What?

Idag är det första april och förutom att min mormor fyller år skojar What.cd till det med att ha en motsvarighet till Microsoft gem på sin sida. Är den där imorn kan det hända att jag ger upp och stävjar mig till Spotifys utbud (not likely). Hur som haver, de av er som har lyckats ha kvar ert konto där (ni är då inte många…) har freeleech på massvis av saker denna helg, så se till att få upp ratiot. Om det är nån av er andra som vill komma med och ge det ett försök med det här konservativt gamla sättet att spisa musik genom att ladda ner (och ha tillgång till näst intill allt) hojta så bjuder jag in er.

En dryg månad med en ny telefon och ett nytt abbonemang.

Jag var tvungen att lägga till det här här uppe så att det blir lite positivt också. Det här är The National (som kommer till Way Out West, yay) och låten Terrible Love från kommande skivan High Violet. En singel, Bloodbuzz Ohio, kan du ladda ner på deras sida.

Huja! Det är allt jag kan säga om det här. Jag var lite nere i januari/februari och tänkte att jag ska konsumera mig ur det svarta i tiden, så jag gick och köpte mig en iPhone. Jag kollade frenetiskt olika jämförelser etc. Av Prisjakts “billigaste-abbonemang”-jämförelse framgick att Telenors 299-kronorspaket skulle vara det som blev billigaste (och som inte innebar att man skulle behöva köpa monster-telefonen olåst till runt sju-åtta tusen. Sådana stora pengar lägger man ju bara på böter! Hur som haver, jag gick till Telenor-butiken och köpte luren, trots att jag hade bindningstid kvar på min gamla telefon. Snubben i butiken som bor precis vid en 3G-mast på Johanneberg lyckades spela på mitt ha-begär och jag fixade inte bindningstids-grejen först utan det blev en oändligt lång process av ombildande av gammalt abbonemang till kontantkort och därefter ett SIM-kort skickat till Ljungskile (!). Så mitt råd är att stå emot ert ha-begär tills ni kollat med er gamla operatör så att det går att portera om det gamla numret. Därav hade jag ett temporärt nummer i nära nog en månad, som de flesta här nog vet. Nu kommer vi då till användat av telefonen i Telenors nät, vilket är fullkomligt bedrövligt. Varje dag jag kommer hem poppar det upp “Nätverket förlorat” ty nätet klarar inte mina betongväggar åt alla håll i hallen. Var det inte tio år sedan Comviq kom med en reklam om världens bästa inomhustäckning? Dit verkar fan inte Telenor ha kommit än. Vidare funkar det hjälpligt med den så kallade Turbo-3G-pissnätet. Det är sällan det funkar att visa en kollega Göran Perssons utlägg om Helmut Kohl och dennes fabläss för smör på Youtube. För att inte tala om SVT Play som bara laggar hela tiden. Idag fick jag första räkningen som blev rätt rejäl då de väljer att ta betalt för dels perioden fram till idag och dessutom för nästa period, alltså till slutet av april. Det leder till en jävligt fet räkning. En räkning jag kollar upp och inser att jag borde skaffa “fritt sms” så att jag kan messa oändligt för en hundring i månaden, en tjänst jag sett på deras hemsida tidigare, men som nu inte fanns längre. Jag ringer upp kundtjänst och tänkte undra var fan den tagit vägen nu när jag visat mig behöva den (kostnaden för mina sms har ju gått upp med 315%!), men där i den automatiska tjänsten går det faktiskt att beställa tjänsten jag vill ha. Inkonsekvens.

Så här har ni ett råd av rang: HÅLL ER BORTA FRÅN TELENOR. Och att byta abbonemang från Tele2 var fan inte lätt det heller, det där jävla kontantkortet var jag tvungen att tanka på och ringa några samtal för att de skulle kunna bekräfta att det var jag som använde det - de hade ju för fan skickat det till mig (eller iofs till far min…) Ett till råd är att inte uppdatera programvaran, då går det nämligen inte att highjacka skiten.

Sista Sovjet-staten vill inkassera.

Tricky - Singin’ the Blues.

The bills are gonna rob me.

När jag och Alex jobbade i Norge för tre och ett halvt år gjorde vi inte så mycket annat än att sa till Kjartan att starta om modemet så vi kunde fortsätta konversera med några damer på nätet. Till slut tröttnade vi på att vara där uppe och åkte hem och fick träffa dessa damer istället. Vi var väl rätt ivriga att träffa dessa damer och jag körde för fort utanför Oslo. När jag i 92 km/h körde om på en 80-väg blixtrade det givetvis till och väl hemma fick jag efter kanske ett halvår ett papper där jag uppmanades erkänna mitt brott. Fan, heller, jag vill se fotot innan jag erkänner nåt. Sagt och gjort, några månader senare stegade jag in hos Trafikpolisen på Sankt Sigfridsgatan, satte mina lurar runt halsen och fick titta på en lite pixlig bild där jag sitter med mina lurar - denna gången i på huvudet. Jag kunde inte säga mycket annat än att det där trots allt var jag och beredde mig på att få betala de 4900 NOK i böter. Jag kollade även om man eventuellt kunde få sitta i finkan en vecka istället, detta hade jag hört skulle gå. Det kunde man - om man inte hade några som helst ägodelar som kronofogden kunde ta hand om. Så jag gick och väntade på den där räkningen, tiden gick och jag trodde den hade preskriberats, men idag kom den som ett brev på posten, bokstavligt talat. 4900 norska slantar vill de ha innan den 22:e mars! Tack för den!

Så nu undrar jag:

1. Borde det här inte varit preskriberat nu?
2. Är inte det orimligt kort tid innan de vill ha pröjs?
3. Kan jag överklaga på nåt vis?
4. Hur mycket får man för ett större parti god-given ass på Rosenlundsgatan?

Oops, they’re gonna do it again!

Snart kommer Volume 2, Zooey Dechanels och M. Wards andra som She & Him. Den ser jag varmt fram emot. Annat trevligt just nu är Caribous Swim som växer just nu. Likaså är det med Sigur Rós sångare Jónsis platta Go. Han kommer ju till Way Out West. Sedan ser jag fram emot Dr. Dogs Shame, Shame. Dr. Dog är årets hittills bästa upptäckt från Primavera Sounds lineup. Deras Fate från 2008 är helt klart bästa skivan jag missat de senaste tre åren. Ladda ner den här. Bästa gubbrocken sedan, erm, Felice Brothers, kanske. Jag missade Felice på Primavera för några år sedan, det grämer mig lite. Jää jää, just det, jag tänkte krypa lite till korset och här ge er min årsbästa-lista från förra året, som den såg ut då jag var på Rockcirkel-mötet, Crapify-länkar och allt:

1. Bill Callahan - Sometimes I wish we were an Eagle. (Drag City finns inte på Crapify)
2. M. Ward - Hold Time.
3. Animal Collective - Merriweather Post Pavillion.
4. Aidan Moffat & The Bestofs - How to get to Heaven from Scotland.
5. The Xx - Xx.
6. The Wave Pictures - If You Leave it Alone.
7. Cass McCombs - Catacombs.
8. The Bear Quartet - 89.
9. Eels - Hombre Lobo.
10. PJ Harvey & John Parish - A Woman a Man Walked By.

9/10! Inte illa, Spotify!

It’s Valentine’s day and I’m catatonic.

Will Oldham - Valentine’s Day.

Nu drar jag till Ljungskile. Hepåer.

Tyckande och smak / Vinst-maximering i konsertvärlden.

Jag är lite lullig, har precis kommit tillbaka från en spelning med Local Natives på Sticky. Jag tänkte dela upp den här essän i två delar:

1. Identifikation ger dig din musiksmak?

Jag gillar Local Natives, de är riktigt duktiga på att bygga bra melodier och de har tagit det bästa av flera av de senaste årens indiesucéer såsom Fleet Foxes stämsång och The Dodos “trumma på kanten av trumman”. Att de sedan har lyssnat en hel del på Animal Collective går uppför mig nu när jag sitter här och lyssnar på original-versionen av deras fantastiska Purple Bottle (Purple Bottle (Stevie Wonder version)). I detta original så finns en vers där de sjunger “I just called to say I like you” likt Stevie Wonders “I just called to say I love you”. De skickade låten till Stevies manager, som hatade den, och vägrade att låta dem ha med den versen, så den fick strykas. Låten är suverän oavsett om den versen är med eller ej. Nu fick jag för mig att jag inte faller för Infödingarna för att de känns daterade, men det stämmer ju inte riktigt, de har ju bara kramat ut essensen ur de senaste årens musik. En annan anledning till att jag inte omfamnar dem totalt tror jag har lite med vad man kan identifiera sig med. De är helt enkelt för coola, de har sina flanellskjortor, mustascher och essens-musik. Det blir för mig rätt ointressant i längden för en ytligt ointressant herre som undertecknad. Samma sak är det med Vampire Weekend, de gör förträfflig musik, men är för coola för att det ska tilltala mig till fullo.

Jag tittar på min lista över vad jag lyssnar mest på och finner flera band som Shelley kallar Sad Bastard Music (hon kallade mig för övrigt en romantiker ty jag vill att de låttexterna nån gång ska vara sanningen) och det är deras texter jag känner igen mig i. Jag menar, jag tyckte inte musiken på Eels skiva från förra året, Hombre Lobo, var så värst fantastisk, men med de texterna gick den rakt in i mig. Sån är jag.

2. Vinst-maximering i konsertlivet.

Jag gillar verkligen inte utvecklingen i konsertlokalsvärlden, ikväll var jag som tidigare påpekats, på Local Natives konsert på Sticky. Enligt uppgift av bland annat den ohövlige vakten som slängde ut oss från soundchecket (så tidiga var vi) skulle bandet börjar 21.30. Det är tiden som getts innan kvällen i ära lika så, 21.30 står de lokala infödingarna på scen. Vi är där strax efter åtta och möter upp med några kortare vänner, som är där tidigt för att få tag på det eftertraktade stolarna på andra våning, där man ser perfekt oavsett kroppslängd. Det spelas musik, mycket bra musik, två Beach House-låtar och ett störande moment när jag inte kommer på att det är en Born Ruffians-låt. Problemet att det är på en fantasiskt hög nivå, så att jag hamnar mitt emellan Mullis och Sara. Den höga volymen gör det mer eller mindre omöjligt för Sara till höger om mig att höra Mullis på min vänstra sida. Jag trivs jävligt dåligt i sitsen där jag måste välja mitt umgänge istället för att försöka skapa nån sorts samkväm. För att inte tala om Saras kompis Elin, som sitter där borta, på andra sidan bordet! Det är lönlöst. Det är så jävla stark volym att man helt enkelt inte kan föra en vettig konversation, man får ta till skrik om man alls vill konversera. Tanken är givetvis att man ska “hålla käften och dricka”. Konsumera mera! 21.30 skulle de börja sades det. Strax innan tio kommer killen som ska sköta ljuset (vi står precis bredvid ljusbordet) varpå vi givetvis frågar när de ska börja spela och får då svaret “om fem minuter, vid tio”. Gött stäm. Jag tror de börjar tio över, alltså är det halv tio man säger till folket, tio till personalen, och sedan kanske bandet vill dricka upp sista pilsnern innan de går på. Där fick Sticky en halvtimme till av bärs-försäljning. Och nu, det här med att de ska börja halv tio, det har det ju sags i många år, kanske du tänker nu, men egentligen så har det funnits en oskriven regel om att förbandet kanske kan börja vid halv tio och huvudakten runt halv elva. Så har det ju alltid varit, varför ändra på det? Jo, för några månader sedan var jag på en spelning med Fuck Buttons på Parken, jag och en vän släntrade in vid tio i tio-tiden och förväntade oss inte att ha kommit mitt i spelning, men det hade vi. Vi fick förvisso komma in till halva priset, men att starta en spelning halv tio är fan inte ok. Det är ju på gränsen till Konserthuset. Det här är en klubb-spelning. Hur vinst-maximeras då en klubb-spelning? Jo, det hela är mycket enkelt, vi lägger den så tidigt att vi kan starta en klubb efter spelningen. Så var fallet denna kväll då communityn Nattstad skulle ha nån klubb efter Fuck Buttons gett oss, en helt annan publik, en timme underbart dunkande noise.