen kravet på att varumärka sig vet jag inte, alltså jag håller med om att det är knas att alla ska göra det och utan det är du död. Men är det applicerbart jämt? Vissa får ju jobb och uppskattas för att de är goda. Åtminstone av mig… och jag tror att det finns fler som mig.
sen måste jag erkänna att jag inte förstår vad du menar med murarna, och då inte i sak utan i text. Kanske något du kan skriva ett inlägg om? Det låter intressant men jag är nog lyckligt lottad på andra sidan muren och förstår helt sonika inte vad du vill ha sagt.
Betydelsen är mycket enkel. Skillnaden mellan insider och outsider på arbetsmarknaden är knivskarp. På samma sätt som tyskar var tyskar och östberlinare var sovjeter.
Och gränsen mellan inside & outside är, om än kanske mindre omfattande, men ofta lika knivskarp för fler än invandrare, muslimer eller vad rasism nu må grundas på och som tar uttryck i att de inte får “vara med”.
Gränsen finns. Jag känner den. Jag upplever den varje dag. Jag kan spegla mig i den. Den består av vad du kallar gråzon och vad jag kallar knivskarp.
Busenkelt.
kallar du mig nazist!?
Eh, nej. Nu förstår inte jag. Ironi antar jag.
ironi ja, de är väl en av vår tids främsta konstruktörer av murar. För övrigt har jag suttit och kollat på måndagsdokumentärsserien på svt om andra världskriget och shit pommfritt vad de hade grym stil. Där kan man snacka bygga varumärke, läder, örnar, swastikan, frågan är om det var ondska eller blev efteråt, rent visuellt alltså. Svart och rött går ju inte av för hackor heller…
Christian, jag ska lära dig att bli en vinnande produkt. jag kan bli din livscoach! Vad sägs om att börja med längdskidåkning i helgen? Du, jag, bjursjön, ett race, en vinnare, en förlorare.
- Johan
Har du ett par äldre Atomic till övers och en lila burk Swix fästvalla är jag game. Lördag 11.00. Bjursjön. Du och jag. 10 km. Ett för-OS.
Marcus: Jag har Riefenstahls Viljans triumf här om du vill ha.
Jag tror det gjordes en pjäs på Stadsteatern (eller Backa?) under namnet Förvaret. Har för mig att det var J. Anyuru som skrev. Jag såg den aldrig. Teatern är inget för mig för tillfället.
Erinrade namnet som en konsekvens av att jag och Frans diskuterat offentliga rum; vad det är samt vilken uppgift de bör ha och vilka betydelser det har för varierande människor. Jag tänker i samma veva på Zygmunt Bauman, sociologen som i sitt senaste verk (något i stil med Konsumtionsliv) menar att medborgarskapet transformerats till att baseras på individuella kosnumtionsmöjligheter. Jag är benägen att hålla med. Ju mer desto mer jag tänker på det.
Den som inte konsumerar finns inte. Behövs inte för att låta de ekonomiska hjulen att kontinuerligt snurra och samhället att fungera. De utan räddning är ovidkommande, bortom räddning. Onödiga. Ett hinder för utveckling. Bort bort bort.
Men det är ju ens eget fel. Det är ju Du som har kukat ur. Ingen annan. Det vet man ju. Det vet ju alla! Och så kan det ju vara. Men det kan också vara som så att man försöker och försöker och försöker men aldrig lyckas och tills slut ger upp. Men skyll dig själv isf; ryck upp dig, du kunde ha kämpat lite till. Det vet du. Du är inte utslagen. Kämpa! Snart vänder det! Profilera dig! Bli ett varumärke! Kämpa. Kämpa. Kämpa. Du ansvarar för din utveckling! Du! Du! Du! Du kan! Det är Du, du, du, du, du, du, du, bara du, du, du, bara bara bara Du som kan förändra Din sits. Du!
Praktiskt taget hela samhället präglas av mer och mer individualisering. Detta kompletteras med en skugga av svaghetsförakt (sköt dig själv, looser). Kombinationen kokas ned till något slags nietzscheanskt influerad liberalism. Härliga tider.
Tillståndet tar, i termer av offentliga rum och dess betydelse, uttryck av att de inte är för mig. För de har privatiserats och jag kan inte konsumera. Så skyll dig själv. Ryck upp dig eller stanna hemmavid. Se på TV. Där finns något för dig.
Hur är det egentligen att vara fattig? Tja, jag vet nog egentligen inte. Förträngning fungerar alltid. Men det är en nyhet iaf. Fast jag är redan less.
Less på att gå omkring med matlåda så fort jag skall vara borta mer än några timmar. Less på att behöva släppa allt på stubben och åka till ett köpcentrum utanför stan så fort behovet anslås. Less på att inte kunna göra någonting (ty det kväver annan kreativitet också på köpet). Less på att inse att man numera oerhört gärna vill att de skall ringa från (Gud förbjude!) Försäkringskassan och erbjuda en intervju. Less på att veta att busskortet snart går ut och alternativet står till bromslöst bockstyre med smala hjul på isgata. Less på att röka men inte våga försöka sluta för att riskera att det skulle bli för mycket på en gång. Less på att humöret periodvis upprätthålls med konstgjord andning. Less på att varje dag iscensätta en ny dagsarbetsplan enbart för att inte bryta ihop. Less på det mesta. Less på nästan allt.
Det är ett Förvar. Kroppen förvarar en själ som så oerhört gärna vill göra nytta någonstans och uppleva ett sammanhang som inte enbart är fabricerat i innehavarens inre. Förvaret. Det är jag. Fast jag tror jag snart når bristningsgränsen för dess kapacitet.
Visa kommentarer (3) »
dagsprojekan, jag kommer ihåg tiden i london då jag var arbetslös (även om det bara var på låtsas) då stod det “ät gröt” och “kolla på magnum pi”. Lyckades jag med båda de två aktionerna så var det en produktiv dag.
Du blir ju iaf snabb som ett spjut på bockstyret över isen Christian. Froktansvärt snabb.
Jag har sett förvaret, som handlar om ett mer fysiskt förvar än det du tar upp. Men Bauman har jag inte läst, men han verkar onekligen intressant. Honom ska vi ha!
I dagarna har jag varit mellan jobb i inte mindre än nio (9!) månader. Jag funderar över att förära dagen med ett 20 låtar långt Kentamedley bestående av enbart Just idag är jag stark eller om jag ännu en gång skall, den företeelse som diskuterades igår, ta mig till ett café för att tränga undan meningslösheten och istället försöka fabulera fram en viss gemenskap med caféets övriga gäster. Eller om kanske Universitetsbiblioteket vore en behaglig plats idag igen. Tja, det får dagen utvisa. Carpe Diem!
Edit [10.40]: Det vore naturligtvis taktiskt svagt att spendera 1/5 av månadens rörliga budget på en slät kopp redan idag, det är ju trots allt fyra veckor tills nästa gång lönen trillar in. Caféalternativet ersätts av att flanera fritt på redan spatserade gator. Det är sol idag. Det är en vacker dag. Kanske kan jag låta solglasögonen göra årspremiär.
[11.40] Så kom posten och CSN-krav med den. Amortering a 4000+ i Februari. Vem vill köpa min stjärt? Jag är oerfaren, men utlovar i gengäld billiga tariffer. Transportkostnad till danskt territorium tillkommer. Kan fixa F-skatt.
Visa kommentarer (6) »
ta ut ockerhyra av lars när han kommer! erbjud även beskydd från yxmän så har du årets inkomst säkrad…
De behöver ju en vigilante på hissingen har jag sagt. Åk till kviberg å köp alt sno en vettig pistol. klipp sen till en snygg bandana med hål för ögnen.klart. Sen ere bara att börja knacka dörr och erbjuda beskydd.
Jag avser inte att gå i klinch med Bandidos/H.A. De sköter den där verksamheten med bravur alleredan. För övrigt bor jag på Hisingen. Hiss åker man upp å ner. På Hisingen sitter man still och gör fuck all. Eller du kanske bor precis bredvid Lanndala? Språkpolisen finns överallt som du ser. Däremot är det inte jag som språkpolisar hos Menisken. Men Hisingen ligger mig varmt om hjärtat. Dess namn vanhelgar man inte vid upprepade tillfällen ostraffat.
Nä ingen hiss bara MC med skjutjärn i hand
kan man slå mynt av språkpolisande kanske då? kan tänka mig att HA inte har grammatiken på plats. Du kanske kan korrekturläsa deras hot?
fuck off säger jag. antagligen samma innebörd som deras hot består av.
Jag provade precis för första gången den leksak jag fick i julklapp. Ni ser den till vänster i bild nedan. Tidigare njutningar har varit som viskningar i natten i jämförelse med den alldeles nyss avnjutna högtidsstunden. Fylligt. Smakfullt. Himmelskt. Prova du med. Mmm.
leksak
Visa kommentarer (16) »
Ha, en sån där har jag haft sedan jag började mellanstadiet. Vad i hela fridens namn är det?
christians beskrivning och bilden får mig att svara, 2 dildos och en hantel.
två rövpluggar och en hantel menar du väl?
Behöver du inte trycket från den tredje så det blir riktigt pressat?
magnus du har så rätt, givetvis menar jag två rövpluggar och en hantel. Konstigt paket tycker jag dock, borde det inte vara en rövplugg och tvåhantlar? Så att man kan träna både biceps och anus, vad ska man med två rövpluggar till?
Ser ni inte att det är olika size på den till vänster i jämförelse med den i mitten? Tyvärr fick jag fel modell i julklapp, vilket också blev fel i beskrivningen ovan. Jag har den mindre, alltså den i mitten, men skulle egentligen behövt den större modellen, den med större diameter. Hanteln har jag inte. Jag är redan tillräckligt starkt.
Free your mind…and your ass will follow, sjunger Funkadelic i mina högtalare här. Ett mantra som herrn följer, antar jag?
ni är snuskiga. det är en kaffestamp jag talar om, ämnad för perfektion i espressobryggandet.
yeye christian…Så säger folk alltid på akuten när de tryckt upp något de inte får ut.
Jag skulle rekommendera att herrn sätter ett snöre på den så att det går att dra ut den i värsta fall. Dock verkar den ju var försedd med ganska redig stopp.
Ah, en ISOMAC. Dom er fina dom men tycker inte om formen riktigt då den är trattformad åt fel håll. Man får ta det jävligaste först sen minskar trycket men det är ju en smaksak.
Livet det,komma hem från jobbet, ta ett glas rött,slänga sig i soffan och applicera isomac.ett djupt andetag,sen e livet som en sommardag.
Haha, när jag läste din kommentar Lars trodde jag att du menade att du började med den cylinderformade stoppen. Trodde du var helt galen där en stund.
Är inte tanken med den omvända tratten att man ska kunna känna att det värsta är gjort, lite som att en födsel börjar med huvud och axlar och inte ett par kittlande små fötter…
ämnet verkar vara intressant för ett flertal (dock är det enbart män som utnyttjar kommentarsfunktionen noterar jag): önskerumpstimulanter är ni allihopa.
förresten, det kanske dags att återlansera det där “U’t” vars funktion har avhandlats X antal gånger i diverse konstellationer kom jag på nu.
I anknytning till det här vill jag gärna, som jag redan gjort till halva Malmö, delat med mig av en dröm jag hade när jag slafade på Marcus soffa, jag drömde att damen i The xx satte på mig med en strap-on, som glidmedel använde hon, likt Marlon Brando i Bertoluccis Last Tango in Paris, smör. Det hade Helmut Kohl gillat.
Jag drömde under natten att Mikko flyttade tillbaka till Göteborg. Det lär han inte göra, däremot skall jag skicka honom en nyårshälsning. Denna goda finska man. Jag har dessutom förhoppningar om att kunna se Matti (2006) under dagen. Det känns vidare som om det är upplagt för att bli en finsk afton under venetianska förtecken, detta årets (detta tidens rektum) och tillika decenniets sista dag. Den förväntat maximerade dekadensen känns som ett gott avstamp inför ett nytt årtionde och en aktiv tillvaro där tankar inte förblir diffusa noteringar i ett block utan transformeras till genomförda projekt.
Under julen läste jag en bok. Det har jag inte gjort på länge. Roberto Saviano - Camorra. Jag kunde inte sluta läsa. Första kapitlet var en exposé över den napolitanska hamnen. Om arbetarna, verktygen, varorna och pengarna. Om syntesen av alltihop. Resten, förutom avsnittet Cement, var en odyssé över maffiakontakter, vendettor och mord. Egentligen rätt tråkig, men likväl fångande läsning. Den som inte har läst den, läs den. Iaf första kapitlet och det om Cement.
Alright, vi stryker ett streck över 2000-something och jag gör det genom att skicka den minsta och obetydligaste av kondoleanser till Lotta. Det är som Lars sa strax efter midnatt under natten till Julafton. Fritt återgett.
“Vi 80-talister antas veta vad vi vill hela tiden, vara oavbrutet karriärlystna, vilja ha inget annat än ett fritt jobb och inte bry oss om annat än pengar. Jag känner inte igen mig i det där, och jag känner ingen annan som gör det heller för den delen.”
Så jag säger. Reclaim att kunna vara vilsen. Reclaim det acceptabla i att visa offentlig sorg. Reclaim min generations självbild. Reclaim allt som är knas.
All we have is now. (W.Coyne, 2002)
Visa kommentarer (2) »
Haha, gott nytt år, grabben!
Finska filmer, lektion 1: aldrig se på en film som har Aleksi Mäkelä som regissör, Jasper Pääkkönen i huvudrollen och Markus Selin som producent.
Rambergets Ranelid har talat…
Det är listastider. Nu skall allt skall listas. Årets skiva, mål, händelse, bok, maträtt, trams och sådär. Jag sammanfattar alla listor i en med följande konstaterande:
2009 var året som gud glömde. 2009 var året som gud glömde; 2009 var året som gud verkligen verkligen glömde. Hin håle fick fritt spelrum för en tid och jävlades utifrån hela sitt register. Och han kokade ihop en sjuhelvetes jävla soppa innan mer välvilliga makter tog över skapanderollen. That’s for sure. Men 2009 var också året som jag mötte Joanna för första gången på ett tåg från norr. Hon läste Bulgakov i restaurangvagnen; jag gjorde bort mig maximalt vid min entré. Det verkar ha varit ett lyckodrag.
Heja kärleken.
Visa kommentarer (2) »
Detta nya tågintresse var inget jag kände till, men jag gratulerar innerligt och hejar på kärleken 10 matcher av 10.
2009 var oxens år christian. glöm inte det. 2021 är det dags igen.
”Nåt gott blev det av det hela i vart fall:...”
bob på
"Never wear a helmet when I’m riding my bike…..."
För 21 dagar sedan
”Jonas: “We want our film to be beautiful, not realistic”, som Kevin Barnes brukar sjunga. ^_^”
bob på
"The Fall..."
För 33 dagar sedan
”“She was going with a cinematographer, everybody knew he was really a pornographer…””
bob på
"La Secateur..."
För 33 dagar sedan
”Ser rätt overklig ut.”
Jonas på
"The Fall..."
För 33 dagar sedan
”Jävlar, vilket genuint mästerverk. Har precis lett, skrattat och grinat mig genom denna visuella fontänorgasm (cue Figge). Bob sa...”
david på
"The Fall..."
För 36 dagar sedan